Hon våldtogs av prästen

– Jag vill berätta för att andra drabbade ska inse att de inte är ensamma om dessa upplevelser, säger Gunilla Hodkin, i dag 45.

Våren 1969 var hon fyra år gammal. Hennes mamma arbetade obekväma tider på stormarknaden och pappan bodde i Finland. Därför tillbringade hon och hennes två syskon både dagar och nätter hos nunnorna i Katolska kyrkans kloster i Sverige.

– Vi var där i tre-fyra månader. Det kändes som att vi var där hela tiden. Men så var det ju inte. Tiden gick bara så långsamt när vi var där, säger hon.

I dag är Gunilla 45 år och bosatt i Nya Zeeland. Från tiden som liten flicka på klostret i Sverige finns hemska minnen.

Hon var den fjärde att anmäla om sexuella övergrepp till Katolska kyrkan i Sverige. Och nu vill hon att andra ska få ta del av hennes historia för att fler ska våga träda fram och inse att de inte är ensamma om dessa upplevelser.

– Han (prästen) förgrep sig på mig. Det skedde på flera olika platser, även inne i kapellet, säger hon.

Gunilla Hodkin berättar sakligt vad hon varit med om. Ibland tystnar hon för att samla sig. Ibland kan hon inte stoppa tårarna från att komma.

– Föreståndarinnan på klostret visste om allting. Hon brukade ta med mig till prästen för att jag skulle lämna över mat till honom, och sedan lämnade hon mig där. Hon visste alltid vad han skulle göra.

Grova våldtäkter

Prästen hade ibland besök av andra män och präster – tillsammans förgrep de sig på Gunilla.

Våldtäkterna var mycket grova.

– Han fick fri tillgång till mig medan min äldre syster tog hand om min lillebror. Jag var den som var mest sårbar.

I dag känner hon ilska och vanmakt när hon tänker tillbaka på det som hon varit med om.

– Men jag vill att sanningen ska komma fram. Det finns de som tror att 100 000-tals barn varit med om det här, säger hon.

Trots de fruktansvärda övergreppen hon utsatts för, finns det annat i skräckklostret som Gunilla Hodkin är ännu mer upprörd över:

Vanvården som nunnorna utsatte hennes nästan två år gamla lillebror för. Han drabbades av hjärnhinneinflammation, men togs inte till läkare. Sjukdomen tog hans liv.

– Det är det värsta, att han dog på grund av bristande tillsyn ifrån nunnorna och att ingen har hållts ansvarig. Min familj fick aldrig någon stöd eller någon hjälp. Vi har fortfarande inte hört ett ord från Katolska kyrkan, säger hon.

Reste tillbaka

För tio år sedan reste Gunilla Hodkin tillbaka till det svenska klostret.

Hon fick träffa en nunna, som inte var med på den tiden, men som visste om broderns död.

Hon berättade att alla fotografier och all dokumentation från den tiden hade förstörts i en brand och i en översvämning. En del förstördes av prästen själv.

Men i nunnans personliga fotoalbum hittades ett foto på prästen.

– Jag visste med en gång att det var han innan hon talade om det. Hon sa att han hade flyttat till Spanien. Och att han sedan hade dött något år senare, men vad han hette vet jag inte.