Anna såldes till 100 män

Vi sitter vid köksbordet där allt började.

Det var den tidigare fostermamman som larmade polisen efter att Anna berättat vad hon blivit utsatt för. Vi träffar fostermamman i hennes lägenhet strax utanför Malmö. Här bodde Anna och hennes yngre syster i två år när föräldrarna satt i fängelse för omfattande knarkhandel.

Anna gick i särskoleklass och i tingsrättsdomen slås det fast att hon är flera år efter i utveck­lingen.

Fostermamman hade sett att någonting var fel. Anna hade ­varit likblek i ansiktet och genomfört en abort utan att berätta om ­pappan.

Fem till tio män i veckan

Fostermamman berättar att Anna hade ett blåmärke i ansiktet när hon, en vinterdag i februari förra året, satte sig ned och började berätta:

I tre månader hade två tonårsflickor, 19 och 17 år gamla, sålt henne till äldre män efter skolan.

Det var fem till tio män i veckan. Sammantaget uppemot 100 män. Oftast äldre män som de två vännerna letat upp på stan och ­sedan lämnat ensamma med Anna. Ibland skickades hon iväg ensam i deras bilar till okända platser, ibland skedde sexhandeln i 17-åringens mammas lägenhet. En halvtimme för 500 kronor.

– Det var äckligt, berättade ­Anna.

Men hon såg upp till de äldre kompisarna som hon mött på Malmöfestivalen 2008. Hon hade inga andra vänner. Hon ville vara med dem, de var coola.

Vännerna la beslag på alla pengar. Anna fick följa med på ett disco en gång. Fick lite mat. En gång ett par jeans.

Det var allt.

När Anna berättade allt detta för fostermamman vid köksbordet var hon kall, visade inga känslor.

Men några veckor senare, efter ett polisförhör, brakade allt samman. Hon stod länge i duschen, tvättade och tvättade, men blev inte ren.

Tre timmar senare kom hon ut ur duschen.

Hon kände sig fortfarande smutsig.

Det finns inga misstänkta

I?dag är Anna tillbaka hos sina föräldrar.

De två tonårsvännerna har dömts för koppleri och grovt koppleri i både tingsrätt och hovrätt.

Men häromdagen kom åklagaren med beskedet. Fallet är nedlagt. Det finns inga misstänkta.

Uppemot 100 män, som eftersom Anna bara var 14 år vid sexköpen kan vara skyldiga till våldtäkt mot barn, har gått fria. Nya omständigheter krävs för att gå vidare.

Fostermamman är upprörd.

Det är något som brinner till i hennes ögon när hon pratar om rättsväsendets och socialtjänstens hantering av Anna.

– Jag tycker att flickorna fått milda domar, men det som är ­ännu konstigare är att de inte ­hittat sexköparna. Det måste ju finnas en massa bevisning att få tag på.

Hon nämner kontaktuppgifterna i flickornas telefoner. Signalementen som Anna lämnat. De utpekade platserna där sexköpen ägt rum.

Har polisen inga vittnen som sett sexköparna?

Det är nu det visar sig att det faktiskt finns vittnen – polisen har bara inte frågat dem.

”Det var vilda fester”

Vi lämnar fostermamman och åker vidare mot ett hus mitt bland industri- och företagsfastigheter i ett område av stadsdelen Fosie. Det var här, i ett barackliknande hus, som den 17-åriga ”kompisen” bodde tillsammans med sin mamma. Det var här hon sålde 14-åriga Anna.

På parkeringsplatsen utanför träffar vi två män. De bor i samma hus och är, visar det sig, båda vittnen till sextrafiken.

– Vi larmade socialtjänsten efter­som det var väldigt stökigt i hennes lägenhet och här utanför. Det var vilda fester och det kom en massa bilar med killar som sprang ut och in.

De två grannarna har alltså signalement. De har sett gärningsmännen. De har sett deras bilar. De säger att de har larmat ­socialtjänsten.

Har de blivit förhörda av polisen?

– Nej, nej, det är ingen som ­pratat med oss.

Pekade ut flera sexköpare

Polisens utredning är hemligstämplad. Men Aftonbladet får genom hovrätten ut delar av förundersökningsprotokollet.

Där framgår att en av de dömda, den 19-åriga kvinnan, med ingående uppgifter pekar ut flera av sexköparna. Bland dem finns en butiksägare, en restaurangföretagare och en taxichaufför.

Åklagare i fallet är Ulrika Rogland vid Malmö åklagarkammare.

När vi upplyser henne om de ohörda vittnena till sextrafiken vid lägenheten blir hon först tyst.

– Jag visste inte att det fanns några ytterligare vittnen att höra.

Varför har ni inte hört dem?

– Jag vet inte, sådant här ska ­alltid kollas. Jag vet inte var det brustit.

Vad innebär detta för utredningen?

– Det kan helt klart ha betydelse och vi vill gärna komma i kontakt med dessa personer.

Hur ser du på gärningsmännens utpekanden av sexköpare?

– Det krävs mer än ett utpekande. Vi har haft ett par, tre personer inne på förhör men det har saknats bevisning.

Du har tidigare sagt att det saknats resurser i utredningen. Vilken betydelse har det haft?

– Det som händer när det saknas resurser är att det blir längre handläggningstider. Då kan man missa saker.

Hade ni tagit sexköparna med ytterligare resurser?

– Det är svårt att säga, men ­möjligheten hade troligen varit större.

Vilken betydelse har det haft för utredningen att många av de inblandade är romer?

– Det som påverkat ­utredningen är att en av flickorna som dömdes inte velat prata så mycket, de har ju sin egen domstol. Det är ett ­problem som vi har med alla ­hederskulturer och jag tror att det handlar om att försöka skapa förtroende.

En sluten värld

Vi går genom trappuppgångar med falnade väggar och golv som luktar urin.

Det här är romernas Malmö.

Offer, föräldrar, släktingar och vänner i det här fallet är med några få undantag romer. Det är också 19-åringen som låg bakom sexhandeln. De inblandade bor i slitna lägenhetshus i stadsdelarna Fosie och Rosengård. Det är en sluten värld där många vittnar om ett stort utanförskap. Kanske är det inte en tillfällighet. Enligt svenska integrations- och jämställdhetsdepartementet är romer år 2010 fortfarande en utsatt grupp i det svenska samhället. Diskrimineringen är stor.

Det är här vi söker svaret på hur en 14-årig flicka, i tre månader, kan säljas av sina kompisar till ­uppemot 100 män.

På telefon når vi till slut den 17-åriga kvinna som pekats ut som mest drivande i sexhandeln med den 14-åriga Anna.

– Jag har ingenting att säga, ­säger hon.

I förhör erkänner hon dock sin inblandning i koppleriverksamheten – men säger:

– Ingen tvingade henne till någonting.

Hon får frågan om varför Anna ställde upp. Utan betalning.

– Jag vet inte. Hon var säkert rädd eller någonting, svarar 17-åringen.

Några kvarter bort bor den 19-åriga vännen som också dömdes för koppleri. Hennes mamma öppnar dörren. Hon vill inte ­svara på frågor om dottern.

– Jag har ingen syster, säger en av hennes bröder.

Det visar sig snart varför han säger så. Den 19-åriga kvinnan dömdes i tingsrätten till skyddstillsyn med samhällstjänst och ett brottsförebyggande program.

Men det hårdaste straffet kom senare.

– Hon är utesluten ur familjen, säger en annan av hennes brö­der.

Har egen domstol

Domstolen kallas Kris. Det är romernas egen domstol med befogenhet att utesluta en person ur den egna gruppen.

19-åringen har trots sin låga ålder ett digert brottsregister med allt från snatteri till narkotikabrott och misshandel. Men koppleribrottet, där 19-åringen sålde en flicka från sin egen folkgrupp, blev för mycket. Hon klassades som ”marime” – oren – det strängaste straffet en rom kan få.

Släktingar larmades

Medan vi går runt i husen står det snart klart att många tidigt visste vad den 14-åriga flickan blev utsatt för. Långt innan fallet hamnade på polisens bord larmades släktingar av 14-åringens syster. Till och med 19-åringen som sålde Anna larmade till slut.

Så här skriver tingsrätten:

”Hon tog också kontakt med målsägandens mamma och mormor och sa till dem att målsäganden höll på med dumma saker, men de brydde sig inte om det och därför fortsatte allt som tidigare.”

– Hennes släkt kände till det. Men i de här kretsarna håller man sådant här inom familjen. Man ­talar inte om det, säger fostermamman, som själv har romsk bakgrund.

– De tycker inte att de har ­något att vinna på att vända sig till myndigheterna. De är inte accepterade i samhället och det vet de om.

Står utanför samhället

Thomas Pettersson, advokaten som försvarade 19-åringen, beskriver en sluten värld.

– Man är rädd för att inte bli trodd, att det man berättar ska få negativa konsekvenser för en själv.

– Det här handlar om sub­kulturer i det mångkulturella samhället som står helt och hållet utanför och där det finns en stor misstro mot myndigheter. De här flickorna lever i en värld som är milsvida från den som de flesta svenskar känner till.

Fotnot: Anna heter egentligen något annat.