"Båten gör mig stum av rädsla"

Jag kvider inte ens som en liten skolflicka.

Jag är stum av rädsla.

På väg ut i Stockholms skärgård får vi veta att just denna rib-båt - jetsetlirarnas senaste leksak - accelererar med samma hastighet som en Porsche: från noll till hundra på mindre än fyra sekunder.

Vd:n för pr-byrån som har fixat trippen - med en förhoppning om att medierna ska skriva om tillställningen - vinkade några minuter tidigare av oss vid kajen med orden:

-Don´t hunt me down.

Löst översatt betyder det: om båten kantrar eller sprängs så tänker jag inte svara i telefonen på flera veckor så det är ingen mening att du ens försöker.

Något som inte direkt lugnar mig.

Snart närmar vi oss maxfarten. Vi studsar fram över vågorna.

-Det här är ingen utmaning. Vänta tills du sitter där framme, säger killen bredvid mig.

Jag flyttar fram, mer eller mindre självmant.

Fascinerar

Kapten Niklas Ohlsén, som äger båten, accelererar. Snart är vi uppe i marschfarten. 67 knop. Vinden örfilar kinderna. Skyddsglasögonen borrar sig in i ögonhålorna.

I blodådrorna samsas adrenalin och iskallt skräckblandad fascination.

Våg efter våg, vi klipper varenda en. Alla andra båtar flyttar sig i panik. Rib-båten inger respekt. Och för människor som vill kombinera sitt intresse för båtar med ett omättat hävdelsebehov bör en tripp vara ungefär lika goda investerade pengar som en karta Viagra.

För oss andra handlar det mer om att blunda, skratta och - intala sig tre saker:

Jag är inte rädd.

Jag kommer inte att dö.

Och det finns bra kiropraktorer.