Annika Östberg vädjade till rätten

Livstidsdömda Annika Östberg, 55, har en ljusblå scarfs runt halsen, svarta ögonfransar och glasögonen på bordet framför sig. Hon sitter med knäppta händer, fingrar med tummarna och letar ibland efter de svenska orden. Hon ser lite äldre ut än på bilderna vi brukar se och hon har kortklippt hår.

Advokaten yrkar på att hon ska få tidsbestämt straff på 43 år och 6 månader. Det innebär att hon skulle släppt i maj nästa år, när hon avtjänat två tredjedelar av straffet.

Kriminalvården menar att hon skulle kunna slussas ut inom ett år. Rättsmedicinalverket menar däremot att det föreligger ”medelhög” risk att hon återfaller i brott.

Drogerna förstörde mitt liv

I domen beskrivs händelsen som ledde till de två mord hon dömts för som ”brutal, kallblodig, vansinnig”.

– I dag har jag en djupt förståelse för hur jag hamnade där och all skada som har kommit ifrån den händelsen. Både till offrens familjer och min egen familj. Det har varit mycket dyrt, säger hon och börjar gråta. De liven ligger på mig. Jag glömmer dem aldrig, det som hänt är en del av den jag är i dag.

– Jag kan inte förklara något som var insanity. Det går inte.

Hon tror inte själv att hon kommer att återfalla i brott.

– Jag glömmer aldrig var jag kommer ifrån. I dag är jag inte den förvirrade narkoman jag var för 28 år sedan. I dag har jag stöd, ett starkt program (Anonyma alkoholister) och en tro. Mina värderingar är helt annorlunda i dag. Det är så mycket jag ser fram emot att göra och jag vet att det är en sak som kan förstöra det – droger. De förstörde hela mitt liv.

Inte sett tiokronan tidigare

När hon kom till anstalten i Sverige i våras fick hon en chock.

– Det var som natt och dag. Jag trodde att jag hade hamnat på lyxhotell. Det är stor skillnad. Det är mycket större frihet. Personalen är den största skillnaden, de behandlar en som en människa för det mesta.

I Sverige fick hon sin första permission på 28 år. Nu har hon haft bevakad permission från Färingsös kvinnoanstalt sex timmar varannan vecka. Efter nyår ska det bli åtta timmar på egen hand. På permissionerna har hon mött mycket nytt.

– De små telefonerna förstår jag inte mig på. Att tiokronan var ett mynt var jag inte van vid.

Hon oroar sig inte för för att bli igenkänd på gatorna när hon väl kommer ut.

– Nej, händer det så händer det. Jag vill vara ett bevis på att vad som än händer i livet kan man alltid vända det till något positivt.

I fängelset i USA har hon utbildat sig till att arbeta med hundar. Det vill hon gärna jobba med när hon kommer ut. Eller ungdomar.

Vill ha en ärlig chans

Åklagaren Gunnar Brodin håller i stort med advokaten.

– Annika har sonat sitt brott. Hon har suttit inspärrad i 28 år utan permission och svensk kriminalvård. Jag har hört att hon vill, har kraft och stöd, och självklart är jag imponerad. Men jag anser att frågan är för tidigt väckt.

Annika Östberg avslutar med att vädja till tingsrätten.

– Jag ber this court om en ärlig chans till ett nytt liv här hemma.

På måndag kommer tingsrättens beslut. Om de säger nej tvingas Annika Östberg vänta ett år innan hon kan överklaga domen.