SD:s svarta kärna

Han säger att han är ”etnisk skåning” eftersom han tillbringade sin första barndom 100 meter utanför Blekinges gräns i byn Valje. Hans far hade en golv- och mattaffär där. Det där med etnisk skåning är lovande, såvida det inte bara är ett aningslöst skämt. Etnicitet, alltså ”ras”, borde bli ett utmärkt samtalsämne med Sverigedemokraternas partiordförande.

Men den första frågan blir självklar i samma ögonblick man ser honom på nära håll. Jimmie Åkesson är nämligen utstuderat proper. Han rakar sig noga med hyvel och smörjer sen ansiktet med någon sorts creme för att få fram en yta och lyster som påminner om barnstjärt. Han klär sig pedantiskt snyggt, men inte för elegant, en nivå över Dressman kanske, med tunn engelsk pullover och ny slips varje dag som han knyter på samma sätt som kristdemokraternas Göran Hägglund. Den första självklara frågan är alltså om Jimmie Åkesson är en förklädd skinnskalle som anlagt hår och dessutom gjort sig spansk i käften, som man säger i Skåne. Hans språk är som hans klädsel, kontrollerat eftertänksamt. Han uttalar sig aldrig rasistiskt.

Som läget nu borde jag ändå kunna ta reda på allt väsentligt om honom och hans parti. De har nämligen gått med på att låta mig följa honom under en arbetsvecka, registrera allt, se allt, lyssna på alla interna möten och ställa honom några hundra frågor när vi reser kors och tvärs genom landet. Det blir tågresor eftersom han är flygrädd, även om han föredrar den politiskt mer korrekta förklaringen miljöhänsyn.

Vi träffas först i ”Bunkern”, partihögkvarteret i Stockholm. Det är verkligen en bunker dold bakom en anonym ståldörr nere i ett parkeringsgarage, i underjorden utan fönster. Sverigedemokraterna kan inte ha ett partihögkvarter med fönster. Där nere är välstädat, spartanskt kalt, IKEA, vitt köksbord i plastlaminat.

Vi resonerar först om det rent praktiska, om resornas upplägg, när fotografen ska komma in i handlingen, hur vi ska kunna skilja mellan informellt samtal och ren intervju och jag försöker förklara att jag träffar honom som reporter och inte som kolumnist och att det faktiskt är en avsevärd skillnad.

Han har inga invändningar och det är egentligen mycket underligt. Ingen

annan partiledare i Sverige skulle ha ställt upp på de här förutsättningarna och jag frågar honom varför han och Sverigedemokraterna gjort det.

Då ljuger han och det är ju en bra start. Han säger att till just mig kan man inte tacka nej. Och därför ska jag alltså få hänga på honom en hel vecka? Det är ett smickrande svar och därför smart. Jimmie är smart och väl medveten om det och den styrkan blir en svaghet hos de flesta människor. Tror han att han ska kunna lura mig, dölja bockfoten under en hel vecka? You can run baby, but you can’t hide, tänker jag och undrar samtidigt hur den filmrepliken ska kunna översättas till svenska.

Vi åker till Göteborg tur och retur från Stockholm, Jimmie håller på med sin dator och jag läser partiprogram och en jubileumsskrift där tjugo Sverigedemokrater berättar minnen och reflekterar över partiets historia. Det är ett utmärkt källmaterial. Partimedlemmarna kan inte gärna skildra ett annat eller ett förskönat parti inför sina egna partikamrater eftersom den läsekretsen är alltför välinformerad. Jag läser, stryker under och frågar då och då Jimmie om detaljer eller förtydliganden eller historiska förklaringar.

I hans eget bidrag till jubileumsskriften berättar han med stolthet hur han ingick i den programkommitté som inför ett partimöte i Trollhättan 2003 lade fram ett helt reviderat partiprogram. Där finns ett och annat att höja på ögonbrynen åt, som exempelvis Jimmies konstaterande:

”Det kanske allra viktigaste var att vi slog fast principen om en öppen svenskhet, att det ska vara möjligt för människor med ursprung i andra länder att bli svenskar. Svenskheten sitter inte i hudfärgen utan i dina värderingar och ditt beteende.”

Det är alltså en antirasistisk deklaration som partiordföranden framför i en officiell jubileumsskrift. Det är något som inte stämmer.

Enklast att reda ut är partiets historia. Sverigedemokraterna kom till i Stockholm 1988 och var från början en liten nazistisk sekt som lika gärna kunde ha kallat sig ”Svenska Fosterlandspartiet” (det mest näraliggande alternativet) vurmade för Karl XII, dominerades av skinnskallar och slogs med vänsteraktivister. Det var en fullständigt marginaliserad rörelse, dessutom (med rätta, anser Jimmie) idiotstämplad av omgivningen. Snart kom också Ny Demokrati och lade beslag på alla främlingsfientliga riksdagsröster. 1988 fick Sverigedemokraterna inte mer än 5 000 röster i riksdagsvalet.

Partiets tidiga historia känner Jimmie bara genom hörsägen, han gick ju i skolan fram till 1999. Visserligen var han ”nationell” redan som gymnasist, ”det var alla på den tiden och det var musiken som var den starkaste kraften bland oss nationella, alla lyssnade ju på Ultima Thule.”

Det krävdes två förutsättningar för att Sverigedemokraterna skulle kunna bli ett parti att räkna med. För det första att Ny Demokrati lämnade den politiska arenan. För det andra att någon eller några tog tag i rörelsen inifrån och rensade upp bland alla ”idioter”, fyllbultar och nazister som förstörde varje försök till offentligt möte. Utåt var det det största problemet.

Alla möten skrålades ned av heilande skinnskallar och så blev det slagsmål med vänsteraktivister. Under den första halvan av 90-talet gick Ny Demokrati under till följd av ett hårt yttre tryck och samtidiga inre motsättningar. Därmed lämnades ett par hundra tusen mer eller mindre utlänningsfientliga röster vind för våg. Frågan var då om det gick att putsa upp Sverigedemokraterna så att de kunde framstå som mer lagom utlänningsfientliga, en sorts rasism med mänskligt ansikte, ett parti för vanliga hyggliga svenskar i stället för apfulla skränande smånazister.

Hur som helst var Jimmie Åkesson inte med i den processens början, han gick fortfarande i skolan. Men på ledningsgruppsmötet nu i Göteborg kommer vi bland andra att träffa Jimmies företrädare som partiordförande Mikael Jansson och det var just han som inledde marschen från politisk högerextremism till en mer svårdefinierad populism, den utveckling som Jimmie själv kallar ”normaliseringsprocessen”.

Om vi för ett ögonblick bortser från invandrar-frågan, finns det då något särskilt skäl att rösta på Sverigedemokraterna?

– Ja, vi är de hårdaste EU-motståndarna. Och så kriminalpolitiken, straff-tänkandet finns inte kvar ens hos moderaterna. Där finns ett konservativt tomrum till höger som vi vill fylla.

Tror ni att man minskar brottsligheten med hårdare straff?

– Det är inte säkert. Man det är ändå bättre att låsa in den lilla grupp som begår flest brott.

Okej, till invandrarfrågan! Hur ser er hotbild ut?

– Att välfärden monteras ner för att kunna bära kostnaderna, att vi går mot en amerikansk utveckling där den som inte har råd lämnas på sjukhustrappan, att rättssamhället urholkas, att vi får olika former av särlagstiftning, exempelvis muslimsk äktenskapslagstiftning.

Och därmed ökar motsättningarna i samhället?

– Ja, redan kampen för sådana sär-rättigheter ökar konfrontationen.

Och det är bara Sverigedemokraterna som ser de här farorna?

– Ja, det vill jag nog påstå, åtminstone i den utåtriktade politiken.

Och vad ska vi nu göra åt detta?

– Först och främst kraftigt begränsa invandringen. Så länge vi beviljar 100 000 nya uppehållstillstånd om året blir alla andra åtgärder verkningslösa.

Och därefter?

– Överge den multikulturella kursen och återgå till assimileringspolitik. Invandrarna måste försvenskas.

Hurdå?

– Det svenska samhället ska inte anpassas efter dem, tvärtom. Vi ska alltså inte sluta servera fläskkött i skolan, inte segregera badhusen, inte avskaffa skolavslutningen i kyrkan, inte bevilja lov på muslimska helger. Budskapet är: såhär ser det ut i Sverige, det får ni anpassa er till!

Det var piskan. Förslag till morot?

– Framför allt en förbättrad svenskundervisning. Först när man lärt sig språket på djupet kan man ta del av samhällslivet. Den arbetskraftsinvandring som kom på 60-talet assimilerades snabbt, då var det självklart att det var anpassning som gällde. Vi måste få bort ”integrationstänket” och återgå till assimilering.

Inte kasta ut fler invandrare?

– Nej, men gärna stimulera återvandring. Det finns redan bidrag i dag som kan utvecklas ytterligare. Som flyktingarna från Uganda som fick lära sig borra efter vatten när de var här, ett klockrent exempel på lyckad flyktingpolitik.”

.

Fortsätt läsa genom att klicka på länken nedan.