’KÄNNS SOM ETT HELVETE’

Halmy al-Samouni är förkrossad.

Det är bara ett drygt år sedan han gifte sig. För fem månader sedan kom lille Mohammed till världen.

Nu ligger Mohammed där, framför honom, på bårhusets golv vid Shifasjukhuset i Gaza.

Blodig.

Död.

Halmy al-Samounis släktingar måste hålla i honom. Själv vet han inte vart han ska ta vägen.

– Det kändes som ett helvete. Som att jag förlorat en del av mig själv, säger Halmy till Aftonbladet.

Bredvid hans lillprins ligger kusinerna. Motasen, nio månader, och Ahmed, 4.

De blev inte hitburna av sina pappor Mohammed Samouni och Ateh Samouni, eftersom de dog några timmar tidigare i släktens hus i Zeitoun, östra Gaza.

Besköts med tre raketer

Familjen Samouni visste att de levde farligt.

Det fattiga området Zeitoun betraktas som ett starkt Hamasfäste.

Där har jordbrukarfamiljen i årtionden odlat lök, tomater, färskmynta, auberginer.

Ibland sågs barnen leka rockring med gamla cykeldäck, i trädet hade de hängt en hemgjord gunga.

När israeliska styrkor intog området natten till söndagen den 4 januari hade familjen ringt Röda Korset i två dagars tid för att få hjälp att ta sig därifrån.

– Israeliska soldater sa åt mina kusiner och bröder att de skulle lämna sitt hem och samlas hos oss. Det var för farligt för dem där, berättar Maged al-Samouni i telefon från Gaza City.

81 personer ur familjen Samouni samlades i Mageds brors hus.

Strax efter halv sju nästa morgon skakade hela byggnaden.

Inte av en israelisk raket.

Utan av tre.

– Första raketen skadade många. Av andra raketen var det många som dog och efter den tredje rasade hela byggnaden över oss, säger Maged al-Samouni.

Förlorade sex av sina barn

Maged förlorade fyra söner och två döttrar.

Hans kusin fick behålla ett av sina nio barn.

Halmy, Maged och andra överlevande lyfte upp skadade och döende småbarn och sprang.

Vid en större genomfartsled genom Gaza City fick de lift med en bil som körde dem till Shifasjukhuset.

– En av pojkarna blev träffad mellan benen. Vi körde honom till sjukhus, men han dog, säger Maged.

Sedan sprang han tillbaka till sin gravida fru som fått för tidiga värkar av chocken.

Ambulanser försökte två gånger hämta fler skadade vid Samounis hus, men blev beskjutna och tvingades vända.

Från sjukbädden berättade Ahmed Samouni, 16, flera dagar senare för al-Jazeera:

– Vi blödde i dagar. Vi var så hungriga. Jag kommer ihåg att jag gav min bror Isaac en tomat att äta innan han dog.

Ytterligare tre bröder och hans mamma dog, berättade han.

Israel stängde av området

Israel stängde också snabbt av området för journalister.

Men familjen Samounis uppgifter bekräftas av flera ögonvittnen.

Röda Korsets medarbetare Mohammed Shasheen var på plats med de första ambulanserna:

– Inne i Samounis hus såg jag ungefär tio kroppar och utanför ytterligare sextio, säger han till The Telegraph.

De tog med sig femton sårade, men tvingades lämna efter sigåtta.

– Vi hade inte tid att stanna och israeliska soldater började skjuta mot oss, säger Mohammed Shasheen.

Elva barn och 17 vuxna dog i attacken. Två personer saknas fortfarande.

FN riktar skarp kritik

FN-medarbetare från Unrwa har begärt att få inspektera

familjen Samounis hus. Hittills har Israel vägrat, och förnekar att man känner till händelsen.

Navanethem Pillay, FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, har riktat skarp kritik mot Israel efter massakern.

– Sådana här incidenter måste utredas eftersom det finns element som tyder på krigsförbrytelser, säger hon enligt New York Times.

Efter fyra dygn under rasmassorna kunde nioåriga Amal Atteia Samouni räddas och få vård på Shifasjukhuset, berättar norske läkaren Mads Gilbert.

”De betydde allt för mig”

Sådan tur hade inte de tre gossarna Ahmed, Motasen och lille Mohammed.

De begravdes i all hast tillsammans i en gammal fasters grav.

Bilden på Halmy al-Samouni har kablats ut över hela världen.

Han sitter på knä i bårhuset vid Shifasjukhuset. Ansiktsdragen är förvridna.

På en filt på stengolvet ligger de. Barnen. Som dog i kriget.

På några korta sekunder miste han både sin hustru och sin son.

– De betydde allt för mig. Nu när de har dött känner jag mig ensam. Det känns inte som jag har något att leva för, säger Halmy al-Samouni.