”FRIHET! FRIHET!”

Länge verkade det som om historien stod och vägde, som om allt kunde ha slutat på ett annat sätt. Kvällen före hade president Hosni Mubarak, 82, vägrat att

avgå i ännu ett trotsigt tv-tal.

Nu vällde folkmassorna ut från Tahrirtorget, mot tv-huset, parlamentet och presidentens eget palats.

Aftonbladet följde protesterna från plats till plats. Vi såg hur besvikelsen från kvällen före hade förvandlats till ny kraft, hur revolutionen var starkare än någonsin.

Ett jublande vrål

Klockan två minuter över fem, svensk tid, stod vi vid taggtråden

framför stridsvagnarna som hindrade folket från att tränga in

i Mubaraks palats. Bakom oss fanns tiotusentals människor som bildade en massiv mänsklig sköld mot Mubaraks fruktade mobb.

Det skulle inte behöva sluta med våld.

I stället hördes ett jublande vrål från andra sidan. Det spred sig snabbt mot oss, som en våg av frihet.

”Länge leve Egypten”

Mubarak, Egyptens diktator sedan trettio år, hade tvingats bort.

Folk kastade sig om varandra, barn firades upp i luften, man kramades och sjöng:

– Länge leve Egypten!

Sawsan Foad, 55, svepte in sig

i en flagga, sjönk ihop, fick hjälp att resa sig av sönerna, och fortsatte sin nästan maniska glädjedans.

– Det här är för alla dem som dog för vår frihet! För att deras blod inte har spillts förgäves!

Kunde varit VM-final i fotboll

Vi lämnade palatset som inte längre tillhörde någon president. Pressades framåt i folkmassan, nästan sögs genom gatorna i en stad där allt hade förändrats.

Kvinnorna visslade, bilar tutade, det kunde ha varit efter VM-finalen i fotboll, bara oändligt mycket större.

– Frihet! Frihet!

Folkmassan tog oss till torget, vars namn för alltid ska förknippas med denna kväll.

– Welcome to the revolution, sa en man.

Där fanns kanske redan en miljon. Man slog på trummor, tog bilder och blåste eldar ur gasflaskor.

Skadade från våldet förra veckan bars fram över folkhavet på bårar, som besökare som flyter ovanpå publiken under en rockkonsert.

”Han har lämnat oss”

Man letade efter gamla vänner, men hittade nya. Det var en natt för att bara låta sig fösas runt, låta slumpen ta en var som helst. Överallt fanns samma kärlek.

Fyrverkerierna smattrade upp mot natthimlen.

– Jag har aldrig varit så stolt över att vara egyptier. Nu vet vi hur otroligt mycket vi kan åstadkomma tillsammans, skrek Ahmed Moubrak, 24, genom jublet.

Hind Essam, 11, dansade mellan mamma och pappa.

– Han har lämnat oss, han har lämnat vårt land, sjöng hon.

Författningen ska skrivas

Vid scenen, som fram till nu fungerat som revolutionens hjärta och hjärna, stod organisatören Zyad Eleaimy, 30, och såg samlad ut. Ännu var segern inte säkrad.

Författningen måste skrivas om, militärens roll begränsas. Och det behövs garantier för att valen verkligen blir fria.

– I natt firar vi. Men i morgon måste vi börja jobba igen.

Däremellan tänkte Zyad Eleaimy gå hem, för första gången på arton dagar.

– Jag ska ta en lång, lång dusch.

Salma Soueif, 27, som haft en och samma president sedan hon föddes, var lycklig och förvirrad.

– Jag har fått livet tillbaka. Det är vad det här betyder för mig.

Hon såg ut över massorna.

– Jag vet att Egypten har många prövningar. Men under resten av mitt liv ska jag leva för mina medmänniskor. Jag ska aldrig glömma det jag lärt mig på Tahrirtorget.

Dansar på gatorna

Runt henne dansade människorna till trummorna. Några klättrade upp i lyktstolpar för att vifta med flaggor högt, högt mot skyn.

Det var muslimer och kristna, barn och gamla, fattiga och rika – hela det blandade, brokiga Egypten.

Länge följde militären människorna från sina stridsvagnar med sammanbitna blickar. Men till sist kunde inte heller soldaterna hålla tillbaka känslorna.

Militären sjöng

De klev ner till folket för att sjunga, dansa och dela glädjen med dem som skrivit historia.

De som trotsat makten för att låta Egypten födas på nytt.