Tiggarna – de nya turisterna

Andor står på knä på Kungsgatan med utsträckt hand.

Vädjande vaggar han långsamt fram och tillbaka.

Knäna vilar på en svart väska vadderad med en filt.

I bilen på kvällen drar han samma filt över sig som skydd mot nattkylan.

Den gamle mannen säger inget. Ibland för han ihop fingertopparna mot munnen i en gest som signalerar hunger. En strid ström av flanörer passerar men de flesta verkar inte ens notera honom.

Andor ler vänligt mot oss. En ensam, gulnad tand lyser i överkäken.

Underdånigt håller han fram en genomskinlig platsmugg. Två guldtior och några enkronor skramlar på botten.

Han har rest hit i bil tillsammans med tre släktingar från staden Rimavska Sobota i östra Slovakien. På vägen stannade de några dagar i Trelleborg och Malmö för att tigga ihop pengar till den fortsatta resan.

– Folk är väldigt vänliga här i Sverige, säger han. De tycker synd om oss.

Vi stötte på Andor och hans tre kamrater första gången några dagar tidigare. Då kunde vi bara kommunicera med teckenspråk och några ord tyska. Nu har vi en tolk med oss.

De är några av tiggarna från de nya EU-länderna som blivit ett vanligt inslag i gatubilden även utanför storstäderna.

”Vi var nyfikna på Sverige”

Luften är fortfarande råkall efter morgonens regn. Andor är klädd i en mörkblå tjock tröja med en sliten Gantkeps på huvudet. Han drar upp de bruna manchesterbyxorna och blottar ett underställ. Gåva från en hjälporganisation.

– Sverige är kallt. I Slovakien är det sommar nu.

I Slovakien lever han och de övriga i gruppen på bidrag. Som de flesta som kommer hit och tigger är de romer. Diskrimineringen gör det nästan omöjligt för dem att få arbete.

– Jag har en liten lägenhet och måste betala för både el eller vatten. Socialbidraget på drygt 500 kronor i månaden räcker inte långt.

Tiggarresorna har blivit ett sätt för Andor och hans vänner att försörja sig.

– Samtidigt får vi se Europa. Vi var nyfikna på Sverige. Stockholm är en väldigt vacker stad.

Han reser sig upp från den obekväma ställningen. Plötsligt ser han inte ut som tiggare längre. Han plockar upp ett paket cigaretter med slovakisk varningstext ur bakfickan och tänder en av dem.

Han som kör bilen satte av Andor här klockan nio i morse. Han kommer och hämtar honom vid 17–18-tiden. Andor vet inte säkert när.

– Han kommer när vi fått ihop tillräckligt med pengar.

Då bär det av till Ica eller Lidl där de handlar bröd och kallskuret till middag. Oftast Lidl, ”de är billigast”.

– Vi bor i bilen och sover sittande, förklarar han.

När får svenskarna lön?

Lunch intar tiggarna hos hjälporganisationen Caritas mitt i stan. För tio kronor får de soppa och bröd. Ibland finns det korv. Till frukost nöjer de sig med en kopp kaffe.

En tiggarkollega kommer förbi mumsande på en påse godis. Han är 45 år men vill inte säga sitt namn. ”Ni får hitta på något”, säger han. Vi kallar honom Juri.

– Jag skäms för det jag gör, säger han och stoppar in en mintkaramell i munnen. Skulle mycket hellre ha ett vanligt arbete, men hemma är det ingen som ger oss några jobb.

Juri ger intryck av att vara gruppens ledare.

Snart är det han som intervjuar oss. När får svenskarna lön? undrar han. Kan vi ordna något jobb åt honom? Vad kostar det att ta färjan till Finland?

När han får reda på att priset för fyra personer och en bil är 1 700 kronor sprider sig ett bekymrat uttryck i ansiktet.

– Så dyrt. Då får vi problem.

Han skiner upp först när han får höra att det snart är lönedags för svenskarna. Kanske stannar de ett tag till.

Hur länge de varit här är svårt att få grepp om. När vi stötte på dem för några dagar sedan sa de att de varit i Stockholm två dagar. Andor hävdar nu att han bara varit här en dag. Juri säger tre dagar.

Lika svårt är det att få veta vad de tjänar

på en dag. 60 kronor säger en. 150 kronor, hävdar Juri.

Beräkningar Stockholmspolisen gjort visar att tiggare kan tjäna 180 kronor i timmen.

Står vaggande på knä

Hundra meter ner på gatan står deras släkting, 20-årige Ondro, på samma sätt. Vaggande på knä.

Deras sätt att tigga är ett nytt inslag i gatubilden.

– De väcker förargelse hos många svenskar som tycker det ser hemskt ut, som mår dåligt av att se dem stå och tigga, säger Peter Enell på Klarapolisens stödgrupp. Vi blir nedringda med krav från allmänheten att agera.

Men det finns inte mycket polisen kan göra. Tiggeri är inte olagligt. Så länge tiggarna kommer från EU-länder kan Sverige inte kasta ut dem.

Sedan 2004 har EU fått tolv nya medlemsländer, många från det forna Östeuropa. Medlemskapet ledde inte till någon invasion av polska rörmokare eller andra hantverkare från öst som före detta statsministern Göran Persson befarade. Tiggarna är de enda ”sociala turisterna”.

Polisen har svårt att säga hur många människor det handlar om. Nya ansikten dyker upp hela tiden. Andra försvinner.

Enda gången polisen ingriper är om minderåriga barn finns bland tiggarna. Då kan det handla om vanvård eller männi-skohandel.

Tiggeriet – en livsstil

Värst är problemet i södra och västra Sverige där politiker till och med funderar på att förbjuda tiggeri för att bli av med de oönskade besökarna.

– I Stockholm handlar det kanske om 10–40 personer, säger Peter Enell. Flest under den varma årstiden.

Han hävdar att många av dem har pengar men att tiggeriet blivit en livsstil. Ett sätt att överleva.

– Vid ett tillfälle ingrep vi mot en man som tiggde utanför McDonalds med ett barn i sällskap. En kvinna köpte hamburgare åt dem. När vi bad honom visa att han hade tillräckligt med medel för att uppehålla sig i Sverige plockade han fram 52 000 kronor.

Kan det vara ligor som organiserar tiggarna?

Peter Enell har inte sett några bevis för det. Thord Modin på kriminalpolisens underrättelsetjänst har en annan syn.

– Från Sydsverige har vi indikationer på att stora bussar släpper av ett 20-tal tiggare på olika ställen i städer som Halmstad och Jönköping, säger han. Tiggarna påstås få betala en avgift för stället där de står. Från Europa får vi rapporter om precis samma beteende.

Kanske förekommer båda varianterna. Oavsett vilket tycker Peter Enell att det är inhumant att ge tiggarna pengar.

– Det bidrar till att familjerna fastnar i det här beteendet.

”Vi är ett bra team”

De fyra slovakerna vi träffar i Stockholm verkar fungera som ett familjeföretag. Alla försäkrar att någon maffiaboss som tar deras pengar finns inte.

– Vi är ett bra team där alla klarar av att hålla i pengarna, säger Juri. Vi försöker alltid spara en reservkassa som ska räcka till nästa resa. Jag har varit i Tyskland, Frankrike, Italien. Många, många platser.

När de kommer hem till familjen hoppas de ha kvar 8 000–10 000 kronor.

Juri ville resa till Sverige tidigare. Men innan Slovakien blev EU-medlem 2004 var det omöjligt.

– Då blev vi alltid stoppade. Numera kan vi röra oss helt fritt utan problem.

Bilen parkerar de utanför olika hamburgerrestauranger. Där kan de använda toaletten och tvätta av ansiktet.

Himlen har spruckit upp och några solstrålar letar sig ner mellan huskropparna.

Andor ursäktar sig och lägger sin svarta väska på marken. Dags att återgå till jobbet.