Facebook – inte om din chef får välja

– Jag är ständigt inloggad

Det tar emot. Men med risk för att jag inte blir insläppt på redaktionen igen på måndag så måste jag ändå erkänna.

Jag har blivit en Facebook-junkie.

Ständigt inloggad, ständigt uppdaterad. Jag kollar på folks bilder, gör tester, ställer frågor, sätter virtuella knappnålar på en världskarta för att markera städer jag besökt, jämför vänner och dedikerar sånger till mina bästisar.

Facebook har på bara några veckor blivit en del av svenska folkets vardag på ett sätt som Myspace aldrig blev. Kommer ni ihåg Myspace? Communityn där man hittar ny musik och låter andra få veta vad man gillar.

Facebook är så otroligt mycket mer.

Att hela tiden kunna hålla koll på vad vännerna har för sig är inte bara spännande och roligt utan också ett bekvämt sätt att ta del av ett socialt sammanhang.

Inga dåligt tajmade telefonsamtal, inga fikor, krogrundor eller – gud förbjude – pinsamma samtal i köket på en hemmafest med folk man inte känner. På Facebook bestämmer jag själv hur mycket jag engagerar mig, samtidigt som jag har total insyn i vad alla andra har för sig. Perfekt.

För andra är det en tävling. Den-som-har-flest-vänner-när-han-dör-vinner-tävlingen. Men inte för mig. Jag är ganska re-striktiv, bara för att vi en gång delat skolgård kan du inte räkna med att få bli min vän.

Till skillnad från vad vinstjagande företag verkar tro kan man faktiskt jobba och vara en Facebook-junkie samtidigt. En uppdatering av läget tar bara några se-kunder. Dessutom kan jag använda hela mitt nätverk av vänner när jag behöver hjälp med något jobbrelaterat.

Under tiden som jag har skrivit den här krönikan har jag varit inne på Fejan (vi säger så, vi junkies) sju gånger och konstaterat att Anna snart har fler poäng än mig i Buffy trivia-quizen, sett att Mikael har en ny favoritlåt, fått en ny friend request (godkänd) samt avvärjt ännu en vampyrattack från Klas.

Allt det har jag hunnit med – och jobbat samtidigt.