Robin, 14, född med hivsmitta

Tystnaden är kompakt första gången vi ses.

Kuratorn på sjukhuset har frågat om de kan tänka sig prata med oss om hur de har det. Och det vill de. Visste folk mer om hiv skulle de inte vara så rädda. Det är alla runt fikabordet eniga om.

Tveksamheten är ändå påtaglig.

Alla fyra är övertygade om att om bara någon kan spåra en enda detalj i deras berättelser är livet förstört.

Linda, 15, väger varje ord. Tittar ner på händerna i knät.

Hon är söt i tajt t-tröja och långt vackert hår. Ler generat när hon berättar om sitt stora intresse. Simning. Hon tränar hårt och är duktig. Tränarna tror på henne.

När hon inte är i simhallen träffar hon kompisar, fikar och går på bio.

Att hon är hivsmittad går inte att se.

Ingen av ungdomarna vi träffar har känt av sin sjukdom. Viruspartiklar finns i blodet. Det visar blodproverna de tar med regelbundna mellanrum. Men mängden virus ligger på en knappt mätbar nivå och har inte gjort väsen av sig.

Därför behöver de inga bromsmediciner. Något som gör vardagen betydligt enklare än för dem som tvingas smussla med tabletter flera gånger om dagen. Cirka 70 procent av alla smittade barn behöver mediciner. Ibland uppåt 20–30 tabletter per dag för att hålla virusmängden nere.

Hur lång tid det tar innan viruset börjar föröka sig och ge sjukdomssymptom vet ingen. Vissa blir sjuka på en gång. Andra går symptomfria i åratal.

Som de allra flesta hivsmittade barn fick Linda viruset av sin mamma vid födseln. Mamman dog sedan i aids, men det fick hon veta först långt senare.

– Jag var för liten. Min låtsasmamma, eller egentligen min mormor som tog hand om mig, ville inte säga något. Men man kände ju att något var fel.

Först när hon var nio, tio år fick hon veta varför hon var tvungen att gå till sjukhuset för provtagning fyra gånger om året.

– Ska jag dö nu? tänkte jag, men fick aldrig något riktigt svar.

Ibland funderar Linda på om Han, som hon säger, valde henne för att hon skulle göra något åt världen.

– Men samtidigt kan jag bli arg för att det är just jag. Varför? Det är så orättvist.

Sin pappa vet hon inget om. Vill inte veta. Hon är rädd att han också är död.

– Ibland undrar jag när jag ska dö, men det kan ju ingen veta.

Tankarna tränger sig oftast på nattetid.

– Ibland blir jag så arg att jag slår handen i väggen, berättar Robin, 14.

Det är fredag kväll när vi träffas igen. Han sitter nyduschad hemma i den bruna skinnsoffan och äter wienerbröd. Han är trött men nöjd efter träningen. Precis som Linda satsar han på idrotten och ägnar helgerna åt läger och matcher.

På väggen hänger ett porträtt av hans döda mamma. Han liknar henne, ögonen har samma form, den blonda kalufsen är lika tjock och fin.

– Jag tänker på henne varje dag. Jag minns leendet, säger han.

En tid efter att mamman gått bort berättade hans pappa om sjukdomen han hade.

– Jag blev orolig och ville börja medicinera för att slippa dö som mamma.

På slutet var hon väldigt dålig. Robin minns hur han satt vid sjuksängen och höll hennes hand.

– Vi pratade mycket, men det var svårt sista tiden, blev mest sludder, berättar han och viker omsorgsfullt sin servett bit för bit.

Pappa Mats sätter sig vid Robin, hans allt i livet. Vill förklara varför de skaffade barn trots att hans fru var smittad.

– Vi visste inget. Samma vecka vi fick reda på att hon var gravid, kom beskedet om att hon var hiv-positiv.

Men valet var självklart.

– Vi ville så gärna ha Robin. Vi hoppades han skulle bli frisk. Annika var så barnkär.

Chansen var sju på tio.

Men Robin smittades vid födseln. Mats såg en vit kista framför sig.

– Vi trodde inte han skulle leva så länge, så han blev nog lite bortskämd som liten, säger han och garvar.

I dag vet de att Robin inte kommer att dö. Inte på ett bra tag i alla fall. Sedan ett par år tillbaka finns effektiva bromsmediciner som håller sjukdomen i schack. Mediciner som inte fanns när mamman dog.

De har också lärt sig hålla smittan hemlig.

– När Robin var liten gjorde vi misstaget att vara öppna. Det förstörde hans barndom, konstaterar Mats och berättar att färdtjänsten vägrade låta sonen följa med en gång.

– De var rädda för att han skulle spotta på dem – ett litet barn.

Robin fortsätter vika servetten till en liten, liten fyrkant.

Han minns lite av tiden i höghusområdet själv.

– Jag hade aldrig någon att leka med. Så fort jag kom ut på gården brukade alla mammor ropa in de andra barnen. Jag förstod aldrig varför.

Nu bor de i ett radhusområde på andra sidan stan och håller tyst.

Där fick Robin sina första kompisar. Och dem vill han inte riskera.

Varken de närmaste kompisarna eller hans tjej vet att han är hivpositiv.

– Mina kompisar skulle bli chockade. Egentligen skulle jag vilja berätta, men det gör jag aldrig. Inte ens för min bästa kompis, vet inte om jag vågar lita på honom, säger han. Han tänker sig för så att ingen ska misstänka något.

– Ofta spelar jag oinsatt och låtsas som ingenting när folk pratar om det. Men ibland blir det jobbigt, som när en kompis sa att alla som har hiv borde deporteras från Sverige.

Alex, 17, är äldst av dem vi träffar. Bor i stans mer välbeställda kvarter och är både snyggt klädd och välformulerad.

– Folk förstorar upp sjukdomen. De tror hiv är hur farligt som helst. Jag önskar folk visste hur det smittar och så, säger han och tycker kunskapen blivit sämre bara de senaste åren.

– Det är precis som om man glömt att hiv existerar.

Alex tycker informationen i skolan kunde bli bättre och undrar varför man inte skickar hem broschyrer som de gör när det gäller droger.

– I min skolbok finns en HALV sida om hiv och där visas bara en bild på virus som angriper en cell. Inte ett ord om hur det smittar.

Varken hans föräldrar eller syskon är smittade.

Hur Alex fick viruset är inte helt klart. Men läkarna tror att han kan ha fått det via en vaccination innan han flyttade till Sverige.

– Hela familjen erbjöds en hälsokontroll när vi kom hit. Det var så mina föräldrar fick veta att jag var hivpositiv, berättar han sakligt.

Själv fick han inte veta något förrän flera år senare.

– Jag trodde det var normalt att gå på provtagningar här, så jag tänkte inte på det, ler han.

Alla hemma vet om smittan.

Men kompisarna vågar han inte inviga i sin hemlighet.

– På ett sätt är det skönt om någon vet, men man vet aldrig om det sprids vidare. Det är ju inte ens fel! Om man bara kunde förklara.

Förhållanden har han haft, men aldrig gått så långt att han tvingats berätta om sjukdomen. Han vågar helt enkelt inte bli kär.

– Tänk om det tar slut och hon berättar för någon annan?

Tobbe, 16, är redan bränd. Flickvännen reagerade inte alls som han trott och tyckte synd om honom.

– Hon bara skrek rakt ut. JAG HATAR DIG! och rusade i väg. Jag sa, snälla låt mig förklara, men det fick jag inte.

Han saknar henne fortfarande.

Vi sitter nära varann i en tom kafeteria. De grova kängorna har lämnat blöta spår över golvet. Tobbe rör runt, runt i kaffekoppen medan han berättar.

Förhållandet hade tagit slut strax innan han fick beskedet. Efter två år orkade inte hans tjej längre.

– Jag var skitdum, otrogen typ hela tiden, fick henne att testa droger och gjorde en massa skit. Hon ledsnade på att komma i sista hand hela tiden.

Han tror det blir svårt att få till ett seriöst förhållande igen.

– Jag har träffat några, men det blir liksom inte samma sak utan sex.

När hans bästa polare fick veta tog han det bara lugnt.

– Han blev förvånad, men sa att han alltid skulle finnas till hands. Det är skönt. Man behöver någon att snacka med.

Tobbe är inte gammal men livet har snurrat snabbt.

Uppväxten var trasslig med många flyttar runt landet. När han kom till Stockholm började han umgås med äldre kompisar, testa droger och när barnbidraget inte räckte till gav inbrott och rån snabba pengar.

För något år sedan tog den kriminella banan abrupt slut. Socialen plockade in honom på ett behandlingshem där en rutinkontroll vände uppochner på allt.

– Jag hade lämnat blodproverna, men de ville ta ett nytt prov. Det var inget konstigt med det, förrän läkaren sa åt mig att sitta ner och ta det lugnt.

Av läkaren fick han beskedet:

– Du är hivpositiv.

– Jag bara satt där. Fick en chock. Kommer jag att dö nu? frågade jag. Vet inte exakt vad som hände mer. Allt var kaos.

Tobbe ringde sina föräldrar.

– Jag bara grät, men mamma tog det iskallt. Jag blev förvånad, men hon visste tydligen mer än jag och sa att ”du vet väl att man inte dör av hiv. Det är aids som är dödligt. Livet går vidare”.

På kvällen somnade han som en sten.

– Jag kände mig lättad på något sätt. Jag hade haft så mycket problem och tänkte att det bara var att röja järnet nu, skita i allt.

I dag ser han sjukdomen som en vändpunkt. Det som fått honom att inse värdet i livet.

– Jag fick träffa en psykolog. Hon förklarade att det jag har i kroppen kanske inte gör mig sjuk förrän om tio, tjugo år och då finns det mediciner, säger han.

På sjukhuset var han också tvungen att skriva ner vilka flickvänner han haft. Fullständig smittspårning är ett måste enligt lag.

– Många namn kom nog inte med. Jag gav henne de åtta, nio jag känner, men sen har det varit en del one night stands som man inte kommer ihåg riktigt, säger han och lutar sig bak.

Han ler brett när jag undrar om han inte tar i lite.

– Det är ju det det handlar om. Krogen, supa och ragga tjejer, säger han med glimten i ögat.

Svårt att få tjejer har han aldrig haft.

Alla han namnger får ett brev från sjukhuset som kallar dem till provtagning. Vem som namngett dem får de aldrig veta.

– Jag kan se framför mig när tjejerna läser brevet och tänker vilken jävla idiot de varit med. Det är klart de blir sura. Det skulle jag själv bli.

Han vet inte vem som smittat honom, men att det är någon av tjejerna på krogen är han övertygad om. När jag frågar hur det känns att kanske ha smittat någon själv blir han tyst.

– Jag har inte tänkt så, säger han och ser uppriktigt förvånad ut.

Berätta eller inte. Robin våndas. Han blev tillsammans med sin första tjej i höstas. De träffas rätt ofta, käkar, kollar tv eller går på någon fest. De pussas, kramas och kan även kyssas utan att han behöver känna ansvar. Men nu känner han att hon borde få veta.

– Jag tänker på det hela tiden. Men så skjuter man på det, förklarar han.

Han är osäker om hon är den rätta och är rädd att bli dumpad.

– Det är jobbigt att det måste vara på så blodigt allvar på en gång, att inte kunna prova på lite som alla andra innan man bestämmer sig, säger han.

Linda har heller inte berättat för någon. Förutom mormodern är hon ensam om sin hemlighet. Inte ens morfar vet. Och barndomsvännerna skulle aldrig förstå tror hon. Men en dag måste hon berätta. Det bävar hon för.

– Jag hade en pojkvän, men det tog slut innan jag hann berätta. Nu känns det rätt bra att jag inte sa något, tycker hon och ser lättad ut.

Alla fyra känner att de har förändrats. Inte fysiskt, men de känner sig annorlunda och tänker på ett annat sätt.

– Jag kan känna mig kallare inför kompisar och kanske inte pratar lika mycket som förut, säger Linda eftertänksamt.

Tobbe har brutit med det gamla livet.

– Jag vill absolut inte trilla dit igen. Jag har lagt av med alla droger och testas hela tiden, det är bra.

Han tycker relationen till familjen blivit bättre. Påpekar att hela livet inte är borta, utan att han vill kämpa för att föräldrarna ska vara stolta. Helst vill han jobba inom hotellbranschen.

Alex håller sig lite mer för sig själv och är försiktigare när han går ut på stan.

– Utåt känner jag mig som alla andra, men vill inte hamna i bråk. Tänk om man blir knivskuren.

Rädslan att smitta andra finns där hela tiden trots att de vet hur liten risken är. Ändå har de en gemensam dröm: familj och barn.

– Det är så självklart, menar Alex. Han är övertygad om att han blir akademiker och kommer att leva ett normalt liv.

Även Robin har bilden klar för sig. Två barn vill han ha. Och drömtjejen ska vara fin och ärlig – inte blyg.

– Jag har alltid drömt om att ha en familj. Det var nog det jag var mest ledsen för i början, då visste jag inte att det faktiskt går att skaffa barn.