"Vi såg vilka som var rädda"

I ett av de beige tegelhusen, mitt i småstaden i södra Sverige, bor Anna, 42, med sina två barn. I trerummaren står möblerna tätt. En svart katt hälsar välkommen i hallen. Anna har stannat i staden hon föddes i. Hon trivs, har ett bra jobb på en skola i närheten.

– Jag är bra på mitt jobb, säger hon.

Anna var en mobbare i skolan. En arg liten flicka som plågade skolkamrater.

– Jag såg vilka som inte skulle ge igen.

Micke har hunnit bli 31 år. Här i en förort till Stockholm bor han, högst upp i ett av höghusen. Det är faktiskt samma kvarter som han växte upp i. Nu ska lägenheten renoveras. Micke målar om i ljusa, glada färger.

I rummet intill hörs flickornas öronbedövande lek.

– Den lilla är min, den andra min bonusdotter, säger Micke.

Han är en stolt pappa som lämnat livet som smågangster.

– Nu är det Svenssonliv, säger han nöjt.

Varje dag dag pendlar han en timme tvärs över Stockholm till arbetet som grovjobbare.

– Jag sökte fem jobb i veckan i flera år utan att få ett enda. Jag hade ju inga betyg eller erfarenheter. Sedan fick jag det här via en kompis.

– Det är ett jättbra jobb.

För tre år sedan blev livet svart.

– Jag begrep inte varför, men jag mådde skitdåligt .

När han knappt kom ur sängen längre ringde han en psykolog. De pratade mycket om hans uppväxt. Om tiden när han var en liten djävul på skolgården. Om tiden han idag ångrar.

Micke säger att han kände igen barnen som var lämpliga offer.

De luktade rädsla.

I fyran bytte Anna skola. Det var svårt att vara tio år och ny i klassen.

– Jag skaffade äldre kompisar, fick dåligt rykte och blev farlig.

En jämnårig pojke i bänken bakom blev hennes första mobboffer.

– Jag brukade riva ner hans böcker på golvet. Han vågade inte säga något.

Varje lektion hånades pojken av flickan i bänken framför. Gång på gång åkte böckerna ner i golvet.

– Om han mopsade sig fick han en örfil i ansiktet.

Lärarna vek ner sig. Anna var en känd bråkstake, ett problembarn som krävde uppmärksamhet och tid som de inte hade.

Anna fick fortsätta.

– Jag kommer ihåg hur rädd han var, hur han skakade. Han såg så ledsen ut.

Anna tystnar.

Det gör ont att tänka på - fast det är 30 år sedan.

– Men då kände jag inget alls.

Så fort det ringde ut till rast letade Micke och hans tre kompisar upp den utvalda pojken på skolgården.

Det var inget särskilt med honom, minns Micke. Han var bara rädd. Det räckte.

– Vi jagade honom. Han sprang, gömde sig i skogen.

Gänget hann i kapp. Sedan slog Micke. Han slog tills det blödde.

– Det kändes bra.

Han minns inget annat. Bara att pojken aldrig skvallrade.

– Då skulle det bli värre. Det visste han. Vi var helt knäppa.

Och lärarna?

– Inte en enda gång sa de till.

Samtalen till föräldrarna handlade bara om hans skolk.

I femman försvann pojken. Micke vet inte varför. Men snart hade gänget letat upp en ny pojke att slå.

Anna har funderat mycket på varför de vuxna på skolan struntade i henne.

-De borde väl ha begripit hur det låg till?

Hemma hos Anna var det kaos. Slagsmål, bråk och fylla.

– Jag mådde uselt och utsatte skolkompisar för det jag själv var med om hemma. Kränkningar och våld. Det vet jag idag.

I åttan slog hon till en lärare. Då gick larmet och socialtjänsten kopplades samtidigt in i familjen. Hon tvingades också att konfrontera föräldrarna till en klasskamrat hon mobbat.

– Jag kallade henne koöga, hon blängde. Jag sparkade och spottade på henne, gav en armbåge om jag gick förbi.

Flickans föräldrar reagerade inte som Anna hade trott.

– De var inte arga på mig, de pratade bara lugnt. Tror de tyckte synd om mig.

– Jag tänkte att de nog hade det bra hemma.

Anna bestämde sig för att skaffa ett bra liv. Hon slutade att vara farlig.

– Jag lyckades till slut skaffa hyfsade betyg.

Mickes familj gick i tusen bitar när pappa söp och misshandlade familjen.

Sedan försvann han.

Mamma kämpade med flera jobb för att för att få ihop till hyran och mat till alla syskon. Men pengarna räckte aldrig.

– Kylskåpet var alltid tomt. Vi var fattiga och hade trasiga kläder.

De vuxna satte sällan gränser.

– Jag kommer inte ihåg att min mamma någonsin sa till mig att borsta tänderna.

När Micke var tolv år gjorde han sitt första inbrott på Konsum.

– De andra stal cigaretter och sånt de kunde sälja. Jag snodde mat för att fylla frysen.

Han har funderat mycket på varför ingen lärare gick hem och ringde på familjens dörr. Kollade hur klassens buse hade det hemma.

– Vår lägenhet var sönderslagen.

Micke tror att de förstod. Men först när han hamnade i bråk med två lärare och tog till nävarna i sjunde klass reagerade skolan.

Micke blev avstängd.

Ingen sa något om barnen han misshandlat till vrak.

På jobbet, på skolgården känner Anna igen ungarna som är som hon var.

Det är dem hon jobbar med nu. De gränslösa och arga.

– Jag är väldigt bra på det, upprepar hon.

Hon kan se rakt igenom det stenhårda skalet.

Där bakom hittar hon rädda och kränkta barn som gallskriker efter uppmärksamhet.

Hon vet vad som krävs:

Gränser. Auktoritet. Ingen diskussion.

– Ta dem direkt när det händer. Punktmarkera dem. Ta dem ur klassen och låt dem få lugn och ro någon annanstans ett tag.

Hon vet att de flesta av mobbarna har det stökigt hemma, precis som hon hade.

– Skolan måste direkt samarbeta med föräldrarna, ta dem till skolan och låta dem sitta med sina barn både när det går bra och när de är stökiga.

Hon känner igen de mobbade barnen också. De osynliga som slår ner blicken, de som trycker längs väggarna i entréhallen varje rast av rädsla för livsfarorna på skolgården.

Barnen väcker fortfarande skuld hos henne.

– Det är svårt att se hur dåligt de mår, hur de bryts ner och att de kanske skadar sig själva till slut.

På vägen till jobbet ser hon ibland pojken i bänken bakom. Han är en fullvuxen man nu. Anna funderar mycket över hur han mår. Om det hon gjorde fortfarande plågar honom?

Det plågar Anna.

Kanske stannar hon bilen en morgon.

– Jag gör gärna upp med saker. Och jag vill säga förlåt, försöka förklara varför jag gjorde det. Hur dåligt jag mådde.

Micke har kämpat för att bli vuxen, skaffa jobb och undvika fängelse.

För den som saknar betyg och bara har haft två jobb före 30 års ålder är den hederliga världen inte sällan stängd.

Som vuxen fick han en diagnos som gjorde skoltiden begriplig: Dyslexi.

– Det är jävligt konstigt att ingen upptäckte det i skolan.

Plötsligt en kväll för ett år sedan stod Micke framför pojken som han slog sönder och samman på rasterna i skolan.

Båda var vuxna män. Micke bad om ursäkt, försökte ge en förklaring. Men pojken som blivit man ville inte lyssna.

– Han sa att jag hade förstört hans liv, han tänker aldrig förlåta.

Micke säger att han får leva med det.

Han har i alla fall förlåtit sig själv.

Fotnot: Micke och Anna heter i verkligheten något annat.