Terrorister kan redan ha
material till kärnvapen

Sent på kvällen den 8 november 2007 klipper sig fyra maskerade och beväpnade män igenom ett 10 000 volts elstängsel, lyckads stänga av larmet och promenera rakt in i kärnanläggningens kommandocentral.

I 45 minuter rörde de sig ostört inne på Pelindaba där Sydafrika förvarar sitt höganrikade uran.

Samtidigt tog sig ett annat team av beväpnade män in på anläggningen.

Dryga två år efter intrånget har fortfarande ingen gripits. Polisen har inte funnit något motiv till inbrottet.

Allt man säkert vet att inkräktarna fick med sig var en portabel dator från kommandorummet där de sköt en säkerhetsvakt. När de flydde lämnade de datorn efter sig.

Jag slår in sökordet "Pelindaba" i Presstexts arkiv över artiklar införda i svenska dagstidningar. Noll träff.

Inte ett ord har skrivits i svenska medier om detta för världen så oroande inbrott.

För vad är det av värde som finns i Pelindaba?

Centrum för kärnvapenprogram

Under apartheidtiden var anläggningen centrum för Sydafrikas kärnvapenprogram. Den vita rasåtskillnadsregimen tillverkade sex kärnvapen. När en svart majoritetsregering under Nelson Mandela tog över gjorde sig Sydafrika frivilligt av med sina kärnvapen.

Men anläggningen finns kvar och i den hundratals kilo av höganrikat uran. Runt 25 kilo av detta material räcker för att göra en rå version av ett atomvapen som om det exploderar i en storstad kan döda mellan 100 000-500 000 människor.

Matthew Bunn. Ska terrorister lyckas få tag på ett kärnvapen är en hemmabygd variant av det här slaget det mest troliga.

Runtom i världen lagras tusentals ton med höganrikat uran på platser med långt svagare säkerhet än Pelindaba.

I motsats till plutonium är höganrikat uran inte särskilt radioaktivt. Det går att hantera utan särskild skyddsutrustning.

Så hur stor är då risken att terrorister ska komma över kärnvapen eller kärnvapenmaterial?

Matthew Bunn på Harvard Universitetet gör varje år en utvärdering av säkerheten kring kärnvapen och kärnanläggningar i världen. Så här svarar han på frågan om terrorister kan få tag på material för ett kärnvapen.

Ingen internationell standard

– Ja, tyvärr. Säkerheten kring kärnvapenmaterial är i vissa fall utmärkt i andra katastrofalt dåligt. Ibland inte mer än ett staket och en nattvakt.

Någon internationell standard för hus dessa material ska förvaras finns inte. Ryssland, Pakistan och länder som har forskningsreaktorer som drivs med höganrikat uran pekar Bunn ut som de platserna där risken för stöld av klyvbart material är som störst.

På frågan om det är troligt att en sofistikerad terrorgrupp kan tillverka en hemmagjord atombomb är Bunns svar också ett tveklöst ja.

– Tekniskt är det den största utmaningen som någon terrorgrupp ställts inför. Men om man väl lyckats få tag på höganrikat uran eller plutonium går allt annat att köpa i vanliga butiker utan att väcka misstankar.

De goda nyheterna är att säkerheten kring kärnvapenmaterial har förbättrats dramatiskt sedan det kalla kriget slut. Tack var pengar och experthjälp från länder som USA och Sverige är läget i Ryssland mycket bättre.

De dåliga nyheterna är att experter hävdar att det fortfarande finns fler svaga punkter kvar.

Korruptionen är en. Generalmajoren Sergej Shlyapuzhnikov, biträdande chef för bevakningen av de stängda kärnvapenstäderna i Ryssland sparkades av president Putin 2006. Skälet var enligt ryska medier att han hjälpte till att organisera smuggling in och ut från dessa stänga territorier. Särskilt försåg han fordon och personer med speciella passersedlar som gjorde att de kunde ta sig ut och in utan att bli genomsökta.

9 000 jobbar inom kärnvapenindustrin

Omotiverade vaktsoldater är en annan fara. På en av Rysslands känsligaste kärnvapensajter i Sibirien avslöjades det nyligen att soldaterna patrullerade utan ammunition i sina vapen. Självmordsfrekvensen i vaktstyrkan är mycket hög.

Sedan al-Qaida och talibanerna förvandlat Pakistan till sitt nya högkvarter har denna kärnvapennation sin speciella problematik. En storskalig attack mot någon av kärnanläggningarna kan inte uteslutas. Redan har tre attacker skett som riktat sig mot kärnvapenindustrin.

Störst är risken att en insider förser terrorister med kärnvapenmaterial. 9 000 jobbar inom kärnvapenindustrin. Trots att det finns ett program för att sortera bort islamister med fanatisk inriktning vet vi att det redan finns sympatisörer som jobbbar på känsliga positioner.

År 2 000 reste två av Pakistans mest framstående kärnvapenexperter Sultan Bashirrudin Mahmood och Chaudhry Abdul Majeed till Afghanistan. Där träffade de al-Qaidas ledare Usama bin Ladin och dennes närmaste man Ayman al-Zawahiri för att diskutera möjligheten att skaffa sig kärnvapen.

Sanningen är att ingen i dag säkert kan säga att det inte redan försvunnit så mycket kärnmaterial som krävs för att bygga en bomb av Hiroshimabombens storlek.

Att det finns en efterfrågan på svarta marknaden är oomtvistat. En antal smugglingsförsök finns dokumenterade där de skyldiga gripits. Hur många fler har skett som vi inte känner till?

En rysk affärsman dömdes i domstol 2008 för att ha erbjudit 5,5 miljoner kronor för vapenplutonium.

Ingen tvekan råder om att al-Qaida fortfarande har ambitionen att utföra en kärnvapenattack.

Kan anlita organiserad brottslighet

Vilket för oss tillbaka till Pelindaba. Terrorister behöver inte själva stjäla kärnvapenmaterial. De kan anlita den organiserade brottsligheten.

Sydafrika har låtit FN:s atomenergiorgan IAEA inspektera Pelindaba-anläggningen efter inbrottet. Men man har sagt nej till erbjudanden från USA att få hjälp med att öka säkerheten eller ta hand om det höganrikade uranet.

Vad ska al-Qaida göra som kan överträffa 11 september-dåden? Som än en gång kan ingjuta en förlamande skräck i västvärlden?

En kärnvapenexplosion skulle inte bara döda tiotusentals människor. Skrämseleffekten skulle vara långt större än av flygplanen som användes som bomber i New York och Washington.

Tänker er att terroristerna hävdar att de har ytterligare flera kärnvapen utplacerade som de tänker detonera om inte...

Ett antal storstäder i världen skulle evakueras under stor panik och gigantisk skada för världsekonomin. Världen som vi känner den i dag skulle upphöra att existera.

Ett kärnvapen i händerna på terrorister kan låta som en domedagsprofetia. Ett skräckscenario som med stor sannolikhet aldrig slår in. Trots allt har det snart gått nio år sedan 11 september och fortfarande har inget hänt.

Men tänk dig tillbaka till den 10 september 2001. Om någon då framfört teorin att terrorister kunde använda flygplan som bomber mot världens ekonomiska centrum, hur många hade trott detta var en realistisk möjlighet?

Att 19 terrorister samma dag skulle ta sig igenom säkerhetskontrollerna med mordvapen?

Ett dygn senare stod vi alla och gapade i ren chock.

Förmodligen inte för sista gången.