Så stoppas terroristerna

Runtom i världen förvaras 600 000 ton av höganrikat uran och plutonium i hundratals byggnader i ett 40-tal länder där säkerheten är av mycket varierande kvalitet.

Då talar vi om material utanför de vanliga kärnvapenkomplexen.

Åtta kg plutonium eller 25 kg höganrikat uran räcker för att göra en hemmagjord atombomb med Hiroshimabombens sprängverkan.

– Smäller det så smäller det rejält, säger Anita Nilsson, chef för kärnsäkerhet på FN:s atomenergiorgan IAEA. En laddning behöver inte vara perfekt.

  Anita Nilsson. Lägg därtill ännu många fler ton av annat radioaktivt material som kan användas för att tillverka en så kallad smutsig bomb som inte dödar så många människor direkt men som sprider radioaktivitet och skräck hos befolkningen.

Man behöver inte vara lättskrämd för att inse vilka risker det innebär.

Efter Sovjetunionens fall 1991 gjordes alltfler beslag av stulet kärnmaterial. För 15 år sedan upprättade IAEA därför en särskild databas för att samla alla incidenter där någon försökt att olagligt smuggla eller handla med kärnmaterial. Runt tusen incidenter har registrerats. Av dessa handlar närmare 20 fall om material som är så farligt att det går att använda till en hemmabygd atombomb.

Försöker öka säkerheten

Anita Nilsson ser databasen som viktig ur två aspekter.

– Den skapar ett internationellt nätverk mellan länder för utbyte av information. Och man får nån sorts uppfattning om vad som flyter omkring därute i form av klyvbart material.

Ett av IAEA svar är att försöka öka säkerheten på de anläggningar där klyvbart material förvaras.

– Höganrikat uran och plutonium måste skyddas på ungefär samma sätt som banker skyddar guld och diamanter, säger Anita Nilsson. Man måste ha ständig kontroll på kvantiteterna. På sjukhus räknar man all narkotika flera gånger per dag. Vi måste ha samma koll på kärnmaterial.

IAEA är inne i slutskedet av ett tvåårigt arbete på att skärpa säkerhetsreglerna för fysiskt skydd. De nya reglerna i informationsblad 225 blir indirekt bindande för alla 151 medlemsstaterna. Vilket inte är en garanti för att säkerheten verkligen förbättras. IAEA har ingen egen "polisstyrka".

– Säkerheten avgörs av villigheten hos det individuella landet. Vi kan inte tvinga någon att vidta åtgärder men vi uppmuntrar dem.

Dt finns också internationella konventioner med regler för kontroll av exporten av kärnmaterial och säkerheten kring transporter.

Beroende av medlemsstaterna

IAEA är beroende av att de 151 medlemsstaterna rapporterar in alla fall där de upptäckt att kärnmaterial försvunnit eller smugglats. Alla gör inte det.

– Många stater tycker det är besvärande att rapportera incidenter, förklarar Anita Nilsson. När något händer visar det att de inte riktigt är i kontroll.

Därför startade några universitet ännu en databas som tog med både vad staterna själva rapporterar till IAEA och trovärdiga händelser som rapporteras i media. Den drivs numera av universitetet i Saltzburg.

I stort sett alla beslag av kärnmaterial har en sak gemensamt. De kommer ursprungligen från Ryssland.

I de flesta fall har de ansvariga vid den aktuella anläggningen ingen aning om att farligt material försvunnit. Först när polisen hittat materialet och cheferna upptäckt att det varit borta.

Totalt har 16 kilo kärnvapenmaterial beslagtagits när tjuvarna försökt sälja det. Ofta månader och år efter att det stulits.

Man kan därför förmoda att mörkertalet är mycket stort.

– De flesta stölder av radioaktivt material förblir oupptäckta, säger Ludmila Zaijtseva, kärnsäkerhetsexpert på Saltzburgs universitet. Vi har ingen aning om vart materialet tagit vägen.

Lättare att hitta narkotika

När polisen i Munchen och Prag 1994 beslagtog mindre mängde plutonium och höganrikat uran hävdade smugglarna att de kunde leverera ytterligare 11 kilo plutonium och 40 kilo HEU. Fullt tillräckligt för att tillverka två Hiroshimabomber.

Polisen anser att det är lättare att hitta smugglad narkotika än kärnvapenmaterial. Det går ganska enkelt att förpacka plutonium och HEU så att de inte upptäcks med strålningsmätare.

Smugglingsvägarna ändras hela tiden, enligt Ludmila Zaijtseva, chef för databasen vid Saltzburgs universitet. I början smugglades materialet till Europa eftersom det var där man trodde marknaden fanns.

– Nu går mycket av materialet från Ryssland, via Kaukasus till Centralasien och Sydasien. Turkiet fungerar ofta som mellanstation. Vi vet inte varför men landets läge kan vara en förklaring.

Vet lite om köparna

Smugglarna vet man en hel del om. Däremot väldigt lite om de tilltänkta köparna.

– Detta är länken vi inte kommer åt, säger Zaijtseva. Polisen i olika länder har inte varit särskilt framgångsrik i sina försök att spåra köpare.

Kärnvapenhotet kommer från både stater och terrororganisationer.

Inspektörer från IAEA kontrollera regelbundet kärnanläggningar i medlemsländerna för att se att inget klyvbart material kommer på avvägar. Man håller också ögonen öppna för om fredlig kärnkraft omvandlas för militära ändamål. Något Iran just nu misstänks för.

Allt för att kärnvapen inte ska spridas till ännu fler länder.