Läs hela Biljana Plavsics brev till regeringen

Till konungariket Sveriges justitiedepartement

Jag tackar för er skrivelse av den 25 oktober, ävensom för den av den 16 november, år 2006, i vilka ni efterfrågar min inställning, vad gäller de brev, vilka dr Milos Prica samt herr Majkl Djordjevic har tillställt er institution.

Min första vetskaper om detta är från svenska media, och jag trodde, att det handlade om påhitt av några journalister, vilka enträget begär en intervju med mig. Ert brev av den 25 oktober klargjorde den här situationen.

dr Milos Prica samt herr Majkl Djordjevic är mina vänner, vilka av många skäl bekymrar sig för huruvida jag, med hänsyn till mina år samt mitt hälsotillstånd, kommer att orka med de alltför svåra fängelseförhållandena. jag är i mitt 77:e levnadsår, i en ålder som även i frihet varje dag och månad medför obehagliga hälsomässiga överraskningar, vilka inte kan mildras genom de förhållanden, under vilka jag här lever. Ständig stress framkallar ett förhöjt blodtryck, vilket även under medicinering ofta uppnår de farliga höjderna 180/100, 160/80, i juli i år 200/100. Jag lider även av inflammation i höftnerven, vilket framkallar starka smärtor, undantagandes när jag går.

I åratal har jag ställt denna fråga till mej själv, och jag har inget svar: ”Vad är detta, som har hänt med mej, och hur har jag hamnat i fängelse, där jag avtjänar ett långt fängelsestraff bland prostituerade, mördare, knarklangare, narkomaner, rånare, tjuvar, bedragare, vilka individuellt, familjevis och generationsmässigt professionellt sysslar med sådana arbeten, och vilka flera gånger återkommer till samma fängelse? Deras psyken är helt och hållet anpassade till deras arbete, vilket är uppenbart även i den allra vanligaste dagliga kommunikationen med dem.

Alla metoder, vilka på Hinseberg tillämpas mot detta klientel, tillämpas även mot mig, till exempel avklädning in på bara kroppen samt undersökning av kropp och kläder efter varje besök. På mitt påpekande svarar personalen och, tyvärr, även ledningen, med stolthet, men även sadistiskt: ”Här är ni alla lika.”

Ändå är vi inte alla lika. Det här måste jag förklara för er: jag föddes och uppfostrades i dr Svetislav Plavsics, en ute i världen erkänd vetenskapsmans, ansedda familj. I över tjugo år har min skolgång och utbildning varat, fram till dags dato. Jag har avlagt licentiatexamen, doktorerat, specialiserat mig på några kända institut ute i världen. Jag har varit Fulbright-stipendiat, universitetsprofessor och dekan vid fakulteten för naturvetenskaper, en ute i världen erkänd vetenskapsman, en ansedd medborgare i mitt fädernesland Jugoslavien, vilket ”den nya världsordningen” ödelade. Just på grund av allt detta och min och även min familjs klara antikommunistiska ståndpunkt valdes jag i det första demokratiska valet, år 1990, till ledamot i presidiet för Bosnien-Hercegovina såsom varande en del av Jugoslavien, och senare till ledamot i Republika Srpskas presidium.

När kriget, under år 1992, började i Bosnien –men serberna inledde det inte –förblev jag hos mitt folk. Under kriget tog några andra människor, vilka inte var valda i val, makten, och de fattade besluten, medan jag, däremot, utförde humanitära arbeten. Jag var medveten om vikten av detta arbete i ett inbördeskrig, där halva befolkningen inte hade mat och tak över huvudet. Jag visste, vad det innebar, eftersom även jag, i maj, år 1992, tillsammans med min moder, 90 år gammal, min broder och min svägerska, flydde från Sarajevo framför förvildade islamska fundamentalister, kvarlämnade allt, som man i generationer hade anskaffat, räddande våra skinn.

Det som jag, under kriget, för mitt arbete måste veta var detta: Var vägarna fria och säkrade för passage av humanitära konvojer? Fanns det plats i kollektiva flyktingförläggningar? Hade sjuka och sårade läkarhjälp? Var sjukhus försedda med läkemedel? Regelbundet for jag omkring på sjukhusen, där de svåraste sårade befann sig, bekymrade mig om placering av deras familjer.

Jag hade ingen beslutande makt, kommenderingsmakt. Inte heller hade jag några officiella informationer om händelserna i fält. Och trots detta är jag dömd för alla ondskheter, vilka inträffade, oavsett huruvida jag hade vetskap, och huruvida jag hade makt till att inverka på händelserna.

Omedelbart före ankomsten till Hinseberg publicerade media i Sverige, att Biljana Plavsic, krigsförbrytare, skulle avtjäna straff på Hinseberg. Några journalister bemöda sig om att förevisa mig såsom ett vilddjur i mänsklig gestalt. Särskilt utmärkte sig Slavenka Drakulic, svensk journalist – av jugoslavisk härkomst – vilken borde ställas till ansvar för en avskyvärd och falsk information. Emellertid var hon inte den enda.

Alltså skiljer jag mig, i minst två aspekter, från de övriga fångarna: till ursprung och utbildning samt avseende kungörandet om brott före min ankomst. Följderna av dessa kungöranden, ävensom journalistförevisandena av min person, var de svåraste. Även idag känner jag av dem.

Det finns många fångar av islamsk härkomst, men de är födda i Sverige. Två, den ena från Tunisien, och den andra från Iran, var – med korta avbrott – under ett år på min avdelning och konstant hotade de mig med al-Qaida, som skulle döda mig, eftersom ”Allah” var ”stor”. De fick instruktioner utifrån, och de förbittrade livet för mig även på andra sätt. När jag varskodde min kontaktvakt (en muslim, och ytterligare två vakter var muslimer från mitt land) sa han, att de var unga, vilket var riktigt, och att de inte visste, vad de sa, vilket inte var riktigt. Den 4 oktober, år 2004, varskodde jag skriftligen föreståndaren, herr Lönnberg, men det blev inget svar. Trakasserandet fortsatte. Den 25 november upprepades det utanför byggnaden, men förutom hotelser med al-Qaida skrek de, nu på arabiska, gestikulerande på samma sätt som man gör i islamska länder – och allt detta var riktat mot mig i en önskan om att jag skulle avlägsna mig, att jag skulle fly. Jag föll och bröt armen. Det var en fredag och på tisdagen förde man mig till sjukhus. Där konstaterade man ett brott, och man satte på gips. Dagar förflöt. Trakasserandet fortsatte utan någon som helst reaktion från vakternas och ledningens sida. Det blev för mig klart att någon på det här fängelset stödde detta.

Ändå fick journalister reda på vad som hände och de frågade en direktör, vars namn jag inte kan, men han kommer mycket sällan till Hinseberg, vad som hade hänt. Han svarade att det inte hade förekommit några som helst hot och att ingen hade brutit armen. På det här sättet dementerade han även läkarna på sjukhuset i Örebro och han uttalade en svår lögn.

I september och oktober år 2003 pumpades det nattetid i mitt rum in luft med en underlig lukt under mycket starkt tryck. Det började klockan 19.15 på kvällen och pågick fram till 07.15 på morgonen. Under de första dagarna bara lite, men senare förstärktes det. Sålunda liknade mitt rum nattetid en gaskammare, i vilken jag kämpade för att överleva till morgonen. Denna luft framkallade en rodnad och en stark klåda i ögon- och nässlemhinnorna och stegvis kröp det ner i lungorna, framkallande hosta och till slut blödning. Nattvakterna bekräftade bara att det var en underlig lukt i rummet och de förde ut mig i luften under 15 minuter i taget. Inget förbättrades. Under en natt flöt det blod från lungorna, liksom vatten ur en kran, och genast transporterade man mig till sjukhuset i Örebro. Man återbördade mig på morgonen, bara för att detsamma efter ett par dagar skulle komma att upprepas, men i en drastisk form, och kvarhöll man mig i åtta dagar på sjukhuset. Undersökningar om möjlig infektion var negativa. Till slut förklarade jag för läkaren vad som nattetid skedde i mitt rum. Denne utmärkte läkare samt goda människa, doktor Lennart Nilhom, blev förbluffad och han sa att detta var orsaken till blödningen, kombinerat med mitt immunsystem, vilket var på den undre gränsen. Fängelseläkaren uppmanades att vidta åtgärder så att jag skulle kunna andas normalt. Hon kom till mitt rum för att upplysa mig om att hon inte var läkare för ventilation. Det var allt som hon gjorde. Det var hennes läkarhjälp. Och sålunda fortsatte allt, den nattliga kvävningen. Då skrev jag ett ”öppet brev till allmänheten”, vilket i sin helhet publicerades den 17 eller den 18 oktober i Belgrad och en dag senare dök det upp några delar i svensk press. Denna samma dag, på kvällen, blev ventilationen i mitt rum, efter mer än 45 dagars kvävning, normal, och det upprepades inte mer.

Allt detta skedde under en period när åklagarämbetet i Haag av mig begärde att jag skulle bli dess vittne i fallet Milosevic. Man kom två gånger, två i taget, till Hinseberg. Det var i december 2003 och man bortförde mig till Haag, detta för att huvudåklagaren del Ponte under två dagar skulle förhöra mig. Man ville av mig höra något som man behövde, men som jag inte vet, och likaså kan jag inte heller ljuga eller falskeligen anklaga någon. Milosevic hade ingen kontakt med en person som under kriget sysslade med humanitära problem. Åklagaren skickade mig tillbaka med motiveringen till rättens ledamöter att jag ”inte var något trovärdigt vittne”.

Kan ni av dessa några få meningar föreställa er hela den fasa genom vilken jag har passerat, vilket är mycket, mycket svårare än själva dömandet av mig?

Enligt fängelseföreskrifterna efter två år tillbragda i det här fängelset rätt till att, med bevakning, under fyra timmar vara utanför fängelseområdet. I juni 2005 tillställde jag en sådan ansökan till ledningen för Hinseberg och denna vidarebefordrade den till någon högre nivå, på vilken min ansökan avslogs. Detta upplystes jag muntligen om, jämte motiveringen att det i Örebro fanns många muslimer – och med syftet att dessa inte skulle protestera. Jag blev förvånad, inte över att jag fick avslag, utan över motiveringen till varför jag fick avslag.

Läsande breven från herrarna Djordjevic och Prica ser jag att de känner till att jag här befinner mig under svårligen uthärdliga förhållanden, men många viktiga händelser är för dom okända. Därför upplyser och bekantgör jag er, eftersom ni har begärt det.

Jämförande mitt fall, från början av det 21:a århundradet, med dömandet av nazisterna, i mitten av det förra århundradet, har jag dragit slutsatsen att det då var mer personrespekt för dem som dömdes till tidsbestämda straff. (Sidfotshänvisning: Albert Speers memoarer av författaren Gitta Sereny). De avtjänade straffen i sitt land, inte bland narkomaffian, narkomaner, brottslingar, prostituerade och så vidare. Deras värdighet förnedrades inte så som man har förnedrat mig samt förnedrar mig i det här svenska fängelset. Det är det hemskaste som har kunnat hända mig och därför är mitt straff inte elva år, utan mycket, mycket längre.

Jag är inte van vid att be för mig själv, men om jag, så här gammal och sjuk, jämlikt er lag och domstolspraxis har rätt till nåd, möjliggör, då, för mig att slutet av mitt liv blir i frihet!

Hinseberg, den 27 november år 2006

Med högaktning

Biljana Plavsic