”Man vill göra
uppror – hämnas”

Oroliga grannar i tända fönster. Brandmän i gula overaller. Några hundra meter från branden, den här sena lördagskvällen, träffar vi Egget. 19-årig ledarfigur i området. Han ser upp mot himlen.

– Titta, en förortsfågel.

En polishelikopter cirkulerar över oss där vi står på Hassan-bron. Den kallas så. En av broarna över väg 190 som ringlar genom Hjällbo här i Göteborgs norra förorter. En mötesplats för traktens ungdomar. Det var från den här bron som någon kastade en sten rakt in i en brandbil häromdagen. Två brandmän skadades.

En polisbil passerar snabbt under oss, vi ser hur den svänger upp mot vårt håll medan Egget berättar att oroligheterna kan bli värre framöver. Mixgården, en av få återstående ungdomsgårdar i området, har lyckats hålla många ungdomar borta från stökigheterna. Men inte länge till.

Egget säger att han inte själv kastar sten, men han är en talesman för grupperingen bakom den senaste tidens bränder och stenkast-ningar mot poliser i området.

”De tar första bästa”

Polisbilen närmar sig. Snabbt. Är den på väg mot oss? En av Eggets vänner, en 17-åring, står några meter bort när polismän kastar sig ur bilen och griper honom intill bron. Han förs in i polisbilen.

17-åringens ansikte skymtar i baksätets mörker. Han tittar på oss.

Egget rycker på axlarna.

– Det är så här det går till.

Tio minuter senare, efter ett förhör i bilen, kommer 17-åringen ut.

– De släppte mig, jag har ju inte gjort nåt. De tar första bästa. Det är för att jag är svart. Jag känner mig förnedrad. Polisen visar ingen hänsyn, säger han innan han försvinner vidare i natten.

Fuck The Police.

Tre ord som vi stött på många gånger när vi följt ungdomar i Göteborgs förorter.

Men det här är Uppsala. Det är torsdag kväll i Uppsalaförorten Gottsunda. Här, utanför den lokala pizzerian Verona, träffar vi

Darko, 21. Han visar stolt upp sin decimeterstora tatuering – tre kraftiga bokstäver inpräntade på hans kropp: FTP.

– Så mycket hatar jag polisen, säger han.

Han säger att han begått en del brott. Men att han bestämt sig för att sluta, börja ett nytt liv.

Ögonen lyser av ilska

– Då häktades jag för vapenbrott och häleri. Jag satt häktad i över tre månader trots att jag var oskyldig. Jag frikändes senare men då hade jag redan förlorat mitt jobb, ingen vill ju anställa någon som plötsligt försvinner i tre månader.

– Då skaffade jag den här tatueringen, säger Darko.

På armen har han ett ärr. Efter en polishund, säger han.

Medan vi pratar kommer de fram en efter en.

Unga män med ögon som lyser av samma ilska som i Göteborg när de pratar om polisen. Eller ”svinen”, ”horungarna”, ”fittorna” och ”grisarna” som de anställda vid Polismyndigheten i Uppsala län kallas här.

– Nu är det dags för hämnd. Nu är det krig, säger Yosef, 17.

Allt exploderade i fredags.

Det var då händelsen inträffade som fick flera av ungdomarna att börja gå ut på gatan och kasta stenar och bränna bilar. Som fick dem att börja attackera Uppsalapolisen i Gottsunda.

Darko och fyra av hans vänner säger att de bara hade varit på kiosken och köpt godis. När de kom ut omringades de av poliser.

– De sa att vi hade pekat finger åt dem och dragit ner byxorna. Men det var inte sant, säger Darko.

De berättar att poliserna slog dem med batong, att poliserna låtit hundar bita dem.

– Om jag hade fått chansen hade jag dödat hundföraren, säger Mustafa, 22.

Lämnades blodig

Ahmed, 18, säger att han såg en hund bita en av hans vänner och sparkade hunden i ansiktet.

Ahmed greps och fördes till polisstationen. Vännen, Shwan, lämnades blodig kvar.

– Det rann blod på låret, byxorna var genomblöta av blod och mina kläder var sönderrivna. Men de lämnade mig bara. Jag fick ta mig till akuten själv, säger han.

Många blev vittnen till händelsen. Ilskan växte.

De närmaste dagarna blev polisen i området attackerade med stenar, bilar brändes, rutor krossades.

– Vi har fått nog, säger Ahmed.

– Man vill göra uppror. Hämnas.

”Jag vet att det är fel”

Medan vi pratar passerar polisbilar. De kör sakta förbi, stirrar mot killarna genom rutorna.

Yosef, 17, kommer fram till oss. Blicken är mörk, rösten hård. Han säger att han är en av dem som kastar stenarna, som bränner bilarna.

– Jag vet att det jag gör är fel. Men jag gör det av en anledning. Jag kastar stenar och bränner bilar för att jag vill hämnas.

55 mil därifrån, tillbaka i Göteborg, sitter Egget i källarrum på en ungdomsgård och berättar om samma polishat. Samma förakt mot samhället. Samma hat och hopplöshet.

Varför?

Ungdomarna i Gottsunda och Göteborgs förorter tillhör de största förlorarna i den ökande fattigdomens Sverige. Den rådande krisen har slagit hårdast mot de unga. Fyra av tio som får socialbidrag är mellan 18 och 29 år.

I Göteborg är de drivande bakom stenkastningen i den åldern. Efter sig har de en svans av yngre ungdomar, barn, som är med för spänningen. De äldre är motiverade, arga, efter att ofta ha kastats ut från industrijobb i finanskrisen. Tillbaka till fattigdom. Misslyckande. Hopplöshet. Fritidsgårdarna där de brukade hänga har stängts ner. Andra kastar sten – för att få jobb. Alla ungdomar vi möter pratar om mediauppgifterna att ett bostadsbolag ska börja anställa de stökigaste ungdomarna.

Hoppet är borta

– De hade mål i livet. Nu är allt borta. De har förlorat hoppet. De har gjort allt de kan men får inget jobb, säger

Eggets vän Ari Amin, 19, tidigare aktiv i ungdomsföreningen K.A.M.P, som sitter intill.

En timme senare står flera bilar i brand bara några hundra meter härifrån.

Någon kastar en sten mot en polisbil, en annan mot en spårvagn. Flera bilbränder i Angered. Rutor krossas. En dörr sprängs sönder.

Klockan har passerat midnatt och nu är det nattens barn som tagit över staden.