”Här kom planet – rakt mot Davids skrivbord”

Med pekfingret på ritningen visar Peter Tengelin var sonen Davids skrivbord stod på den hundrade våningen i World Trade Centers norra torn.

Alldeles nära fönstret i det nordöstra hörnet.

– Här kom planet. Från norr, säger Peter och drar sakta fingret mot fönstret framför Davids inringade arbetsplats.

Kanske såg David det kapade flygplanet komma, hörde det kollidera och sedan explodera i tornet bara några våningar längre ner.

Men den tanken vågar inte Peter Tengelin tänka riktigt färdigt. Den väcker för många svåra frågor om sådant han inte är redo att veta.

Inte än.

I Botaniska trädgården i Göteborg prunkar blodröda dahlior och enorma solrosor i höstens besynnerliga hetta.

Det var hit David helst gick när han besökte hemstaden Göteborg. Peter kommer också gärna hit.

Har fått en egen plats

Sedan två veckor har David fått en egen plats i oasen med träd och växter från hela världen – en röd parkbänk.

– Jag tror att David skulle ha gillat det, säger Peter.

Det är en stolt pappa som sprider ut fotografier på kafébordet i ett hörn av trädgården. Alla föreställer en ung, smal man med rödblont, snaggat hår och mycket blåa ögon; i en ökenstad i Arizona, i Klippiga bergen, framför Manhattans skyskrapor, bakom båtratten vid bohuslänska Åstol, på examensdagen vid Flagstaffs universitet i Arizona.

– Han älskade att resa, var den bästa av guider även fast han aldrig hade satt sin fot på en plats förut.

– Och hade han varit på platsen var han suverän, säger Peter och skrattar.

Ett år har gått och Peter Tengelin vill berätta om David som han saknar så mycket. Om den ofattbara förlust som drabbat familjen.

Ett av fotografierna på kafébordet har fått en ram. Det föreställer David på ön Staten Island med Manhattans skyskrapor i bakgrunden. Bredvid Davids huvud sticker World Trade Centers tvillingtorn upp.

– Det var dit han ville, till affärsdistrikten på Manhattan, säger Peter.

19 år gammal lämnade David Göteborg med en internationell affärsutbildning från Hvidfeldtska gymnasiet i bagaget.

”Jag var orolig förstås”

Han for till Amerika. Om det hade han drömt sedan han var sju år.

– Det var oroligt förstås, men David har alltid haft full koll, säger Peter och visar stolt sonens diplom från affärsutbildningen vid Northern Arizona University.

Efter tre år i Flagstaff, Arizona, packade David väskan igen, lämnade kamraterna, trygg bostad och tog Greyhound-buss till New York.

På vinst och förlust.

Peter bläddrar bland vykort och brev. De berättar om den första tiden i New York, om nätter i vandrarhemmens sovsalar och jobbletande på dagarna. Det tog tre månader att ordna arbetstillstånd och hitta ett enkelt jobb som kontorshjälp på en advokatfirma.

Nästa jobb som konsult på en revisionsfirma tog honom till 52:a våningen i World Trade Center. Sovsalen byttes ut mot ett hutlöst dyrt och trångt rum utan kök vid Gramercy Park på Manhattan.

– Han kunde bo mycket bättre för de pengarna i Brooklyn, säger Peter och skakar på huvudet.

– Men han var envis, det var på Manhattan han skulle vara.

Fick lyft – till våning 100

Årskiftet 2001 köptes revisionsfirman av den multinationella försäkringsjätten Marsh. För Davids del innebar det ett steg i karriären.

Och ett lyft till den 100:e våningen i World Trade Center.

Förra hösten reste han till Sverige på affärsresa tillsammans med sin amerikanske chef. De stannade i nästan två veckor. Lördagen den 8 september satt David hemma i pappa Peters kök i Göteborg.

De pratade om det första året i New York.

– Det hade varit tufft, fattigt och ganska ensamt, säger Peter.

Men nu trivdes 25-åringen. Han gillade verkligen sitt jobb, hade skaffat del i en trerummare på Manhattan med tillgång till kök. På kvällarna pluggade han till revisor, spelade fotboll och hade många nya vänner.

– Det var en fin eftermiddag.

Nästa dag reste David till New York. Peter åkte på affärsresa till Gävle.

Eftermiddagen tisdagen den 11 september satt han på tåget mot Arlanda och sedan Göteborg. Några kvinnor bredvid talade om flygplanet som just hade krockat med World Trade Center.

– Jag såg framför mig hur ett litet sportplan krockat och ramlat ner. Inget annat.

I taxin mot flygplatsen fanns en tv. I direktsändning brann tvillingtornen för att snart falla till en hög av bråte och stoft.

Peter ringde Davids kontor utan att få svar. På mobiltelefonen lämnade han ett kort meddelande om att David genast skulle ringa hem och berätta att allt var okej.

Hoppades – in i det sista

Den kvällen hoppades Peter att David tagit sig en morgonfika i kafét på bottenvåningen, eller att han var på tjänsteresa, eller kanske blivit försenad till jobbet.

Allt annat var omöjligt att tänka. Men David kom inte hem den natten. Inte nästa heller.

För varje dag som sedan gick blev det allt mer uppenbart för Peter att David fanns bland de cirka 3000 dödsoffren som skördades under terrorattacken mot USA.

En av de två svenskar som omkom.

En dryg vecka senare stod Peter i Gustavus Adolphus kyrka på Manhattan där en minneshögtid hölls för David. För honom är den 11 september inte vad den är för resten av världen: ett ofattbart terrordåd, storpolitik och krig.

Det är tisdagen då hans son David dog.

Att gång på gång se flygplanen krocka, tornen brinna och sedan falla till smulor på tv, berör honom märkvärdigt lite.

– Att hålla i ett av Davids vykort eller brev berör mig mycket mer, säger Peter.

– Det kanske är konstigt, men jag känner inget hat. Bara ett stort, stort tomrum.

Den 11 september skulle Peter ha varit i New York, så som många tusentals andra anhöriga har valt att vara, liksom Davids båda syskon och mamma.

Men Peter ångrade sig.

– Jag är inte bra på att sörja i flock, säger han.

Den 11 september sitter han här, på Davids röda parkbänk i Botaniska trädgården i Göteborg.