Publicerad: 2010-03-21

Textstorlek:

”en känsla för vem jag är” Kim har bett Aftonbladet att publicera hennes avskedsbrev. Det är riktat till vänner, familj, assistenter men också till alla som läst om henne de senaste dagarna. ”Jag vill att de ska få en känsla för vem jag är och har varit”, säger hon. Foto: SANDRA WENNERGREN

Här säger
Kim farväl

Läs mer:

Socialminister Göran Hägglund: "Kim har rätt att avsluta sitt liv." 40

”Jag vill att ni ska veta vem jag är” Läs Kims avskedsbrev 178

”Jag vill inte lida längre” Kim, 31, berättar för Aftonbladet om varför hon vill ha hjälp att dö. Har levt med respirator i 26 år.

DEBATT ”Att vägra någon dö är tvångsvård” Svenska Läkaresällskapet: Att tvinga någon till fortsatt vård är oetiskt.

”Är glad att jag inte fick som jag ville” Martin Engqvist skriver om livet efter olyckan som gjorde honom totalförlamad

Majoriteten för
aktiv dödshjälp Massivt stöd för aktiv dödshjälp bland svenska folket 38

Har skrivit avskedsbrev: Jag hoppas alla förstår

Här är Kims avskedsbrev.

Så att alla ska förstå.

– Jag vill att ni ska veta vem jag är. Och varför jag vill dö, säger hon.

Kim, 32, är född med neurofibromatos, en tumörsjukdom som går i arv. När hon var sex år försökte läkarna operera bort tumören. I stället blev hon förlamad från huvudet och neråt.

Sedan dess håller respiratorn henne vid liv.

För två veckor sedan skrev hon till Socialstyrelsen och bad att få dö:

”Så länge jag ännu har min kropp och min hjärna i behåll så vill jag avsluta mitt liv så länge det är värdigt. Vill varken lida eller ruttna bort (...) Därför är det min uttryckliga önskan att respiratorn stängs av efter att jag har sövts.”

Stort läsarstöd

I förrgår berättade Kim, som egentligen heter något annat, sin historia i Aftonbladet. Att hon länge kunde leva ett bra liv.

Men att sjukdomen steg för steg gjort henne sämre – och nu tvingar henne att ligga hela dagarna på en brits, med svåra smärtor.

– Jag ser döden som en lättnad, sa hon.

Många läsare har hört av sig efter artikeln för att ge Kim sitt stöd. En ny Sifo-undersökning visar att nästan nio av tio svenskar är positiva till aktiv dödshjälp.

Aftonbladet träffade Kim i lägenheten i Stockholm går kväll. Hon var trött och lite omtumlad, men glad.

– Jag vill tacka alla som tänker på mig och som stödjer mig. Det betyder mycket, säger hon.

Vill ha en förändring

Kim har bett Aftonbladet att publicera hennes avskedsbrev. Det är skrivet till vänner och familj. Och alla assistenter som har hjälpt henne genom åren.

Kim vill att de ska försöka förstå eller åtminstone acceptera hennes vilja.

Men det är också riktat till alla som läst om henne de senaste dagarna. Som engagerat sig och tänkt på henne.

– Jag vill att de ska få en känsla för vem jag är och har varit.

Hon hoppas få till en förändring, så att människor i hennes situation själva ska få välja när de vill dö.

– Jag hoppas det kommer att bli verklighet, säger hon.

Staffan Lindberg

Läs Kims brev:

Hej min familj och mina vänner och assistenter!

Gamla som nya.

Jag är sämst på att skriva brev och vara tydlig så att alla förstår, but I’ll give it a try.

Jag är nu 31 år, snart 32, och har levt ett mycket bra, och så galet liv som jag kunnat få. Jag har haft och har en massa vänner, jag har supit och rest, gått på krogen, och en massa annat.

Men jag hoppas att alla förstår, eller åtminstone kan acceptera, mitt val som jag nu har gjort. Jag känner mig väldigt trygg och tillfreds. Helt enkelt lugn i själen.

Jag vill avsluta mitt liv när det fortfarande är värdigt och jag mår bra fysiskt som psykiskt (förutom just nu när jag har ont i kroppen hehe) i stället för att ruttna bort.

Det är förbjudet i Sverige att få aktiv dödshjälp och det är jag helt på det klara med, men jag och mamma har pratat med några läkare som förstår mig och de har börjat kolla runt om det överhuvudtaget går med tanke på min situation. Vi vet fortfarande ingenting men processen är igång. Det kan dock dröja månader eller år.

Jag vill absolut att ingen åker dit och blir anklagad för mord. Det är big no no! Det är jag som vill och ingen annan ska få skit för det. Framför allt inte min familj.

Jag tänker fortfarande leva mitt normala liv och vara mitt normala jag och jag hoppas att andra kan förbli det också fram tills den dagen, om den blir av, vilket jag hoppas. Jag förstår om ni hoppar högt och tycker jag är konstig men jag skulle uppskatta om ni inte pratar sönder mig eller tjafsar om mitt beslut. Men fråga gärna!

Tack för alla som har funnits och finns omkring mig nu!

Take care och kram på er! :)