Stoppa djurplågeriet i våra slakterier

Slakteriet i Linköping. Bland suggorna är det bara några få som är dräktiga, men otroligt många kor som slaktas bär på kalvar.

De ofödda kalvarna dör en lång och plågsam död i kons mage. De sparkar våldsamt i början sedan allt svagare. När de äntligen skärs ur kons mage kastas de bara.

Man har ingen användning för sådana kalvar alls och att låta dem dö i kons livmoder är det smidigaste sättet att bli av med dem.

Vi producerar kalvar som ingen vill ha, kalvar som en biprodukt av mjölkproduktionen. Spädkalvar som åtminstone får komma till världen, slaktas när de har nått två veckors ålder. De förs till slakteriet tillsammans med andra slaktdjur där de ofta är tvungna att stanna i smutsiga boxar i många timmar över natten utan mat.

Man kastar lite hö åt dem, vatten finns också, men de klarar inte av att äta och dricka själva, de behöver mjölk ur nappflaskor. Sådant finns förstås inte. Så blir de utan mat och ingen lyssnar på deras jämrande.

När jag äntligen fick nog av detta tog jag med mig en babyflaska och började mata dem - jag hittade faktiskt mjölkersättning. Det gick utmärkt och kändes bra.

Plötsligt fick jag sluta. Överveterinären bestämde att det inte var mitt jobb.

Ett grundproblem vid de stora slakterierna är brådskan och att det är så många djur. Som regel gäller: ju fler djur desto värre blir djurskyddet. Man betraktar inte djur som individer utan som en massa.

Man ser en massa skit, en massa hud, en massa ben och framför allt: kött.

Man glömmer bort att man har med levande varelser att göra med känslor och speciella behov. Medkänsla finns inte, det verkar som om de flesta som jobbar på slakterier blir helt avtrubbade.

Djur som hamnar på slakterier är dömda till döden utan att vara det minsta skyldiga. De dör för oss, de har fått lida för oss kanske under hela sin tillvaro och de får bara stryk. Vad har de egentligen gjort för att vi ska behandla dem så illa?

I stället borde vi vara mycket tacksamma över att de finns, att vi får äta deras kött.

De förtjänar respekt och den bästa omsorgen vi kan tänka oss till sista sekunden av sitt liv.

I bland önskar jag att djuren fick slå tillbaka. Kanske har de redan gjort det. Jag tänker på BSE (galna kosjukan).