Flaskan som startade krig i Jugoslavien

BELGRAD-CITLUK-GNJILANE. Strax efter lunch första maj 1985 lämnade Djordje Martinovic sitt hus i staden Gnjilane i Kosovo. Martinovic var en gråhårig 56-årig man, inte särskilt storväxt, snarare mager, men med kraftiga händer. Han tog med en påse frön för han tänkte så bönor på familjens lilla åker.

Det som sedan hände innebar en tragedi inte bara för familjen Martinovic: de kommande krigen med 100 000 döda och två miljoner fördrivna människor hade ett direkt samband med det som skedde på Djordje Martinovics åkerplätt.

Huset låg på ena sidan av en hög, mjuk kulle som kallades Popovicaberget. Därifrån hade man utsikt kilometervis över stadens gytter med de låga, gråa betonghusen, över landskapets

gröna kullar och över fälten där stadens invånare, serber och albaner, odlade grönsaker och rotfrukter.

Fram till detta ögonblick var

familjen Martinovic lycklig. Så beskriver sonen Gradimir i dag livet på Bore Vukmirovicagatan. Djordje och hans fru Jagodinka hade välsignats med fyra barn, tre söner och en dotter. Alla hade

arbete.

Djordje Martinovic hade bara gått i grundskolan men ordnat det bra för sig. Han hade köpt fastigheten redan 1959 och byggt till så att han kunde hyra ut det gamla huset när han byggde ett nytt, större. På vardagarna arbetade han som vaktmästare i Arméns hus, på fritiden skötte han sin täppa. Jagodinka städade på polisstationen.

När han tog påsen med fröna och gick till fältet var det en dag som alla andra.

Ett par timmar senare stapplade Djordje Martinovic stödd på en spade till sjukhuset. Hans ändtarm var söndersliten av en trasig halvliterflaska, botten och delar av flaskan hade skurit genom tarmen och vandrat upp mot magen. Blodet rann om benen på honom och ner i gummistövlarna.

Hur hamnade flaskan i Djordje Martinovics tarm?

En komplicerad operation

Han stapplade in på sjukhuset i Gnjilane. Läkarna insåg att de inte hade resurser att genomföra en så komplicerad operation och skickade Martinovic till universitetssjukhuset i Pristina.

Där fick han besök av sin chef, överste Novak Ivanovic. Inför denne avgav Martinovic en bekännelse som måste ha varit svår att få över läpparna, ty den innehöll mycket skam: Jag gjorde det själv.

Djordje Martinovic hade hängett sig åt ett slags homosexuell onani där han trätt flaskhalsen på en käpp, stött käppen mot marken och satt sig på flaskan. Flaskan gick sönder – den hade väl en spricka som han inte såg – och de trasiga bitarna for som knivar upp genom kroppen.

När poliser genomsökte fältet fann de käppen där flaskhalsen ännu satt kvar. Fyndet fördes till polisstationen i Gnjilane och lades i arkivet.

Att Djordje Martinovic råkat ut för något fruktansvärt spred sig blixtsnabbt. Stämningen mellan Kosovos två stora etniska grupper, serber och albaner, hade i åratal varit så spänd att den lätt slog över i våldsamheter.

Nationens vagga

Serberna betraktade Kosovo som sin nations vagga, Urserbien. I praktiken var provinsen dock på väg att bli albansk. Albanerna födde fler barn och serberna flyttade ut. Hösten 1981 utbröt albanska upplopp, de krävde större självständighet. Den jugoslaviska armén svarade med att i praktiken ockupera provinsen.

Spetsa fiender

För nationalistiska serber kunde Djordje Martinovic bli en symbol. Att spetsa fiender på pålar var en metod som turkarna hade praktiserat, och turken var serbens arvfiende. (Legenden om Dracula härstammar för övrigt från Balkan. Den har sitt ursprung hos den transsylvanske fursten Vlad Tepes som spetsade sina fiender.)

En serbisk polisman i Pristina ringde till journalisten Rajko Durdevic i Belgrad och sa att albaner överfallit hedersmannen Djordje Martinovic. Durdevic hastade till Kosovo och skrev en rapport om Martinovics hemska öde.

Hade skadat sig själv

Ingen tidning ville publicera

artikeln: polisen i Gnjilane sa ju att Martinovic hade skadat sig själv.

Rajko Durdevic läste då upp sin berättelse i författarförbundets

samlingslokal nedanför Nationalteatern i Belgrad.

Bland dem som hörde uppläsningen fanns Durdevics vän, den berömde författaren Dobrica Cosic, vilken tagit sig rollen som den serbiska nationens röst och samvete. Den förtryckte serbiske bonden odlar träget sin jord. Sådana saker.

”Albansk aggression”

En dryg vecka senare publicerade Cosic ett öppet brev till republikens president. Han namngav Djordje Martinovic och skrev om ”nationell skam”, ”storalbansk aggression mot det serbiska folket”, ”vår värdighet” samt krävde att sanningen måste fram, det vill säga att albaner hade överfallit Djordje.

Den serbiska pressen arbetade upp sig till hysteri. Djordje Martinovic blev symbolen för allt ont som serberna måste lida.

Vid det laget låg föremålet för uppmärksamheten på militärsjukhuset i Belgrad. Där upprepade Martinovic inför två kriminalpoliser sitt tidigare vittnesmål, att han skadat sig själv.

Men nu var fallet större och viktigare än en 56-årig man med skadad ändtarm.

Skipa rättvisa

När Djordjes fru och äldste son Sresko for till Belgrad för att hälsa på stod advokaten Velimir Cvetic och väntade på perrongen. Han hade långt hår, stort skägg och var en brinnande nationalist. Han sa att han åtog sig fallet gratis, Djordje Martinovics ära skulle återupprättas och rättvisa skipas.

Advokaten tog sig an honom, tv-filmaren Milorad Bajic tog sig an honom, serbiska tidningar publicerade indignerade artiklar. Konstnären Mico Popovic gjorde en målning på vilken Djordje Martinovic korsfästes likt Jesus, mördarna bar vita albanska mössor.

Tog tillbaka sin historia

När Martinovic kom ut från sjukhuset tog han tillbaka sina tidigare uttalanden. Den nya versionen gick ut på att han hade arbetat på sin åker när han plötsligt hörde någon säga på albanska:

– Ta honom!

Någon satte en trasa för munnen på Martinovic. Sedan mindes han inte mer. Han vaknade med flaskan i ändtarmen och tog sig med möda till sjukhuset.

Att han till en början uppgett något annat berodde på att han var febrig och inte visste vad han sa.

Folkmord på serber

Martinovic återvände inte till hemstaden. Han sålde sin åker till en serb, herr Spasic, som jobbade i Schweiz och betalade i hårdvaluta.

Djordje Martinovic bosatte sig med frun och yngste sonen Gradimir i byn Citluk i södra Serbien. Han arbetade hårt för att glömma, sades det.

Året efter publicerade Serbiska konst- och vetenskapsakademien sitt ökända Memorandum där författarna bland annat påstod att serberna i Kosovo utsattes för folkmord.

Det fanns en serbisk politiker som utnyttjade den stigande

vågen av nationalism. Det var Slobodan Milosevic, dittills betraktad som färglös och ointressant, en trist aparatjik.

”Ingen ska våga slå er”

Spänningen mellan serber och albaner blev Milosevics hävstång till makten. Han besökte Trastfältet i Kosovo, där serberna förlorade ett slag mot turkarna år 1389, och under det tumult som följde uttalade han sina berömda eller ödesdigra ord: Ingen ska

våga slå er.

I Milosevics följe fanns tv-journalisten Milorad Bajic. Han besökte sjukhuset i Pristina och fick av en läkare resterna av flaskan som skurit sönder Djordje Martinovics ändtarm.

Han besökte polisen i Gnjilane och mutade sig till käppen och flaskhalsen.

Så hamnade bevismaterialet i Bajiics lägenhet i centrala Belgrad och där finns det fortfarande.

Men vad bevisar den trasiga flaskan och käppen?

Den serbiska nationalismen exploderade i slutet av 80-talet och 1990 bröt de första krigen ut, mellan Serbien och delrepubliken Slovenien och sedan mellan Serbien och delrepubliken Kroatien. På några år slets Jugoslavien i bitar, 100 000 människor dödades och världen lärde känna ett nytt begrepp för mord och förföljelse, ”etnisk rensning”.

Då passerades gränsen

När började det? När passerade Jugoslavien den gräns som ledde till undergången?

De som engagerade sig i fallet Djordje Martinovic anser att gränsen passerades första maj 1985. Den trasiga ölflaskan ledde till morden, förödelsen och fördrivningarna.

Alla har sin version

Under tre dagar hör jag flera versioner av vad som hände: albanska grannar var ute efter Djordjes jord och överföll honom, det var män från byn Prilepnica, det var albanska nationalister, de kunde överfalla vilken serb som helst.

Alla har sin version, utom den Djordje Martinovic först gav, att han gjorde det själv.

– Far var inte homosexuell, säger sonen Gradimir.

Tv-journalisten Bajic säger att Djordje led mer än Jesus Kristus, ty Jesus blev i alla fall inte utpekad som bög.

Allt kokar ner till detta: Djordje Martinovic var absolut inte bög, vad som helst men inte det! Och då passade han utmärkt som bricka i det stora spelet om Jugoslaviens framtid.

Dog i september 2000

Martinovics två äldsta söner bodde kvar till det sista jugoslaviska kriget, det om Kosovo, då de sålde huset och lämnade Gnjilane.

Djordje Martinovic avled i september 2000, 71 år gammal. Han begravdes på en liten kyrkogård omgiven av majsåkrar i ett böljande mjukt landskap, ganska likt det han lämnade i Kosovo.

Albansk familj bor i huset

På baksidan av den svarta gravstenen har sönerna låtit gravera in en dikt: ”Du blir ihågkommen som en martyr och ett offer för det serbiska folket...”

Så slutar berättelsen om Djordje Martinovic.

I huset på Bore Vukmirovica bor numera en albansk familj.

Gatan är omdöpt till Gurselj Suljemani.