En guidad tur till helvetet

Dels för att det inte gick. Dels för att det inte fanns någonstans att ta vägen när du väl kom ut. Åtminstone inte efter 1961 när Berlinmuren byggdes.

Några fångar har det inte suttit här sedan 1989 men fängelset är bevarat i sitt ursprungliga skick och fungerar som en påminnelse över den kanske allra svartaste delen av DDR-samhället.

En stat i staten

Stasi var en stat i staten. Säkerhetspolisen fick till slut sådan makt att inte ens höjdare inom kommunistpartiet gick säkra.

Vid murens fall hade Stasi 91 000 anställda. Det innebär en stasiman på var 180:e medborgare. Ett världsrekord.

Bettina Greiner bjuder mig på en ruggig guidad tur till helvetet.

Vi börjar nere i källaren. Väggarnas vita färg är sliten men kritar fortfarande av sig. Nakna lysrör hänger i det låga taket.

Cellerna saknar helt fönster. Enda möbeln är en träbrits utan madrass.

Tortyr hörde till vardagen

I vad som kallades ubåten satt de politiska fångarna isolerade 24 timmar om dygnet utan att någonsin se dagsljus. Tortyr hörde till vardagen. Bettina visar två celler som isolerats med gummi. Här placerades fångarna i knädjupt iskallt vatten eller fick vatten hällt över sig med hinkar som fortfarande hänger kvar.

En tortyrmetod var att raka skallen på fångarna och sedan låta vatten droppa på deras huvuden. Allt för att få dem att bekänna.

För tio år sedan besökte jag Stasis högkvarter på Nordmannenstrasse. Jag gick igenom rum med kilometervis av personakter över DDR-medborgare. Jag såg 16 000 säckar med resterna av dokument som Stasi kört genom dokumentförstörare när de förstod av spelet var slut. Jag blev visad burkarna där man bevarat människors doft så att hundarna lättare skulle få upp spår.

Fängelset är något annat. Här kan man nästan fysiskt förnimma lite av den rädsla och förnedring som fångarna måste ha känt. Inte bara i källaren utan även i det "nya" fängelset som togs i bruk i början av 60-talet.

Fördes bort i totalt mörker

Ta bara sättet de fördes hit på.

Bilen som hämtade de misstänka står parkerad innanför en uppfälld port. Det är en helt täckt skåpbil. När jag kikar in genom sidoöppningen ser jag fem små celler där det bara får plats en stol. Här satt de gripna i totalt mörker försedda med handbojor medan bilen körde runt i Berlin i tre-fyra timmar för att offren skulle tro att de fördes långt bort.

När bilen parkerat och porten fällts ner tändes de hårda neonljuset. Fångarna blev helt förblindade innan de fördes in genom en glasdörr och till en gallerförsedd cell precis till höger om ingången.

Här fick de klä av sig plagg efter plagg. Ända tills de stod helt nakna. Därefter vidtog en ingående kroppsvisitering där inget skrymsle av kroppen lämnades orört. Män och kvinnor behandlades lika illa.

För att ytterligare inpränta förnedringen fick fången från och med nu aldrig presentera sig med sitt namn, bara med numret på den cell där de hölls.

Jämfört med källarcellerna fanns det en extra lyx, madrassen på träbritsen.

Fick inte sova

Men det fanns ett aber. Den som inte sov enligt Stasis reglemente fick inte sova. Fången skulle ligga raklång på rygg, blicken i taket och händer raka utefter sidorna ovanpå täcket. Med ljuset tänt i cellen.

Genom titthålet inspekterade vakterna fångarna var femte minut.

Bettina demonstrerar vad som hände om någons huvud gled åt sidan. Hon drar ifrån en av stålreglerna till cellen och för tillbaka den med en kraftig smäll. Inte bara den som brutit mot reglerna vaknade. Att hindra folk från att sova var en tortyrmetod som inte gav några blåmärken.

Vid det här laget hade den fysiska tortyren i stort sett upphört. Stasi satsade på att tillfoga största möjliga mentala skador. De hade till och med en egen högskola där förhörsledare utbildades i denna metod.

Ju mer Bettina berättar desto tydligare framstår Stasis som en förlängning av nazisternas SS.

Ärr i själen

Vi går genom de långa och ödsliga korridorerna. Tar trappan upp till övervåningen där förhörsrummen ligger. I fängelset fanns fler förhörsrum än celler. De ser alla exakt likadana ut. Dubbla dörrar med vaddering på båda sidor som är täckt av brun eller grön plast.

Fången fick inte sitta vid bordet utan i hörnet så långt från förhörsledaren det gick att komma. De misstänkta skulle känna sig tillintetgjorda, värdelösa.

– Ingen lämnade fängelset utan att ha skrivit under en bekännelse, berättar Bettina. Ingen lämnade det här stället utan ärr i själen. Vitsen var att för alltid knäcka dessa människor.

Vilka var det som fördes hit?

De flesta hade försökt att fly från DDR eller andats motstånd mot regimen. Men hit fördes också människor som någon anonymt skvallrat på. I DDR angav barn sina mödrar och fruarna sina män.

Mellan 1960 och 1989 fördes 12 000 fångar hit till ett av Stasis 17 fängelser runtom i DDR.

Men tänker ni, när muren föll så fick åtminstone Stasi-männen sitt straff.

Inte riktigt.

Bara 15 dömdes

Stasianställda handlade på statens uppdrag. Så länge de följde östtysk lag kunde de enligt västtysk lag inte dömas. Att Stasi lyckades förstöra det mesta av arkiven innan återföreningen försvårade bevisningen. Fångarnas berättelser räcker inte.

Ändå försökte man.

Av 1 000 åtalade stasianställda dömdes bara 15.

Stasimännen förlorade sina jobb men många tjänar numera grova pengar som advokater och psykologer.

Inte ens chefen för Stasi, partihöjdaren Erich Mielke, gick att åtala för alla tusentals döda, torterade och misshandlade fångar.

Till slut dömdes han för två polismord han begått på 30-talet. Han satt fyra år i fängelse, varav ett år i Hohenschönhausen där han bittert klagade över förhållandena.

När jag kliver ut ur fängelset efter en dryg timme är det mörkt ute. Jag känner mig illa berörd av alla intryck. När jag tittar upp mot muren avtecknar sig det elektriska stängslet mot himlen.

Men viss lättnad går jag ut genom den numera lyckligtvis öppna järngrinden.