”Hemma förstår de inte”

MASAR-E-SHARIF. Afghanistan håller andan.

Spänningen är enorm inför torsdagens val – liksom rädslan för fler självmordattacker från de som vill sabotera det.

Men när vi är ute på patrull med svenskarna i pluton Delta Quebec är stämningen nästan skrämmande lugn – trots att de nyligen deltog i en eldstrid och fick döda för att inte dödas.

– Folk där hemma förstår inte att detta är ett annorlunda fredsuppdrag där vi inte enbart dricker te med befolkningen. Vi har fiender här och läget har försämrats snabbt, säger Emil.

Konvojen med fyra Stridsfordon 90 gungar fram som hotfulla pansarskepp på de knaggliga skämt som kallas vägar i Afghanistan.

Det dammar som en sandstorm inne i fordonet, svetten forsar fram under skyddsvästen och det är så trångt att jag nästan trampar ned en av de inlånade finska skyttesoldaterna.

Runt omkring oss bryter några magra åkrar genom stenöknen där övergivna bilvrak rostar i solen. Inga opiumfält syns längre till, här har man lyckats få bönderna att gå över till andra grödor.

Saboterar valet

De tretton soldaterna i plutonen är trötta efter en veckolång storoffensiv då de tillsammans med afghanska armén drivit bort de som ibland kallas talibaner och ibland kriminella element.

Att utbilda och understödja polis och militär så att regeringen kan ta kontrollen över landet, samma taktik som amerikanerna använt i Irak, är strategin som används för att skapa fred.

Men talibanerna kontrollerar över halva Afghanistan och kommer att göra allt för att sabotera valet på torsdag.

Svenskarna står beredda att rycka ut om något händer i bevakningsområdet som normalt betraktas som det lugnaste i landet.

Läget har dock förvärrats de senaste månaderna. Men just i dag är allt lugnt. Hus av bränd lera glider förbi i eftermiddagshettan. Plutonchefen Nicklas vinkar till några barn som glatt besvarar hans hälsning.

På nästa ställe blänger männen surt på konvojen. Här bor pashtuner som sympatiserar med talibanerna. I andra byar består majoriteten av tadzjiker eller uzbeker som uppges positivare mot den svenska närvaron.

Biståndet märks inte

Inne i staden Mazar, där det varit relativt lugnt länge, tycker folk att svenskarna inte gör någonting för dem.

– De fokuserar bara på säkerhet och på att hjälpa den afghanska armén. Andra länder som Ungern och Tyskland bygger upp infrastrukturen i sina provinser, men svenskarna gör ingenting. Det gör folk arga, säger studenten Fandin, 27.

Visserligen går 20 procent av det svenska biståndet till området Mazar-e-Sharif, men ingen av dem jag frågar har lagt märke till några svenska biståndsprojekt, de nämner i stället tyska och norska.

Soldaterna rullar vidare och svänger slutligen av vid ett övningsfält där de ska skjuta in sina vapen innan de ska leta efter vägbomber i några kulvertar.

– Jag är aldrig rädd när jag är ute, däremot vaksam, säger plutonchefen Nicklas, en yrkesmilitär med en gedigen erfarenhet från utlandstjänst.

Det var han som för nästan tre veckor sedan fick larm om att svenska soldater hamnat i eldstrid.

Strax efter nio på kvällen slogs en svensk bepansrad jeep ut av ett granatgevär, soldaterna tog skydd i ett dike där de ensamma slogs för sina liv. Nicklas ryckte ut med sin besättning för att undsätta kamraterna, dock utan skyttesoldater. Några sådana fanns inte att uppbringa.

– Det första vi såg var det sönderskjutna fordonet och att det brann på fältet bredvid vägen. Där fanns fyra personer som såg ut att lyfta en femte. Vi sköt ett varningsskott och då öppnade de eld mot oss med finkalibriga vapen.

Själva striden var över på 60 sekunder. Det hela var obehagligt likt en dag på skjutfältet, säger han lågmält.

”Vi skjuter tillbaka”

Nicklas väljer sina ord noggrant, vill vara anonym av säkerhetsskäl. Emil vill inte säga sitt riktiga namn eftersom han inte har berättat för sin mamma att han varit i strid.

Situationen är märklig. Amerikanska och brittiska soldater som varit i strid berättar utan några problem, men de svenska soldater som blivit anfallna och besvarat elden verkar i det närmaste besvärade att tala om saken.

Någon är rädd att uppfattas som mördare, en annan vill inte att någon ska veta vem han är därhemma.

– Fast jag har inga problem med det som har hänt. Om någon öppnar eld mot soldater skjuter vi tillbaka, säger Emil.

– Jag har svårt med tiden och har bara flashminnen av det som hände. Hur vi svarar på elden, hur de skjuter med vad vi uppfattar som Kalasjnikovs och kulsprutor. Jag var helt lugn, men väldigt törstig. Det kändes overkligt.

Stridsfordonet stod kvar till gryningen. Den afghanska polischefen identifierade de som dödats: traktens uppviglare, hans andreman och en tredje okänd person.

– Efteråt var vi förvånansvärt glada. Inga av oss hade ju skadats eller dött. På sätt och vis kändes det bra att få ge igen efter all skit som de utsatt oss för, säger Emil.

De åkte tillbaks till basen, la sig och sov. Dagen efter åkte de ut på patrull igen. Rapporteringen i media missade de helt, satellitförbindelsen låg nere den veckan.

Mer än de väntat sig

De finska skyttesoldaterna söker av några kulvertar, därefter återvänder konvojen till Camp Northern Light, ett prydligt område med plåtbaracker bakom höga skyddsmurar.

Eftermiddagshettan börjar ge vika för en mer uthärdlig temperatur.

Soldaterna äter middag i matsalen vid namn Valhall och går sedan till garaget för att ta hand om sin utrustning. Om de vill kan de sedan titta på film, spela biljard eller surfa på långsamma datorer, men de flesta verkar vilja stanna på sina rum.

Är det krig? Alla jag frågar nekar, någon säger att det kanske kan betecknas som ett krigsliknande tillstånd, många säger att det är rörigt. Säkerhetsnivån är ”medium”.

– Men det händer mer än jag förväntade mig när jag åkte hit, säger Nicklas.

Är det då rätt att Sverige har soldater i Afghanistan?

Han nickar trött.

– Ja. Alternativet är att det blir som det var tidigare. Och det kan väl ingen acceptera?