Dagens namn: Henrik
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Torterades i ett halvår

39-årige Jaafar Alhasabi släpptes för att lugna folket – men protesterna fortsätter

Detta klipp finns inte längre på aftonbladet.se, men prova gärna Aftonbladet TV.

Jaafar, 39 torterades i sex månader

Se när Aftonbladet träffar honom i Manama.

    Kommer vi att få se en ny arabvärld efter folkets seger i Kairo? Revolutionen visade kraften i vanliga människors hopp om förändring i en del av världen där vi länge bara sett extremism och förtryck.

    Aftonbladets Peter ­Kadhammar och Ulf Höjer reser genom de viktigaste länderna för att söka en ny arabisk vår.

   I dag är de kvar i Manama i Bahrain.

MANAMA.

Tio timmar har gått sedan Jaafar Alhasabi, 39, släpptes fri. Han pratar så fort att han snubblar över orden, han placerar armarna på ryggen, ställer sig med näsan mot väggen, lägger sig på golvet och visar hur händer och ben var fängslade samtidigt som de slog honom under fotsulorna – allt han berättar handlar om tortyren i häktet.

När vi läser berättelser som Alhasabis brukar de återges med en viss distans. Så och så misshandlade de mig för ett, två, tre, fyra år sedan.

Alhasabis berättelse är så färsk att den obearbetad väller ur honom. Klockan tre på natten släpptes han och 22 andra ur Al Hodh Al Jaf-fängelset i Bahrains huvudstad Manama. Det var kung Hamads försök att blidka demonstranterna på Pärltorget och de ett–, två- eller trehundratusen människor som marscherade genom centrala Manama i tisdags och krävde frihet.


Lokaltidningen Gulf Daily News innehöll i går hyllningar till kungen för att han släppt samvetsfångar fria. Kungen själv sa att Bahrain är ett tolerant land.

– Alla bahrainier är våra söner.

Medan monarkens ord distribuerades till läsarna vilade Jaafar Alhasabi hemma hos sin bror i byn Darkulaib söder om Manama. Grannar och släktingar kom och gick, de tog i hand, kysste på kind och frågade hur det varit.

Jaafar Alhasabi försökte förstå vad han varit med om. Han lämnade Bahrain i mitten av 1990­talet och lever i London där han kör taxi. Han tillhör en oppositionsgrupp i exil.

Alhasabi har brittiskt medborgarskap och brukar varje sommar resa hem till Bahrain på semester. Förra året tog han med sina två äldsta döttrar på pilgrimsresa till Mashad i Iran på andra sidan Persiska viken.

När de återvände 16 augusti greps han på flygplatsen. Poliserna fängslade händerna på ryggen, satte på honom ögonbindel och föste in honom i en bil.


Bahrain är ett ”västvänligt” kungadöme med en ”moderat” ledning. Välkommen till det ­affärsvänliga Bahrain, står det på stämpeln som gränspolisen ­sätter i passet. Ett öde som Jaafar Alhasabis röner ingen uppmärksamhet hos oss. I likhet med regimerna i exempelvis Egypten, Jordanien och Marocko har den i Bahrain kunnat ta itu med oppositionella utan att väst protesterar.


De första 40 dagarna hölls Alhasabi i en cell som var två gånger två meter. När han inte stod med ansiktet mot väggen hade han ögonbindel på sig.

– Inte en människa fick jag se. De tvingade mig att stå med ­ansiktet mot väggen, med ­händerna på ryggen och fötterna ihop. Om jag rörde mig kom ­någon in och slog mig.

Han hallucinerade av utmattning och rädsla. Alhasabi såg sina barn komma springande. Han sträckte ut händerna mot dem och då försvann de, löstes upp i luft. Han såg sin mor. Han såg groteska scener vilka han inte begrep meningen med, som en djup toalett och långt därnere hans tre döttrar.

Vad betydde det? Han vet inte. Lidandet och bilderna som kom för honom förstärkte hans ångest. Väggen blev en mosaik som böljade. Han såg sin syster sitta i en soffa i en trädgård. Han trodde att han själv torterade fångar och han ropade:

– Jag har inte gjort detta!

En gång trodde han att sängen var en toalett och förrättade sina behov där. Vakterna blev arga och slog honom. Han sa:

– Slå mig inte framför min ­familj!

Han trodde att barnen och hustrun fanns i cellen.

Om allt detta berättar Jaafar Alhasabi när jag träffar honom tio timmar efter frigivningen. Han talar så fort att jag har svårt att hinna anteckna.


Det finns så mycket att berätta: Den ohyggliga smärtan när de slog under fotsulorna; smärtan, men framför allt rädslan, när de gav honom elektriska chocker (han pratar mer om ljudet när de satte på strömmen än hur det kändes i vänster stortå, höger lilltå, höger öra och på ryggen där de satte elektroderna).

Det finns fler tortyrmetoder, och Alhasabi nämner dem, men han återkommer till väggen, ögonbindeln, utmattningen av att stå utan att röra sig, hallucinationerna.

Den största skräcken var att bli våldtagen. De tänkte en gång föra upp en slang i anus men avbröt.

Jaafar Alhasabi tillhör en islamisk oppositionsgrupp som bland annat vill starta en satellitkanal i England. Förhörsledarna ställde frågor:

Varifrån får ni pengar?

Hur är ditt förhållande till Saeed Shehabi (en politiker i exil)?

Vilka relationer har Shehabi med Iran?

Alhasabi berättade allt han visste.

– Det finns inget att dölja. Jag tillhör Dar al Hikma. Organisationen är öppen. Vi har inga hemligheter.

Frågorna fortsatte och fortsatte. Alhasabi skrev under papper som han inte fick läsa. Han övervägde att ta livet av sig. Men hur skulle han kunna döda sig själv när de hade så noggrann övervakning för att kunna fortsätta att plåga honom?


Efter varje session smörjde de in hans armar och ben så att märkena skulle försvinna fortare.

Vad var meningen med allt detta?

Man kan säga:

Tortyren var en del av USA:s och dess allierades krig mot terrorn. Jaafar Alhasabi är ingen terrorist, men han var ändå, i alla fall till i går morse, en misstänkt islamist och det räckte för att bunta in honom i ett ”terroristiskt nätverk”.

Man kan säga:

Tortyren var det gamla van­liga sättet för en regim i Mellanöstern att ta itu med en misshaglig person.

Om Jaafar Alhasabi blivit en bitter, hämndlysten man vet jag inte. I går verkade det inte så, men då hade han ju ännu inte kommit över chocken att vara fri.

När de politiska styrkeförhållandena förändrades blev den misstänkte ”terroristen” en frisläppt ”samvetsfånge”. Kungen talar om dialog och tolerans.

Det är det mest skakande. Sex månaders pina var meningslös. Bakom tortyren av Jaafar Alhasabi låg inget annat än despotiska maktens rutinmässiga grymhet.

SENASTE NYTT

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet