”Mamma har aldrig slutat lida, aldrig slutat undra”

VÄSTBANKEN. Smärtan i axlarna försvinner inte.

Saadega Ghanem har haft ont sedan den där dagen för 17 år sedan då israeliska soldater sköt hennes son.

Hon är en gammal kvinna nu och har för länge sedan gett upp hoppet om att få veta vad de sedan gjorde med Bilals kropp.

Det är tidig förmiddag i Imattén, en spökby på nordvästra Västbanken med drygt tvåtusen invånare, närmare hundraprocentig arbetslöshet och inga affärer, men det är redan nästan 30 grader i skuggan.

Jalal Achmad Ghanem är 32 år gammal men ser tio år äldre ut och vi sitter utanför hans enkla vita hus och han berättar att några arabiska journalister ringt de senaste dagarna och ställt frågor om hans bror Bilal.

Såren, säger han, rivs upp igen.

– Jag blir ledsen. Min mamma blir ledsen.

Han har bara en vag uppfattning om att de egendomliga omständigheterna kring hans brors död för 17 år sedan lett till en bisarr diplomatisk kris mellan Israel och Sverige.

13 maj 1992. Det har gått många år nu och Jalal Achmad Ghanem var bara 15, men han minns allt så tydligt.

Bilal, fyra år äldre, hade i två år varit ”varit jagad av Israel för att han försvarat sitt land”.

Annorlunda uttryckt: Bilal Achmad Ghanem var efterlyst som misstänkt för att ha varit en av de ledande stenkastarna på Västbanken under den första intifadan i slutet på 1980-talet.

– Han visste att han skulle dödas om de israeliska soldaterna hittade honom. Så han höll sig undan.

Bilal Achmad Ghanem gömde sig i bergen. Ibland fick han skydd hos grannar i byn. Efter mörkrets inbrott vågade han sig någon gång hem till sin familj.

Ingen vet varför pojken just denna dag dök upp utanför sitt hem i fullt dagsljus.

– Jag har frågat hans vänner. Men ingen vet, säger Jalal.

Det var sen eftermiddag och plötsligt hördes flera skarpa skott och familjen sprang ut.

Grannar som såg allt berättade senare hur allt gick till.

19-åringen var bara 50 meter från sitt hem då några män som skulle visa sig vara civilklädda israeliska militärer ropade ”Bilal, Bilal”.

– När han vände sig om visste de att det var han.

Några soldater som låg gömda i ett övergivet hus öppnade eld. Det första skottet träffade Bilal i bröstet. Nästa i benet.

– Vi tror att han fortfarande levde efter de skotten.

En liten gammal kvinna klädd i spräcklig klänning kommer ut och sätter sig under olivträdet.

Saadega Ghanem pratar med låg röst och tittar ner i marken. Hon säger att hon tror att hon är 75 år gammal.

Även hon sprang ut när skotten föll.

– De höll min son i fötterna och skrattade. De tvingade mig att titta på honom. Han var blodig överallt. Sedan släpade de honom upp för trapporna till huset som de gömt sig i.

Hon gömmer ansiktet i händerna. Torkar sedan tårarna, fortsätter berätta.

– Den där eftermiddagen har aldrig slutat förfölja mig. Det var då jag fick ont i axlarna. Jag har haft ont sedan dess.

– De kunde ha gripit min son utan att döda honom. Men det ville de inte.

Folk började samlas kring huset där soldaterna befann sig. De kallade på förstärkning. Sedan bar de iväg kroppen till en militärhelikopter som stod i utkanten av byn och fraktade den till Israel.

Familjen vet fortfarande inte varför.

Några dagar senare hörde armén av sig och sa att de ville ha betalt för att lämna tillbaks Bilals kropp. 5 000 shekel, nästan 10 000 kronor, en fantasisumma för dessa fattiga människor.

– De sa att transporten med helikoptern varit dyr. Men varför ska vi behöva betala dem för att få tillbaks våra döda som de skjutit ihjäl, säger Jalal.

Han vill visa oss sin brors grav. Vi går nerför branta backar, förbi hus med trasiga fönster, förbi rostiga cyklar och fastbundna getter.

Gamla män utan tänder sitter i dörröppningar och nickar vänligt när vi passerar, gatorna är dammiga och tomma.

Saadega Ghanem går inte så bra längre utan får skjuts till den lilla matyrgravplatsen i byns utkant där Bilal Achmad Ghanem och ytterligare två ihjälskjutna unga palestinier vilar.

Hon berättar att soldaterna nästan en vecka efter dödsskjutningen kom tillbaks med sonens kropp.

Det var mitt i natten och soldaterna hade brutit elförsörjningen och byns invånare rörde sig i skuggorna och mörkret.

Situationen var spänd, det lilla samhället skulle få sin första martyr. Soldaterna var nervösa.

– Bilal låg i en svart säck. Han hade inga tänder i munnen. Kroppen var uppsprättad från halsen och ner till magen. Och sedan dåligt ihopsydd igen som om han bara varit en påse.

Familjen frågade vad som hänt med kroppen. Soldaterna ryckte på axlarna och sa att pojken obducerats i Tel Aviv.

Några män i byn fick order att gräva en grav. Bara nio personer tilläts gå i begravningsprocessionen.

Västländska journalister stationerade i Jerusalem hade blivit tipsade om begravningen och kom körande med sina kameror och mikrofoner. Kanske förväntade de sig upplopp. Kanske förväntade de sig stenkastning och skottlossning.

– Israelerna försökte ta kamerorna. De skrek åt fotograferna att de inte fick ta bilder, säger Jalal.

Inte heller fick journalisterna titta på kroppen.

När gryningen kom lämnade soldaterna byn och kvar fanns en familj som inte fått svar på sina frågor om vad som hade hänt.

Jalal tror att hans brors organ blev stulna.

– Hela bröstkorgen och magen var ihopsjunken. Det var som att innehållet saknades.

– Och varför tog de honom till Israel? De brukar inte ta med sig människor som skjutits ihjäl.

Han tror inte på att kroppen obducerades.

– Varför skulle de göra det? De visste redan varför Bilal dödats.

Har du några bevis för att organen stals?

– Nej, det har jag inte. Men jag har träffat andra människor som haft liknande saker att berätta om sina anhöriga. Vi har hört många sådana historier.

Vi går tillbaks uppför backarna till det lilla, vita huset som familjen ägt i många, många år.

Här växte Jalal upp med två bröder och fem systrar. Nu bor han här med sin fru och två döttrar. Och sin mamma.

– Jag har aldrig slutat tänka på vad som hände med min bror. Vi har grubblat och undrat. Men vi kommer aldrig att få veta.

Familjen har aldrig krävt några svar av de israeliska myndigheterna. De säger att det är meningslöst att bråka.

Det är över 30 grader nu och den gamla kvinnan drar sig tillbaks för att vila och vår tolk torkar svetten ur pannan.

Jalals ögon är stora och sorgsna och han berättar att det är första dagen på Ramadan och ber om ursäkt för att han därför inte kan bjuda på te.

Plötsligt tänds någonting i blicken.

– Jag har mina minnen! Ingen kan ta dem. Jag minns hur Bilal lekte med mig. Sakerna vi gjorde tillsammans. Tiden vi fick ihop.

Han säger att livet ändå gick vidare. Han växte upp, träffade en kvinna, bildade familj.

– Det är värre för min mamma. Hon har aldrig slutat lida, aldrig slutat undra.