Del 2: Åkesson inleder tal – inför tre journalister och fyra poliser

Göteborgsmötet äger rum i en anonym lägenhet i en förort. Inte heller i Göteborg kan Sverigedemokraterna ha ett känt partihögkvarter med fönster. Mötet handlar om upplägget inför kommande valkampanjer och liknar i stort vilket som helst möte med vilken som helst organisation. Jimmie är föredragande, samtalet rör enbart praktiska aspekter och inte ideologiska frågor, lokalavdelningen har grafiska uppställningar på hela väljarunderlaget i Göteborg, det är ordning och reda. Bara två saker skiljer detta möte från ett lokalt ledningsgruppsmöte med, säg Folkpartiet. För det första har Sverigedemokraterna mindre ekonomiska resurser men bättre tillgång till hårt arbetande aktivister än ett vanligt parti. För det andra kan man inte ha en offentlig valupptakt när kampanjen inför EU-valet ska starta. Det hade annars passat bra att kombinera Engelbrektsdagen (Karl XII är dumpad till förmån för frihetshjälten Engelbrekt) i början på maj med ett valupptaktsmöte. Svenska flaggor, landskapsfanor, folkdräkter i ett tåg genom Stockholm, som centerpartisterna. Det hade suttit fint.

Men det går alltså inte eftersom en sådan manifestation råkar ut för stenkastare och kanske ännu värre. Och så blir det det vanliga i medierna, vänsterextremister som drabbade samman med högerextremister, lika goda kålsupare. Inom AFA, Antifascistisk Aktion, och liknande grupper är sådan publicitet uppskattad. Men för ett parti som vill vinna ytterligare 50 000 röster för att komma in i riksdagen är det ett elände att alltid förknippas med hat och våld. Upptaktsmötet i Stockholm inför EU-valrörelsen kommer alltså att hållas inomhus.

På tåget tillbaka till Stockholm ställer jag många frågor till Jimmie om hans företrädare Mikael Jansson, som vi träffade där på mötet i Göteborg. Det var ändå han som införde ”uniformsförbudet” vid offentliga möten, det var under hans tid som ”70-regeln” avskaffades, alltså kravet att alla utlänningar som kommit efter 1970 ska kastas ut, liksom man avskaffade kravet att återinföra dödsstraffet eller förbud mot utlandsadoptioner och, för all del, kravet på nationalisering av bankväsendet.

Jimmie svarar lågmält, avvägt och eftertänksamt att visst, så var det. Normaliseringsprocessen inleddes verkligen under Mikael Janssons tid som ordförande fram till 2005 när han själv, efter en hård strid, vann majoritet och tog över.

Vi var några stycken som ville gå ännu längre, tillägger han.

Jag läser i deras skrifter, jag återvänder till partiveteranernas minnen i Jubileumsboken, ställer nya frågor och börjar få fram en bild av hur det hela gått till. Det är en märklig bild på så vis att jag tydligt ser en parasitstekel framför mig.

Parasitstekeln angriper sina närbesläktades larver och lägger sina ägg där. Larven lever vidare, förvånansvärt länge, men bär hela tiden en inre fiende som kommer att förgöra honom.

Så gick det ändå till när Jimmie Åkesson och tre lika unga kamrater kom från Sverigedemokraternas ungdomsrörelse och bara efter några år kunde ta makten från Mikael Janssons falang. Ur den döende larven kröp ett helt nytt parti fram.

Jimmie har ingenting i sak mot min liknelse, för så gick det faktiskt till.

Jag frågar honom då om det här inte är en ovanligt krånglig väg att bygga ett politiskt parti, hade det inte varit bättre att börja från början? Kanske, men det får vi aldrig veta, svarar han.

Det Jimmie Åkesson-falangen beslutsamt fortsatte efter maktövertagandet 2005 var den tidigare regimens stenhårda uteslutningslinje. Inget parti har, kan man på rätt goda grunder anta, uteslutit sådana mängder med medlemmar som Sverigedemokraterna. Varje styrelsemöte måste haft en hel bunt sådana ärenden.

Utrensningarna kulminerade med en logisk konfrontation med en minoritet på defensiven och då bröt sig minoriteten ut och startade det nya partiet Nationaldemokraterna, för att kunna återgå till gamla ideal. Så blev man av med de sista resterna av skinnskallar och den ”normaliserande” tvätten hade också till effekt att ett par etablerade och kända politiker öppet gick över till partiet, som den förre riksdagsmannen Sten Andersson (M) och kommunalpolitikern i Sjöbo, Sven-Olle Svensson (C).

I det följande riksdagsvalet steg antalet röster från 20 000 till 76 000.

Det andra ledet i Jimmie Åkesson-falangens reformpolitik var att bygga ett politiskt program som liknade ett vanligt partiprogram.

Partiets kärnfråga var självklart invandringen. Från början hade man varit invandrarmotståndare med rent rasistiska argument, att rädda den blåögda rasen och liknande. Det var på den tiden man fick 5 000 röster i riksdagsvalet. I dag är man emot invandringen av ekonomiska skäl, att det är dyrt. Och än mer av skäl som är betydligt svårare att beskriva, en diffus rädsla för en fruktansvärd framtid där Sverige går under. Den rädslan är Sverigedemokraternas lilla innersta svarta kärna och jag är på väg att finna den. Vi ska bara till Gävle och Karlstad först.

Om kärnfrågan, invandrarna, är själva julgranen så har Jimmies regim i Sverigedemokraterna klätt den granen med allehanda politiska idéer och krav lånade i första hand från Kristdemokraterna och Centern, därefter från Folkpartiet (hårdare tag i skolan) och detta är Jimmies uttalade projekt att skapa ”ett konventionellt parti” i stället för en enfrågerörelse. Det enda politiska krav i partiets valmaterial som jag inte snabbt kan bocka av i mestadels Centerns eller Kristdemokraternas program är kravet på förbud mot djursex. I år blev just det för all del en kampanjfråga i Expressen.

Denna strategi fungerade bevisligen. I riksdagsvalet 2006 gick man från 76 000 röster till 162 500. Nästa gång behövs inte en tillnärmelsevis lika stor ökning för att nå riksdagen. Partiet har dessutom ökat från 400 medlemmar till snart 4 000.

Flest röster får man, enligt de egna val-analyserna, från distrikt som domineras av Socialdemokraterna. Det parti som blöder relativt flest röster till Sverigedemokraterna är Kristdemokraterna. Rentav så mycket att Jimmie Åkesson är orolig för att man ska slå ut partiet ur riksdagen och därmed gå miste om den åtrådda maktpositionen som tungan på riksdagsvågen. Det parti man inte får röster från är Moderaterna, i hårda moderatområden delar man inte ens ut flygblad.

Det kan förhålla sig på samma sätt med vänsterpartister, men är svårare att mäta eftersom vänsterpartister inte bor lika tydligt ihopklumpade som moderater på Östermalm i Stockholm eller i Danderyd.

De vill åt folket och de har en svart kärna där inom sig som tilltalar stora delar av folket, fastän de övergett sin öppna rasism och ersatt den med ... ja, det måste nog heta utlänningsskräck, främlingsrädsla eller hopplöst nog xenofobi.

Förtiger medierna invandrares brottslighet?

– Generellt, ja.

Efter gruppvåldtäkten i Rissne var det Sverigedemokrater som offentliggjorde gärningsmännens identitet och nationalitet. Var det bra?

– Partiet blev visserligen nedringt efteråt och vi skapade uppmärksamhet. Men nej, jag föredrar att inte göra på det viset. Det är inte vår uppgift att sätta fast brottslingar.

Är Dansk Folkeparti er förebild, är det den rollen ni söker i vår riksdag?

– Ja, de är vår motsvarighet i Danmark. Vi hoppas alltså få deras roll, att liksom dem få de andra partierna att ändra sig.

Blir ni tungan på vågen i nästa riksdag så tänker ni alltså inte nöja er med ett passivt stöd till en borgerlig regering, som Ny demokrati?

– Nej, hamnar vi i den positionen så vill vi ha något tillbaka för vårt stöd. I annat fall går vi i total opposition.

Och framkallar ett nyval?

– Ånej, det skulle vi tjäna mest på och få ännu fler röster. Så när regeringsfrågan står på spel är man nog beredd att gå oss till mötes. Från båda blocken faktiskt.”

På partistyrelsemöte i Gävle med hemmagjorda räkmackor som Maggan har gjort informerar Jimmie återigen med sina datorbilder om strategin inför de kommande valrörelserna. Nackdelen inför EU-valet är att Sverigedemokraternas väljare är de mest EU-negativa och föredrar sofflocket. Men att vara de mest EU-negativa är också en fördel. Junilistan har tappat styrfarten, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har börjat vackla i sitt EU-motstånd för att kunna vara med i en regering.

På kvällen är det öppet hus i partilokalerna och ett trettiotal medlemmar kommer för att fika och snacka politik. Mansdominansen är påfallande, inget annat parti har en lika stor andel män, och de som kommer är jobbare från traktens industrier, lägre tjänstemän, arbetslösa och studerande. Överklassen är absolut inte närvarande. Om denna församling skulle hålla sluten omröstning, och rösta som man gjorde förr, innan Sverigedemokraterna blev ett alternativ, skulle Socialdemokraterna vinna en förkrossande seger.

De är alltså folket just som de vill framstå, ”vanliga människor” fjärran från partiets historiska ursprung i skinnskallerörelsen. Och alla dessa till synes vanliga hyggliga människor är rädda för invandrare?

Ja och nej. För det första gäller saken sådana invandrare som rätt eller fel kallas muslimska. Och sådana finns inte i bekantskapskretsen, även om 20 procent av partimedlemmarna är klassade som invandrare enligt gällande svenska normer.

Och ändå är det inte ”muslimerna” man är rädd för utan bilden av muslimerna, eller rättare sagt hotbilden. De väller in i landet. De är arbetslösa och kriminella, de gaddar sig samman i ghetton och kommer att ställa allt hårdare krav på ett multikulturellt samhälle. Snart har vi infört muslimsk äktenskapslagstiftning, det kommer att sluta som i Libanon. Vi är ännu inte där, men snart.

Inte olikt frireligiösa folkrörelser är man inom Sverigedemokraterna förvissad om att man hittat en sanning så farlig att den inte får sägas högt, att etablissemanget av medier och politisk överhet desperat undertrycker denna farliga sanning. Bevis får man genom det yttre trycket mot partiet, alla fördömanden och förkastelsedomar och stenkastarna som har både polis och medier på sin sida och detta är det starka kittet som skapar sammanhållning i den hittills lilla men modiga kretsen av sanningssägare. Sådan är deras självsyn.

Typiskt för alla jag träffar eller läser är nämligen känslan av martyrskap.

Genomgående i den där jubileumsskriften är berättelser om martyrium, om att förlora jobbet, uteslutas ur facket eller misshandlas för sin rena tros skull, hur man alltså måste lida för denna tro och hur ”makten” blir alltmer desperat och hänsynslös i sin förföljelse.

Ett talande exempel är Jan Millds berättelse. Han är rätt ny i partiet, en före detta SSU:are som för några år sen var med på ett möte i Luleå som stenkastades sönder och samman. Men i Norrländska Socialdemokraten fördömde därefter ledarskribenten

Lotta Gröning inte stenkastarna utan ”nazismens fula tryne”, det vill säga Jan Milld, före detta SSU:are.

Det är sådant som får medlemmarna att gå upp fem på morgonen för att hinna dela ut tusen flygblad före jobbet. I Sverigedemokraternas lilla innersta svarta övertygelse är martyrskapet bevis för att man funnit den farliga sanningen som ingen annan vågar framföra. Och därför har man en moralisk plikt att kämpa på.

Torgmötet i Gävle har en ovanlig start. Man har vecklat upp banderollen Trygghet & Tradition och snabbt fått ordning på högtalarsystemet. Jimmie Åkesson inleder obesvärat sitt tal inför en publik bestående av tre journalister och fyra poliser. Sverigedemokraterna använder denna gerillataktik eftersom de inte kan annonsera sina möten i förväg. Då kommer stenkastarna.

Han presenterar ett ”Sverigevänligt trygghetsparti” som är för allt som är bra innan han kommer in på huvudsaken, massinvandringen som kostar tiotals miljarder i onödan varje år och undergräver åldringsvården och barnomsorgen. Sedan dyker han ner i drömmen om Folkhemmet där ”samförstånd och klassamarbete” bygger vårt välstånd och där vi har en gemensam värdegrund. Han talar i trettio minuter utan att tveka, utan manus.

Under tiden växer publiken på torget. Det är en hård övning, inte bara för honom utan än mer för de lokala partikamraterna som ska tala efter honom, för då börjar publiken, som hann bli över sjuttio personer, tveksamt att troppa av.

Om ingenting oförutsett inträffar håller han snart sitt jungfrutal i riksdagen. Eftersom våra vanligaste politiker inte hittat ett fungerande sätt att bemöta honom.

Till sist bara en småsak. Vad var Sverigedemokraternas tanke med att släppa Aftonbladet inpå livet? Helt säkert inte det som Jimmie Åkesson påstod, att det var för mina vackra ögons skull.

Kalkylen var enklare och råare än så. Medialt kan Sverigedemokraterna knappast förlora. Varje journalistiskt försök att förklara vad de står för blir ett fall framåt för dem. De kommer därför att gilla den här berättelsen.