”Jag tänker ofta på hur Kevin skulle ha varit”

Tiden läker inte alla sår. Man måste jobba själv också. Patrik håller fortfarande, elva år efter att han förlorade sin son, på att lära sig att leva med den värsta sorgen av dem alla.

Söndagen den 16 augusti 1998 lekte fyraårige Kevin med två andra barn, en femåring och en sjuåring. Två helt vanliga barn. De hade klättrat i träd tillsammans, hoppat längdhopp och sedan hade det blivit bråk. Sjuåringen hade gett sig på Kevin. Efter ett tag slutade de att bråka och beslutade sig för att leka fiskeleken. De tog en gren från ett träd och gick ner till Kyrkviken och låtsades fiska. Men bråket startade igen. Det handlade om vem som skulle bestämma. Men den här gången slutade de inte bråka.


  Gå med i Plus och läs hela artikeln.