”Polisen sa att det är omöjligt”
Föräldrarna kräver hjälp att hitta sina barn
Längtan För något år sedan, när Karl-Erik Bolin och hans barn, Sammy, 9, och Emma, 6, skulle vara ifrån varandra en kortare period, lovade de att titta upp mot himlen om längtan blev för stark. ”Jag tittar upp dit nu hela tiden, och jag vet att de gör det också”, säger han.
Foto: PRIVAT
Först blev han förtvivlad när barnen försvann på julafton.
Sedan förbannad.
– Polisen sa att de diskuterat mina barn på kafferasten och att det nog var omöjligt för mig att få hem dem, säger Karl-Erik Bolin.
Det är fullständigt tyst i radhuset i Onslunda, utanför Tomelilla.
Två barn saknas. Nioårige Sammy Bolin, och hans sexåriga lillasyster Emma.
Vid sidan om avsaknaden av ljud från barnen – som rövades bort av sin mamma – är det knäpptyst i telefonen.
– Man får ingen hjälp när sådant här händer. Ingen alls. Polisen har kanske ringt mig två gånger på ett halvår. Den enda myndighet som har ringt de senaste månaderna är Försäkringskassan, som berättade att de måste dra in barnbidragen eftersom barnen är försvunna, säger Karl-Erik Bolin.
Anade att något var fel
Det var på julafton förra året som han senast såg sina två barn. De skulle fira jul med sin mamma.
– Efter några dagar kände jag i hela kroppen att något var fel. Sammy brukade ringa mig flera gånger per dag, och plötsligt var det knäpptyst, säger Karl-Erik Bolin.
Han åkte till exfruns hem, som var tomt. På nyårsafton efterlystes kvinnan, och anhölls i sin frånvaro.
Känner igen sig
– Jag är säker på att hon har tagit barnen till Syrien. Hon är från Irak, men stora delar av hennes familj flydde till Syrien under kriget. Fast jag fattar inte vad hon har där att göra. Hon har bott i Sverige i 25 år, säger Karl-Erik Bolin.
Han har vädjat till polisen att spåra barnens pass. Eller mammans mobiltelefon. Eller söka efter hennes ip-adress på datorn.
– Men de gör ingenting. Man känner sig så ensam att det är fruktansvärt, säger pappan.
I gårdagens Aftonbladet berättade vi om sex andra svenska barn som just nu är försvunna på samma sätt – och samtliga av de drabbade föräldrarna känner igen sig i Karl-Erik Bolins upplevelse.
– Det tog polisen fem månader att ens be om ett foto på henne, säger Pär, pappa till bortrövade Linda Agnvall, 6.
– En polis sa till mig att de hade 500 fall som var mer prioriterade än mitt. Hur kan man säga så till en förälder, säger Anna Frank, mamma till bortrövade Vid, 12.
Föräldrarna kräver svar, men får inga. När Aftonbladet kontaktar Varg Gyllander, pressekreterare på Rikspolisstyrelsen, kan han inte svara på hur bortrövade barn prioriteras.
– Varje polismyndighet är självständig. Därför bestämmer de själva hur de prioriterar sina ärenden, säger han.
Vad ska föräldrarna göra som känner att de inte får någon hjälp?
– Kontakta det län där brottet utreds. Det finns inget annat sätt.
Vet du något om barnen?
Tipsa polisen: 114 14.
