SD långt efter sina nordiska kollegor

Både Norge och Danmark har haft främlingsfientliga partier i sina parlament i många år. I Sverige får vi gå tillbaka till 1994 med Ny demokrati.

– Vi har en kvardröjande klassmedvetenhet som är starkare än i många andra länder. Det motverkar framgångar för främlingsfientliga partier, säger Anders Widfeldt, statsvetare vid universitetet i Aberdeen.

M ändrar kurs

Men nu luckras klassmedvetenheten upp i snabb takt. När höger/vänster-dimensionen minskar banar det väg för främlingsfientliga strömningar:

– Hittills har det varit rätt stora ideologiska skillnader mellan blocken. Nu kan man säga att det ändrar sig med Moderaternas omorientering mot mitten. Det samvarierar med att SD kommer närmare fyraprocentsspärren, säger Widfeldt.

Partiets bakgrund är ett annat skäl till att SD haft svårt att nå riksdagen. Medan Fremskrittspartiet och Dansk folkeparti startade som borgerliga missnöjespartier växte Sverigedemokraterna fram ur rasistiska rörelser.

– Den tidigare ledaren Anders Klarström hade kopplingar till nazistiska NRP, säger Anders Widfeldt.

Flamma blev blåsippa

SD slängde ut flamman som partisymbol och införde i stället blåsippan. Samtidigt skedde en utresning när Jimmie Åkesson blev partiledare 2005:

– Han representerar ett försök att ge partiet en mainstream-profil. I viss mån tror jag att han har lyckats, säger Anders Widfeldt.

Daniel Poohl, ansvarig utgivare för www.expo.se, säger:

– SD har kommit fram till att Sverige inte vill ha någon vulgär missnöjespolitiker utan någon som är trevlig och Svensson-aktig.