”Vet inte om jag vill bo i Sverige”

Björn Ranelid underordnar sig inte jantelagen när han kommenterar sin nya bok, ”Öppet brev till George W Bush – Paradisets nycklar hänger i helvetet”.

– Jag står för att boken är den viktigaste som givits ut i Sverige på 40 år. Jag har spänt bågen konstnärligt och litterärt till bristningsgränserna.

Men det är inte säkert att han fortsätter som författare.

Varför funderar du på att ge upp?

– Jag har inte skrivit på tio veckor, det har inte hänt på tjugo år. Jag har ingen lust att stiga upp på morgnarna, jag känner ingen glädje. Alla de som hånat, ljugit och förödmjukat mig som människa och yrkesman har lyckats i sina uppsåt. Jag mår dåligt och jag vet inte längre om jag orkar eller vill bo kvar i det här landet.

Vi sitter i det vackra Ranelidska konstnärshemmet på Söder i Stockholm. Konstverk och tusentals böcker pryder väggarna. Vi hör den spröda klangen från Maria Magdalena kyrka mittemot det rum där Björn Ranelid slagit sig ner. Till vänster om honom ligger ett praktfullt bokverk, August Strindbergs ockulta dagbok. Till höger en liten pappershög av elaka, argsinta mejl som landat i hans dator. Han vill inte ge dem offentlighet.

Vilka hånar och ljuger om dig?

– De flesta som hör av sig är vänliga, uppskattande. Men ett antal dryper av gift och lögner. Det finns de som påstår att jag legat med tusen kvinnor och liknande. Det värsta är förstås de offentliga kränkningarna. Trots att jag är den författare som gjort flest framträdanden är den enda kommentaren i Dagens Nyheter att jag borde ha en kork i munnen. I den tidningen är jag pestsmittad. Kulturchefen Maria Schottenius behandlar mig som luft, jag har inte ens varit värd en intervju trots alla romaner jag skrivit. Hon kallade mig pappskalle i Expressen vars nuvarande kulturchef, Per Svensson, också öppet kränkt mig i tv. Ett antal kvinnliga s k författare har hånat och spridit lögner om mig. Ingen svensk författare har blivit så bespottad, förlöjligad och utsatt för oförrätter som jag.

När blev du förolämpad

senast?

– För bara några veckor sedan blev jag i en artikel beskriven som ”en nigger som man kan spotta på” av Leif G W Persson. Under hela uppväxten kallade man mig ”nigger” när läppen började växa och för vilken jag opererats tre gånger. Jag hängs ut i Maja Lundgrens famösa bok och kallas ”kissmobbare”, det spreds på nätet.

Hur reagerar din omgivning?

– Jag har ibland betraktats sämre än som vore jag en seriemördare. Jag tycker inte att jag förtjänar en sådan behandling. Jag har alltid försökt ställa upp för mina medmänniskor, jag försöker vara en god humanist. Men påhoppen mot mig är påfrestande, det plågar också den övriga familjen. Det har gått så långt att barnen velat byta efternamn. Och nu har jag tappat skrivlusten.

Ska du och vill du hämnas?

– Nej, då skulle jag bli den primitive soldat som finns i vendettans, hämndens och hatets armé. Min egen syster blev en sådan. Hon förvägrade min bror och mig att komma till hennes begravning trots att jag aldrig sagt ett ont ord om min syster, vi fick inte ens förekomma i dödsannonsen. Vi är alla krigsfångar så länge vi väljer att acceptera hämnden och vendettan. Det är ju detta jag skriver om i min nya, viktiga bok. George W Bush är en krigsfånge. Inte bara för det han är ansvarig för vad som händer i Irak och andra platser i världen. Han skrev under 152 dödsdomar som guvernör i Texas. Att bryta spiralen, att stå över hämnden och hatet, är för honom svårare än att vada över Atlanten. Han har inte den humanism och det mod som krävs och då blir man ju heller inte president i USA. Det är som om man inte förmår göra det som hänt i Sydafrika och Nordirland. I stället dömer man varandra till döden genom krig och hämnd och naturligtvis maktbegär.

Vad händer om du

hämnas?

– Jag skriver inget om dem som gjort mig oförrätter, jag namnger dem inte. Man måste pröva sig själv. Även Bush borde pröva sin resa mellan ögat och hjärtat. Jag

har inte ens kommenterat Maja Lundgrens attack trots att debatten kunde varit frestande att delta i. Skulle jag hämnas på någon skulle det ha synts så kraftigt att allt annat vad jag trott på skulle släckas och då har inte mitt liv betytt någonting som författare.

Vad har du fått för stöd av Bonniers (som också ger ut Maja Lundgrens bok)?

– Inåt väldigt mycket. Utåt ... det svarar jag inte på.

Har du fått stöd från annat håll?

– Familj och vänner och många ute i landet som skickar glada, varma hälsningar. Men när Theodor Kallifatidis skrev ett inlägg till en stor och viktig kulturredaktion med budskapet att nu får det vara slut med att förfölja och trakassera Björn Ranelid blev svaret att ”vi publicerar inget för Ranelids vänner”.

Varför är din bok så viktig?

– Det är den enda roman som avhandlar de tunga, etiska frågorna i förhållande till en amerikansk president. Jag skriver om faktiska personer men på ett sätt som är gagneligt, litterärt, konstnärligt, intellektuellt och som kanske kan skapa en form av spänning i den litterära gestaltningen. Det finns heller inget mjäkigt i mitt förhållningssätt till de autentiska personerna jag skriver om.

Hur fann du Elisabeth Lindgren, en av bokens huvudpersoner?

– Jag mötte henne i samband med ett föredrag jag höll i Skövde. Jag fick förtroendet att läsa hennes dagbok och blev oerhört gripen. Hon var narkoman i 22 år och levde ett vidrigt liv. I dag är hon ordförande i ett nyktershetsförbund och hjälper andra människor som har det svårt i ett kooperativ. Godheten har de största händerna på jorden, det var väl därför jag fick möjlighet att träffa Elisabeth och de andra fyra som jag berättar om, Torbjörn Björck, Elise Lindqvist, Marie Svensson och Inga Pagréus. De gav mig inspirationen att skriva mitt livs viktigaste bok och budskap. Alla behöver läsa detta, det handlar om de stora frågorna i vår existens. Kärleken är världens första atombomb, den meningen är jag mest stolt över.

Hur svårt är det att vara som Nelson Mandela?

– Bokens klangbotten är hämnd, hat och vendettor ställt mot de gigantiska möjligheter som finns hos människor. Det finns i världen många Nelson Mandela som i stället för att hämnas sina oförrätter gör de goda sakerna i livet. Det handlar om människor som har inre resning och inre övertygelse.

Vad har du för förväntningar på kritiken?

– Inga alls. Och när boken kommer ut är jag på resa i Norrland. Jag ska hålla föredrag för hörselskadade.

Lider du inte själv av en hörselskada?

– Jag brukar säga att jag dömdes till livstidsfängelse när jag var fem år och fyra månader och föll från ett trappräcke. Sedan den stunden har jag ett ständigt brusande ljud i huvudet, det som kallas tinnitus. Men jag har lärt mig leva med det.

Hur mår du nu?

– Det står på sidan 241 i nya boken: ”Om jag inte haft barnen och kvinnan, hade jag tagit mitt liv i dag. Jag har ofta större respekt för råttor än för människor. Gamar och hyenor är mer pålitliga än härskarna och undersåtarna på jorden.”