"Trodde jag hade KGB på kroken"

En liten kul historia, ansåg jag länge. Men varken mer eller mindre. Två mycket unga reportrar, jag var 22 år, tror sig ha fått självaste KGB på kroken. Sköter de nu bara sina kort smart är det Stora Journalistpriset så gott som säkrat.

Det är närmast rörande naivt. Men mina och Arne Lembergs kunskaper om spioneri inskränkte sig då, 1967, till enstaka kvällsstudier av James Bond-filmer. Senare i livet kom åtminstone jag att förkovra mig åtskilligt i ämnet.

Vad som utlöste våra upphetsade förväntningar var en i spionsammanhang utomordentligt trivial händelse. FiB/aktuellt hade fått en inbjudan till kalas på Sovjetunionens ambassad, förmodligen årsdagen av ryska revolutionen. Ingen av de äldre gifta kollegerna på tidningen hade lust att slösa bort en kväll på något sådant. Chefredaktören lämnade över inbjudan till mig, yngste man.

På ambassadfesten blev jag livligt konverserad av en rysk diplomat med den intetsägande titeln 1:e sekreterare, Jevgenij Gergel, som bland annat lärde mig att äta kaviar med sked. En trevlig kväll som inte direkt oväntat slutade med att jag blev bjuden på krogen vid något senare tillfälle.

Så var det hela igång. Den första middagsbjudningen följdes snabbt upp av nästa, och nästa. Och Jevgenij Gergel gjorde aldrig någon hemlighet av att han representerade spionorganisationen KGB. Rekryteringsprocessen följde sen alla klassiska och väl kända mönster, från kassar med spritflaskor till en första förfrågan om en liten gentjänst.

Det var nu jag skarpsinnigt insåg vad som var på gång och invigde min vän Arne, som blev lika eld och lågor som jag. Det här kunde bli ett fantastiskt spännande avslöjande, storyn om hur KGB opererade i Sverige, dessutom berättad ”inifrån”.

Något sådant scoop hade ingen lyckats med, vare sig förr eller senare. Och till det finns en mycket enkel förklaring. Den här vägen är fullständigt journalistiskt oframkomlig. Den enskilde agenten som låter sig värvas på det här sättet kommer aldrig någonsin att få någon inblick utöver det han själv har varit med om. Vilket inte är så mycket att avslöja om han hållit sig på rätt sida om lagen. Vilket blir desto svårare att avslöja om han gått över gränsen till lagbrott.

Men Arnes och mina vilda fantasier gick ut på att man skulle kunna gå med i KGB ungefär som man kunde tas in som medlem i maffian. En vacker dag skulle man, om man spelat med väl, tas upp i spiongemenskapen på samma sätt som man kunde bli en made man inom den amerikansk-sicilianska maffian. Och då var det dags att slå till med det stora avslöjandet.

Visst. Lätt som en plätt. Hade jag då haft bara tiondelen av den kunskap om underrättelseverksamhet som jag fick senare i livet, en IB-af

fär, tio spionromaner och tiotusen sidor facklitteratur senare, så hade scoopförsöket stannat där någonstans med en liten rolig sedelärande historia som knappt ens hade hamnat på tidningens löpsedel.

Mina ambitioner var dessvärre större än så. Alltså skulle jag spela med så länge som möjligt, fast utan att begå lagbrott. Där gick gränsen.

Det tyckte tydligen KGB också. För när man bad mig skriva en analys av, säg, centerungdomens förväntade skärpning av sin hållning till Vietnamkriget, så var det lika lagligt som om jag skrivit samma sak i en annan tidning än den jag var anställd på. Några spännande olagligheter kom aldrig på fråga, så det stora avslöjandet segade.

I efterhand kan man säga att vad KGB sysslade med var bara att upprätthålla kontakten med en ung man som just då, ung reporter på vänsterkanten, inte hade något särskilt intressant att erbjuda. Men om han någon gång i framtiden bytte karriär, sökte sig in på Utrikesdepartementet eller så, kunde saken komma i ett helt annat läge.

I sinom tid begrep jag väl det där, åtminstone att det aldrig skulle bli något spännande avslöjande. Det perfekta tillfället att för alltid avsluta den här förbindelsen kom när jag förstod att vi på Folket i Bild/Kulturfront skulle komma att producera ett ännu större avslöjande inom ett eller annat år: IB-affären.

Blotta misstanken att KGB skulle haft någonting med den saken att göra vore en katastof, inte bara för själva avslöjandet om den svenska underrättelsetjänstens diverse olagligheter, utan, ironiskt nog, också för KGB. Det var alltså lätt att ta farväl för alltid.

Återstod alltså en liten kul historia på ämnet hur dum kan en ung avslöjande reporter egentligen bli? Förre IB-chefen Birger Elmér, som jag långt senare i livet hade en förvånansvärt varm vänskapsrelation till, han hjälpte mig att skapa scenarier till spionromanerna om Hamilton, hade lika roligt som jag själv åt den här historien. Med en gammal spionchef, vid calvadosen efter en god middag, är det här alltså bara en rolig historia.

På gravallvarliga löpsedlar och förstasidor blir det inte lika roligt. Då får saken groteska proportioner.

Vad som däremot är skakande dystert är att Arne Lemberg, min bäste vän och tänkte partner i det stora avslöjandet, i stället gick till Säpo och angav mig för vad han trodde var brottsligt. Men bad att som tack för hjälpen få vara med om mitt gripande. Det är en ny kunskap för mig, en kunskap som jag önskat att jag fått slippa.

Sen 1967 har alltså Säkerhetspolisen känt till den här historien. Ändå aldrig ett enda samtal om saken, inte ens när de hade mig i förhörsstolen under sex månader 1973–74. Det kan tyckas lite underligt. Men den enda säkra slutsatsen man kan dra av det är att Säpo tycks ta mina gamla förbindelser med KGB betydligt lugnare än Expressen. Det är inte ofta jag har haft Säpo på min sida. Men det kan förstås bero på att jag är gammal Säpoagent, något som medierna brukar avslöja en gång vart tionde år.