Byggde bas hos fienden

Sedan i somras har den svenska truppen i tysthet genomfört sin största operation någonsin i Afghanistan.

I juni gick svenska soldater och afghansk polis in i det ökända motståndsnästet Al-i-Zayi och byggde ett fort på en hög kulle mitt i byn. Basen kallas ”fob”, forward operation base, och när Aftonbladet är där ligger soldaterna på tältsängar under kamouflagenät i väntan på att den 40-gradiga eftermiddagshettan ska klinga av.

Tre sitter vid ett bord och försöker lösa ett pusselspel, en annan sitter lutad mot skyddsmuren byggd av grusfyllda nät och röker en cigarett, trött efter en lång patrull i ett av de största problemområdena i det svenska ansvarsområdet.

De idylliska lerhus som ligger utkastade bland frodiga åkrar nedanför kullen var tidigare bas för talibanerna. Härifrån åkte de ut på motorcyklar, likt ett gäng religiösa Hells angels, attackerade Isaf-styrkor och flydde sedan tillbaka till de trygga byarna vid Balkhflodens stränder. För att döda, skada eller åtminstone försinka de soldater som förföljde dem grävdes vägbomber ned i tillfartsvägarna.

En taktik som under lång tid varit ett framgångsrecept.

– Isaf har i många år åkt runt i området och bara pratat. När vi åker in drar sig insurgenterna undan, när vi åker ut kommer de tillbaka. Det var dags att göra något annat, säger major Mathias Holmqvist, chef för skyttekompaniet.

Den 15 juni gick hans enhet in i byn tillsammans med afghansk polis och ett amerikanskt vägröjningsteam som rensade vägen. De mötte inget motstånd när de intog kullen, som ligger bredvid en av de mest ökända motståndsmännens hem.

Men under några dygn stod situationen och vägde som på en knivsegg.

Byborna delades i olika läger. Några var helt emot soldaternas närvaro, andra var rädda för att bli skjutna av misstag när de arbetade på fälten på nätterna. De som var trötta på bristen på säkerhet, och på att talibaner kom till deras hem och hämtade förnödenheter, ställde sig på svenskarnas sida.

En kväll samlades talibaner och brottslingar och det ryktades att kullen skulle bli anfallen. Då kom en äldre man fram till de svenska befälen och förklarade:

– Om de kommer i natt kommer vi att slåss tillsammans med er.

Men inget hände och skyttesoldaterna kunde fortsätta befästa kullen och bygga basen.

Nu var det också meningen att det skulle dras i gång några snabba biståndsprojekt som kunde visa att Isafs närvaro gagnade hela byn. Barum, en man i 70-årsåldern, hade stora förhoppningar.

– Vi hoppades på att få brunnar, el, en doktor, skolor och en bro över floden, säger han när vi sitter på handvävda mattor vid en damm bredvid hans hus.

Med tanke på att Sverige skänker 590 miljoner i bistånd till Afghanistan varje år – och att en fjärdedel av dessa pengar går till de fyra provinserna i norr – skulle man kunna tycka att byn åtminstone skulle kunna få sig en liten brunn.

Men nej. När Aftonbladet besökte Al-i-Zayi hade inget hänt på biståndsfronten.

– För tio dagar sedan var de här och höll möte, kanske händer något nu, sa Barum uppgivet medan en av hans söner hällde upp te.

Ironiskt nog finns det gott om biståndspengar i Afghanistan. Problemet är att hjälporganisationerna inte vill skicka folk till de områden som anses farliga.

– Vi hade gärna stött projekt i Al-i-Zayi, jag har letat efter dem, men biståndsorganisationer vill inte åka dit, säger Elisabeth Hårleman, utvecklingsrådgivare på Sida.

Den militära avdelning som sköter det civila utvecklingsarbetet har inte heller lyckats få i gång något projekt i byn. Inte ens vägen som körts sönder av soldaternas tunga fordon har lagats.

Det hela har liksom gått i stå.

Ändå har regeringen beslutat att Sida och militären ska samarbeta under devisen ”utan säkerhet, inget bistånd”. En civil chef, ambassadör Krister Bringeus, har börjat arbeta i Mazar-i-Sharif och ska nu försöka få i gång arbetet.

Men det är en krock mellan olika kulturer. Militärerna är målinriktade och vill lösa saker snabbt och effektivt. Sida vill arbeta långsiktigt med utredningar och långa projekt och det finns en falang hos dem som betraktar militärer som ”djävulens anhang”.

Det finns med andra ord en hel del att göra innan samarbetet kommer att flyta smidigt.

Men i slutändan drabbar trögheten skyttesoldaterna som riskerar sina liv uppe på kullen.

– Något måste göras, annars förlorar vi initiativet. Alla måste inse att detta är en militär operation, men att den civila delen är minst lika viktig. Nu säger byborna att ingenting har blivit bättre sedan vi kom hit, att ingenting händer, säger Peter Harfeldt, chef för andra skyttepluton Bravo Quebec, när Aftonbladet besöker basen.

Situationen blir inte bättre av att den afghanska polisen inte håller sina löften. Isafs uppdrag i Afghanistan är att stötta afghansk polis och armé tills de är starka nog att skapa någon form av stabilitet i landet. I Al-i-Zayi var det var meningen att de skulle ta över posteringen på kullen.

Men när Aftonbladet är där finns bara en symbolisk polisman på plats.

– Samarbetet har fungerat sisådär, säger löjtnant Harfeldt.

Ett diplomatiskt svar med tanke på att den afghanska polisen är ökänd för korruption och kriminalitet. Under Aftonbladets besök florerar uppgifter om att en polischef från trakten har fått betalt för att gräva ner en vägbomb. En del poliser är släkt med talibanerna, andra krigar mot dem, ingenting är svart eller vitt, man kan aldrig vara säker på vem som spelar under täcket med vem.

Och mitt i detta finns talibaner och kriminella:

– Här finns många frustrerade arbetslösa unga män, säger Peter Harfeldt och häller varmt vatten

i den gröna påse med frystorkad mat som är basföda på kullen.

– Det är synd att vi inte kan sätta oss ner och prata med dem, det hade nog löst många problem.

Någon meter bort håller soldaterna på att kränga på sig skyddsvästar och stridsselar.

Löjtnant Glenn Persson ska ut på fotpatrull med en av grupperna. Några kvällar tidigare har tre upprorsmän skadats när de höll på att gräva ner en vägbomb några hundra meter från kullen. Den exploderade av misstag. Det sägs också att en man blivit kidnappad av talibanerna efter att hans familj tipsat Isaf om en annan bomb.

Löjtnant Persson ska ta reda på om uppgifterna stämmer.

Men det är nästan folktomt när han går längs den gropiga grusvägen som slingrar sig mellan fälten. Bara någon enstaka bonde syns på någon åker i fjärran. Vid de muromgärdade husen finns några barn, men inga vuxna. Ändå känns det som om hundratals osynliga ögon följer oss där vi går längs vägen.

– Det var här det skulle ha hänt, säger löjtnanten när vi passerar platsen där de tre talibanerna skadades av bomben.

Nu har grus lagts över hålet, spåren har som vanligt sopats igen av talibanerna som alltid tar med sig sina skadade och döda så att ingen ska känna till deras förluster.

Glenn Persson och de andra soldaterna kämpar vidare i värmen med sin 25 kilo tunga utrustning som rasslar i det tysta landskapet.

Bara tre mil bort ligger Mazar-i-Sharif med sina 300 000 invånare, stress, bilköer, byggboom, yrkeskvinnor och blinkande neonljus.

Men här är det fortfarande medeltid. Kvinnorna håller sig inne på gårdarna, gömda bakom höga murar. Männen sliter med hackor på fälten i detta pashtunska klansamhälle där mobilen och traktorn verkar vara de enda förändringar som slagit igenom på hundratals år.

Det är ingen underdrift att påstå att soldaterna ser något bortkomna ut bland getter och murar byggda av lera och avföring.

Löjtnant Persson svänger in på en liten bygata där han äntligen hittar någon att prata med i affären.

– Jag hörde en smäll när jag låg och sov men vet inte vad det var, säger Sayed, en man i tjugoårsåldern som hänger tillsammans med några andra i dunklet framför den slitna trädisken.

Affärsbiträdet, en pojke på fjorton år, lyssnar intresserat på samtalet. I hörnen står säckar med mjöl och bönor, på de dammiga hyllorna ligger några paket kex.

– Det är okej att säga till om det är något ni är missnöjda med, jag vill veta om vi gör något fel. Om en utländsk soldat kom till min by och ställde frågor skulle jag också vara misstänksam, men det behöver ni inte vara, vi är här för er skull, säger Glenn Persson.

– Alla i byn är nöjda med Isaf, vi är glada över att ni är här. Om ni åker kommer talibanerna tillbaka, svarar Sayed.

Men ingen vill berätta om de skadade männen eller om kidnappningen. Löjtnant Persson får återvända till kullen utan någon ny information. Den öppenhet som fanns ett par månader tidigare är borta, byborna har blivit vaksamma, talibanerna är ständigt närvarande.

Några veckor före vårt besök blev två svenska bepansrade jeepar – galtar – beskjutna med raketdrivna granater i en by några kilometer längre bort. Soldaterna hade tur. En granat slog ned framför fordonen, en annan studsade mot vägen men exploderade inte.

Svenskarna besvarade elden med kulspruta och två rökgranater, men fick sluta skjuta när de sex motståndsmännen flydde ut på fälten och försvann bland de kvinnor och barn som tidigare lämnat byn.

Händelsen är långt från unik. Några dagar innan Aftonbladet kommer till byn har en galt gått på en vägbomb och blivit beskjuten med raketgevär, men som genom ett mirakel skadades ingen.

Och talibanerna har alla skäl att fortsätta med sina attacker. De sprider rädsla bland lokalbefolkningen och håller hjälporganisationerna borta. Samma taktik används över hela landet.

– När vi gick in i byn blev här lugnt. Nu har de omgrupperat och försöker sig på en ny taktik: eldöverfall på små enheter. Man får känslan av att de börjar bli desperata, säger Peter Harfeldt och rullar ut sovsäcken på tältsängen.