– Ska inte jag få fortsätta leva bara för att jag blivit våldtagen?

I ett öppet brev i Veckorevyn som kommer ut i dag berättar flickan, som i media har kallats ”19-åringen”, om de sex månader som snart har gått sedan hennes liv vändes upp och ned.

– Jag skriver, både för att få ur mig känslor, men också för att andra tjejer ska läsa det och kanske förstå, säger hon.

Naken och chockad

Naken och chockad stod hon på morgonen den 25 mars i år på ett sjukhus och fick sina skador dokumenterade.

Några timmar tidigare hade hon ringt till polisen och anmält de två Stureplansprofilerna, 21- och 25-åringen som hon trodde var hennes vänner, för våldtäkt.

Sedan dess har ingenting varit sig likt.

”Jag minns fortfarande hur jag står ute på gatan när jag ser polisbilen komma, jag tänker att ’det här händer inte mig’. Med rinnande smink och kläderna halvt påsatta fick jag sätta mig i polisbilen. Jag visste inte att den bilfärden bara skulle bli början på den långa, långa färd som egentligen började.”

Rättegången och den friande domen mot de två männen fick en enorm uppmärksamhet.

Och färden är ännu inte över, om tre veckor ska hennes fall upp i hovrätten.

Då börjar allt om igen.

Skrek av hat

– Det känns jättejobbigt. Och jag känner mig kluven. Jag vill inte egentligen, men jag kommer att ångra mig om jag inte gör det. Då vet jag i alla fall att jag har gjort allt jag har kunnat.

Utlämnande berättar hon både om det som hände – och om sina tankar och känslor efteråt.

”När första smällen träffade min kind slutade jag att skrika, bara för någon sekund, tills andra smällen kom. /... / Ögonen fylldes med tårar och paniken steg. Jag skrek av smärta och hat, men allt jag fick höra var ’håller du inte käften slår jag sönder ditt näsben’.”

Det gör ont att läsa.

Men det skulle bli ännu värre – efteråt.

– Värst har varit att bli ifrågasatt, säger hon.

– Det har gjort mig jätteledsen. Det finns så många fördomar om hur våldtäktsoffer ska vara. Hur man ska bete sig. Vad man får göra och inte göra. Och att jag skulle ha gjort det här för att få uppmärksamhet eller skadestånd – hur kan man ens tro att en 19-åring skulle gå igenom allt det jag har gått igenom för att kanske, i bästa fall få 150 000 kronor i skadestånd. Det är det inte värt.

”Månaderna efteråt består mina dagar av att antingen gå hos min psykolog på SöS, ringa mitt målsägarbiträde, ringa åklagaren, besvara frågor från polisen eller bara tänka. Tänka på hur jävla dåligt jag mår.”

Sjukskriven i månader

I fyra månader har hon varit sjukskriven. I dag börjar hon långsamt komma på fötter igen, men det går upp och ned. Hon går fortfarande hos psykologen.

– Jag tar en vecka i taget, säger hon.

”Blåmärkena har försvunnit, ­tårarna kommer alltmer sällan och jag skrattar och festar igen. Men nätterna, mörkret och stillheten, ångesten och oron finns alltid närvarande.”

– Jag vet att folk pratar bakom min rygg, tittar och pekar. På Stureplan vet ju alla vem jag är. Men varför skulle jag inte få gå ut och ha kul igen bara för att jag har blivit våldtagen? Alla reagerar olika, det finns inte facit. Jag vill inte att andra ska döma mig eller klanka ned på mig, säger hon.

Hon har mött sina två före detta vänner där ute i vimlet på Stureplan – men inte pratat med dem.

– Det känns jättejobbigt, men jag är inte rädd, säger hon.

Om tre veckor möts de igen i rätten.

Hon ser fram emot när det är över och hon kan börja leva igen, på riktigt.

Visst kommer hon att känna sig lika förintad, sviken och misstrodd om de frias den här gången också, det vet hon.

Men det är inte fängelse för dem hon är ute efter.

Eller skadestånd – eller något annat.

– Jag vill bara ha upprättelse, säger hon.