"Jag kan ställa till ett jävla liv"

Låg vintersol klyver skådespelaren Ola Rapaces ansikte i två delar.

En mörk, en ljus.

Svensk films senaste värsting kisar med höger öga och skruvar på sig i stolen.

– Jag har alltid varit ganska bråkig, säger han.

Rösten är rosslig. Det kan bero på de ”två till fem paket” cigaretter han röker varje dag.

– Jag är så jävla seriös med mitt skådespeleri, nästan fanatisk. Blir lätt besviken på kollegor som slarvar eller bluffar. Jag kan ställa till ett jävla liv. Och det funkar i stunden. Skapar koncentration. Men sen får man käka upp det efteråt. Jag har hört att folk tycker att jag är svår att jobba med.

Hur känns det?

– För jävligt. Det är så jävla osexigt med människor som inte kan ta en direkt konflikt. Det är oromantiskt att så många skådespelare hellre knivar varandra i ryggen.

Vad bråkar du om?

– Produktplacering, till exempel. Jag lackar när regissören prompt vill göra en scen vid mazarinautomaten – trots att alla förstår att den borde filmas ute på parkeringen. Och den enda anledningen är att ett mazarinföretag har pumpat in några tusen i projektet.

Hur arg tillåter du dig att bli?

– Jag har kunnat gå ganska långt. Jag har märkt att folk blir rädda. Och det händer att jag lämnar inspelningar.

När?

– Senast jag filmade. Oftast sticker jag iväg för att lugna ner mig. Jag är medveten om att mina utbrott kan slå så orättvist.

Hur känns det när folk är rädda för dig?

– Bra, om det är en människa jag har en konflikt med. Man måste ställa ner foten ibland. Även om jag har skrivit på ett kontrakt som säger att jag ska göra 13 Wallanderfilmer så är det mitt ansvar att skapa en terrorbalans till kvaliteten.

Är du rädd för att hamna i ett fack som ”bråkstaken”?

– Det är en fälla som skulle begränsa mig. Men det är svårt att hålla balansen mellan integritet och ödmjukhet.

I förra veckan drabbades Sverige av stormen Per. Stormen Ola drog in över landet redan under fjolåret.

På dagarna spelade Ola Rapace polisen Stefan Lindman i filmserien om Kurt Wallander i Ystad. Om nätterna flög han till Stockholm för att spela ”Hoffa” i tredje delen av succéserien ”Tusenbröder”.

Privatlivet tog stryk.

Onsdagen den 5 juli var Ola Rapace i Trollhättan för att spela in filmen ”Allt om min buske”. På kvällen ringde hustrun och skådespelaren Noomi Rapace.

Hemmet stod i lågor.

– Jag hyrde en bil och drog hem på natten. Jag kände en oerhörd lättnad över att ingen dog, att inte Noomi eller barnen var hemma. Vi hade en jävla flax.

– Samtidigt var det skönt. Som om ödet sa till oss att det var dags att röra på sig.

Du och Noomi har båda slagit igenom stort. Hur hanterar ni framgången?

– Bra, så länge vi är nära varandra. Men jag har svårt att lita på att hon finns om vi är i olika städer. Jag har svårt att lita på något jag inte kan se framför mig.

Pratar ni mycket om jobbet hemma?

– Det är det enda vi pratar om. När vi för en gångs skull pratar.

Hur påverkas er relation av att ni båda är offentliga?

– Det är tillräckligt skakigt att älska någon om man bor i en säljägarstuga på Grönland. I vårt förhållande finns dessutom en yttre press. En massa folk försöker medvetet skada oss. Varför? Alla vill ha något att snacka om.

Vad bråkar ni om?

– Ofta om jobbet. Det går att bråka om allt med skådespeleri.

Hur arg blir du hemma?

– Oavsett om jag är glad eller arg har jag aldrig trott på att förminska eller anpassa känslorna. Jag har bott en del i Frankrike och är nog ganska sydeuropeisk i mitt beteende. Ibland kan mina upprörda ord upplevas som hårda, och kärleksförklaringarna som pretentiösa. Men vi är likadana. Tyvärr. Det kan bli lite väl rörigt ibland.

Får jag fråga om ni fortfarande är tillsammans?

– Nej, fråga inte det.

Umgås du med andra skådespelare?

– Nej, det finns en jävla missunnsamhet skådespelare emellan. Många knivar i ryggen. Det har jag märkt nu när det har blåst lite kring mig. Plötsligt har jag hört en massa skit som folk snackar om mig. Det går mycket rykten.

Vilket rykte är märkligast?

– Jag vill inte prata om rykten. Skrivet i svart på vitt blir det lätt en sanning.

Ett rykte är att du har missbruksproblem. Stämmer det?

– Ja, jag både snusar och röker.

Hur ser du på narkotika?

– Min upplevelse av skådespelare är att folk blir jävligt upprörda om det luktar lite gräs. Rockstjärnor är ofta öppnare med vilka droger de tar. Men gemene man vet liksom inte att Al Pacino skjuter horse (heroin).

Vilka droger har du tagit?

– Det känns ointressant att diskutera. Det är minerad mark. Vad man än säger så blir man avfärdad med att man är i förnekelse.

Varför satt du i häkte i Österrike?

– Hur fan vet du det? Jag var sjutton och vi var ett gäng som åkte dit för att jobba. Mina kompisar gjorde en grej. Jag vill inte säga vad. Sedan sprang de. Jag fick skulden. Sedan fick jag rejält med spö i häktet.

Hur kom det sig att du växte upp hos din pappa?

– Morsan stack.

Har du känt dig sårad av det?

– Det gör jag väl, hur mycket jag än skulle vilja förneka det. Samtidigt tror jag att alla upplever sig lämnade av föräldrarna på ett eller annat sätt. På sätt och vis kan det vara bättre att ha ett konkret bevis på att morsan är borta. Snarare än att ha en mamma som slentrianmässigt frågar hur det var i skolan.

Har du frågat din mamma varför hon lämnade dig?

– Ja, hon blev kär. Passion för fan! Det får man väl respektera. Men nu har vi kontakt igen.

Hur var det att växa upp hos pappa?

– Vi kuskade runt en hel del. Det var lite flackigt. Men jag ser inget tragiskt med det. Jag hade ingen jobbig uppväxt.

Hur var du som barn?

– Jag hade jätteproblem med mitt humör. Om jag växt upp i dag hade jag nog diagnostiserats med någon bokstavskombination. När jag kände mig orättvist behandlad så brann det till i skallen. Jag bara exploderade.

Vad hände då?

– Jag hamnade i slagsmål på skolgården. Flera skitläskiga situationer. Jag blir fortfarande skakig när jag tänker på det. Vid ett tillfälle kastade jag ner en kille från skoltaket. Varför? Jag kände mig orättvist beskylld för något. Minns inte vad.

Fick du med dig lappar hem från läraren?

– Det var ingen hemma.

Kan du bli rädd för ditt eget humör?

– Ja, när det känns orättvist. Då blir jag väldigt ångerfull.

Varför är du så arg?

– Alla inom mitt yrke har väl ett desperat behov av att bli sedda och älskade. Det är inte bara en klyscha. Och när jag var liten ville jag bli uppskattad och älskad till varje pris. Det kändes otroligt kränkande när jag inte blev det.

Vilken är din största brist?

– Jag har svårt att säga stopp. Det gäller egentligen allt jag gör. Jag säger aldrig att jag inte vågar, orkar eller kan. Därför ställer jag samma krav på min omgivning. Ingen får säga: ”Jag törs inte.” Förstår du?

Du är rädd för att vara rädd.

– Ja.

Varför?

– Antagligen för att jag har så extremt jävla lätt för att bli rädd.