Nyheter

”Ingen vet något, men alla vet allt”

Aftonbladets reporter Erik Wiman på plats i Brega

Aftonbladets Erik Wiman.
Aftonbladets Erik Wiman.

Alldeles bakom oss öppnar en ung man eld med sin kulspruta. Han håller den i någon slags Rambofattning och skjuter upp i luften. Oklart mot vad.

Han är uppenbart berusad eller drogpåverkad.

Det är svårt att klandra honom. Han borde sitta i en skolbänk eller spela fotboll eller kyssa sin flickvän.

I stället väntar han på ett krig som har parkerat sig några kilometer bort.

Vilken minut som helst kan mullret från ett stridsplan överrösta allt han säger.

Vem vill inte slå av sina sinnen i en sådan situation?

Det här är Brega, oppositionens sista ”säkra” utpost i Libyen.

Nere i staden ekar tystnaden. Många familjer har flytt österut för att lägga åtminstone några timmar mellan sig och kriget.

När invånarna låste om sig slutade gatorna att andas. De sandfärgade byggnaderna blev en kuliss i den dallrande hettan.

Fyllot med kulsprutan står på en höjd ovanför spökstaden. Han är omgiven av kamrater som alla har skrapat ihop sin egen uniform. Svarta kängor och palestinasjal tycks vara vad reglementet föreskriver. Ingen bär skyddsväst och hjälm. Förutom jag och fotografen Jerker.

Var man än vänder blicken fastnar den på ett vapen. Automatgevär, pistoler, granatgevär. Ammunitionen ligger utspridd på marken.

En luftvärnskanon får oss att frysa till is när den ger ifrån sig en skrikande salva.

De är väl ett hundratal unga män som har tagit position vid den igenbommade bensinstationen på höjden.

Alla telefoner är utslagna och nya rykten sprider sig blixtsnabbt.

”Gadaffi skickar sina elittrupper. De söker igenom alla hus. De dödar alla”.

I nästa stund:

”Vi vinner terräng. Vi har skjutit ner ett till jaktflyg. Förstärkningar är på väg.”

Ingen vet någonting men alla vet allt.

Fakta är att Gadaffis yrkessoldater vinner terräng. Fakta är också att mellan 5000 och 6000 människor har dött redan i kampen för ett fritt land.

Dödssiffran kommer att stiga. En enda bomb skulle kunna utradera de modiga männen på kullen.

När vi vänder tillbaka till Benghazi hör vi den tunga luftvärnskanonen öppna eld på nytt.

Oklart mot vad.

Jag visar bilder på mina syskonbarn när vi åker från fronten. Det är skolavslutning framför en syrénberså.

Hussein, vår tolk och chaufför, ler när jag berättar om min familj.

Sedan frågar jag om hans.

– Min bror är vid fronten, jag har försökt att ringa honom i två dagar, men ingen svarar.

Det blir tyst i bilen.

Vi kör i 160 km/h mot säkerheten.