”Det är min tro som får mig att orka”

När Aftonbladet träffar Yuusuf Mohamoud Mohamed, 41, är han tillsammans med sina två söner, Mubashir, 8, och Mubarik, 3.

De var ute på gården när det började brinna och överlevde katastrofen.

– Jag kunde inte dölja det som hänt för min äldste son. Jag fick berätta för honom att han förlorat sin mamma och alla sina systrar.

Rösten spricker och Yuusuf sitter tyst innan han fortsätter:

– Men jag tror inte att min yngste son har förstått. Han är fortfarande alldeles för liten.

Bara åtta månader

Resten av hans familj – fem döttrar, varav den yngsta bara var åtta månader gammal, och hans fru – befann sig inne i lägenheten och försökte desperat ta sig ut.

Men de hann inte och deras livlösa kroppar hittades i trapphuset.

Klockan fyra samma natt fick Yuusuf veta att de hade avlidit.

– Jag har insett att jag inte kan göra mer nu. Det är min tro som får mig att orka. Gud gav mig min familj och nu har han tagit den ifrån mig.

Yuusuf har fortfarande inte sovit en blund. Kroppen värker, säger han.

Åkte runt till sjukhusen

Under natten har han åkt runt till Stockholms olika sjukhus för att identifiera sina närmaste.

– Jag ville så gärna se mina barn. Jag kunde inte tro att de var döda.

Yuusuf berättar hur familjen bara några timmar före branden hade spelat fotboll och ätit middag tillsammans.

Vid 20-tiden gick han ut för att möta sin bäste vän för en kopp te i Rinkeby centrum.

Yuusuf sa hejdå till barnen som lekte i vardagsrummet.

– Jag sa till dem att pappa snart skulle komma tillbaka. Och att de skulle leka inomhus eftersom det var säkrast. De skrattade och sa okej.

Ringde – fick inget svar

Kort därefter ringde hans telefon – det var en granne som skrek att det brann i huset.

– Jag ringde till min frus mobiltelefon och hem men fick inget svar. Då förstod jag att det var någonting som var allvarligt fel.

Yuusuf började springa mot lägenheten med en klump i magen.

När han närmade sig såg han eldslågor slå ut genom fönstren och svart rök som vällde upp mot himlen.

Inne på gården möttes han av en mardrömsscen.

”Försökte hjälpa”

– Det var mina barn som låg där. Jag försökte springa fram och hjälpa dem. Men blev stoppad.

– Jag kunde bara se på när räddningspersonalen förgäves försökte rädda deras liv.

Barnens kusin, en trettonårig flicka, var också i lägenheten.

Hon klarade sig men ligger fortfarande på sjukhus.

Sent i natt vakade Yuusuf vid hennes sida.

– Hon svävar mellan liv och död. Jag vet inte om hon kommer att överleva natten.

Han och sönerna bor för tillfället hos en vän – i väntan på en ny bostad.

– Vi ska stanna kvar i Rinkeby. Jag vet inte vart annars vi skulle ta vägen.

Yuusuf tystnar och täcker ögonen med sin vänstra hand.

Sorgen och tårarna faller över honom.

– Jag har två söner. De är allt jag har kvar.