”Jag har på mig allt jag äger”

Aftonbladet på plats i flyktingläger vid gränsen mot Libyen

Allt fler flyktingar anländer nu till lägret Ras Adjir.
Allt fler flyktingar anländer nu till lägret Ras Adjir.Foto: Jerker Ivarsson
NYHETER

RAS ADJIR vid LIBYENS GRÄNS. Varje dag reses nya tält vid flyktinglägret nära gränsen.

Varje dag överstiger antalet flyktingar vida den kapacitet lägret har.

Myndigheterna får allt svårare att hantera situationen.

Några nyanlända tvålar in håret mitt bland alla människor och sköljer huvudet i vatten som sprutar ut från en läckande provisorisk ledning.

Bara två duschar finns i lägret där tusentals människor befinner sig. Toaletterna är inte många fler. Därför är öknen full av ensamma personer med en vattenflaska i handen som uträttar sina behov direkt i naturen, några hundra meter från lägret.

– Den sanitära situationen är under all kritik, säger Heinke Veit från EU-kommissionens humanitära hjälp.

Fler och fler tält

För fjärde dagen i rad besöker jag lägret. För varje dag har antalet tält växt men flyktingströmmen är så massiv att det ändå inte räcker till för att alla ska få tak över huvudet.

Eftersom olika regeringar är alldeles för långsamma med att skicka fartyg och flygplan för att hämta sina medborgare tvingas de stanna minst 3-4 dagar i lägret som är tänkt som ett genomgångsläger för bara en enda natt.

Ingen verkar riktigt vet hur många som kommer. En hjälparbetare från Läkare utan Gränser säger att det är dubbelt så många som i går. Då kom enligt myndigheterna 10 000.

Väntan föder frustration. De unga männen överöser oss med uppmaningar att skriva att de vill hem nu och inte orkar vänta längre.

Tog deras mobiltelefoner

Imad har sovit och ätit i samma kläder i snart en vecka. Han har inte kunnat duscha.

– Jag blev av med allt mitt bagage i kaoset på flygplatsen i Tripoli. Polisen misshandlade mig. Allt jag äger är det jag har på mig.

Den unge egyptiern är mycket upprörd. Under flykten blev han av med sin dator, precis som de andra i gruppen av ingenjörer han reste med. Militären beslagtog även deras mobiltelefoner.

Av de som flyr är den absoluta majoriteten unga män som arbetat som byggnadsarbetare, sjukskötare eller inom oljeindustrin. De flesta av dem är egyptier.

Under dessa dagar har jag bara stött på ett fåtal familjer.

De körs till vandrarhem och småhotell längre in i landet.

Även om alla inte kan få en säng för natten så finns det mat och vatten. Lång köer ringlar sig till tälten där bröd, mjölk och kex delas ut.

Får inte komma in

Till sjukvårdstältet är det ingen kö. Vi hittar bara två patienter. En av dem har skadat en hand under sin tid som byggjobbare i Libyen och inte fått rätt sjukvård där. Nu har han opererats för att rädda handen från amputation.

Några skadade från demonstrationerna släpper den libyska polisen inte över gränsen.

Hoppet att flyktingströmmen ska avta är litet. Minst en miljon egyptier arbetar i Libyen. Av dem har kanske hundratusen flytt så risken är stor att vågen fortsätter att växa lavinartat.

Den internationella hjälpen lyser än så länge med sin frånvaro.

– Pengarna finns, säger Heinke Veit. Men organisationerna behöver några dagar för att få det praktiska på plats.

Än så länge är den enda konkreta hjälp jag ser tält från UNHCR och några frustrerade läkare från Läkare utan gränser. I fem dagar har de begärt att få komma in på den libyska sidan av gränsen för att utvärdera de medicinska behoven.

I fem dagar har de fått nej.