På 1960-talet flyttade Annika Östberg från Sverige till Kalifornien. Hon hamnade i drogmissbruk och inledde ett förhållande med knarklangaren Bob Cox.
1981 bråkade paret med en krogägare som Cox sköt till döds. Dagen efter stoppades de av en polisbil och Cox avrättade en av polismännen.
1983 dömdes Annika till livstid. Hon erkände sig skyldig till båda morden för att slippa dödsstraff.
April 2009 fördes hon över till Sverige efter 28 år i amerikanskt fängelse.
I juni 2009 begärde hon att få straffet tidsbestämt.
Källa: TT, Aftonbladet
Nu bromsas Annika Östbergs frigivning.
Hon tros kunna begå nya våldsbrott.
– Struntsnack, Annika är inte våldsam, säger mamma Maj-Britt.
I höst ska tingsrätten i Örebro ta ställning till om Annika Östberg ska få sitt livstidsstraff tidsbegränsat. Hon kom till Sverige i våras – efter 28 år i amerikanskt fängelse.
I sådana fall väntar en längre tids utslussning, där Annika Östberg flyttas till öppnare avdelningar och får allt längre permissioner.
– Vi bedömer att utslussningen kommer att ta ett år, säger Kriminalvårdens informationschef Anne Marie Dahlgren.
Men Rättsmedicinalverket gör en annan bedömning. Enligt Dagens Nyheter konstaterar verket att Annika Östberg visserligen skött sig och deltagit i missbruksprogram på fängelset Hinseberg.
Men att risken att hon ska återfalla i våldsbrott ändå måste klassas som ”medelhög”. Och att utslussningen därför måste ta lång tid.
Mamma Maj-Britt, 80, är förbluffad:
– Det är struntsnack. Det enda person Annika någonsin varit våldsam mot är sig själv, genom drogerna.
Hon minns telefonsamtalet från dottern den 1 april i år – som hon först trodde var ett dåligt skämt.
– Mamma jag kommer hem!
Maj-Britt var till sig av glädje. Men sedan dess har månaderna gått och ovissheten har snarast vuxit.
Annika Östberg tar däremot väntetiden med ro. Hon har haft några korta permissioner och nyligen fick Maj-Britt träffa henne.
– Hon trivs bra. Skillnaden mot USA är enorm. Här har hon eget rum och vakterna behandlar henne hyggligt.
Bäst är maten. Hon äter Kalles Kaviar och lakrits som hon saknat i alla år. Och något vitt skum, som hon tyckte var det godaste hon någonsin ätit.
– Det visade sig vara vispgrädde, säger Maj-Britt.