På marsch mot kriget

Aftonbladets Erik Wiman och Jerker Ivarsson på platsen där Libyens folk kämpar för sin frihet

1 av 3 | Foto: JERKER IVARSSON
FOLKETS KRIG Mitt i öknen utanför staden Ajdabiya där Libyens folk kämpar för sin frihet mot Gaddafis legosoldater kommer en man gående. På ena axeln bär han en gitarr, på den andra ett granatgevär. ”Peace” ropar han till Aftonbladets team innan han fortsätter mot fronten.
NYHETER

AJDABIYA. Är du rädd?

Muhammed ler och gör tummen upp mot mig där vi ligger i sanden.

Jag nickar tillbaka. Jag är fan skiträdd.

På film har jag hört det där visslande ljudet tiotusen gånger, men den här artilleripjäsen är på riktigt och den kommer åt vårt håll.

Det tar två sekunder och jag hinner leva ett helt liv med ansiktet mot sanden innan granaten slår ner 300 meter bort.

Marken skälver. Jag tänker på mamma.

Ytterligare två explosioner följer. Sedan oändligt vacker tystnad.

– Du kan vara lugn. Vi är i fullständigt skydd här, säger Muhammed, men han garderar sig med ett tyst ”inshallah” – ”om Gud vill”.

Han är 24 år och kallar sig själv för krigare för Libyens frihet, men hans leende är varmt och avväpnande till och med när Gaddafi skjuter granater över våra huvuden.

Ur en plastförpackning tar han fram en bit rulltårta.

– Vill du ha?

– Nej tack.
 

■ ■ ■

Sju kilometer framför oss i en dalgång ligger staden Ajdabiya. Där rasar våldsamma strider mellan vår vän Muhammeds kamrater och Gaddafis legosoldater. Invånarna har i flera dagar varit inlåsta mitt emellan utan möjlighet att fly. Stadens sjukhus, som vi besökte för en dryg vecka sedan, är nu jämnat med marken.

Vi kryper upp på en sanddyn och tittar ner på kriget. Synen sätter sig i luftvägarna och hackar upp andningen i beståndsdelar. Gadaffi-soldaternas order efter nederlaget i Benghazi löd:

”Segra i Ajdabiya, eller bränn staden.”

Nu stiger de svarta rökpelarna upp längs hela horisonten.

Mellan de tunga artillerikrevaderna hörs knattrandet från lättare vapen. Även om jag anstränger mig kan jag inte föreställa mig hur det måste vara att leva där, mitt i döden.

Ibrahim Asherif, 73, kan berätta.

Tillsammans med sin familj har han lyckats att lämna Ajdabiya genom öknen. Deras flykt är bara en timme gammal när vi träffar honom.

De lämnade allt bakom sig, virade in sig i filtar och satte sig på ett lastbilsflak utan mål. Bara bort, bort, bort.

– Jag har sett mina vänner skjutas till döds. De är desperata och skjuter på allt som rör sig, säger han.
 

■ ■ ■

De senaste dagarna har staden darrat av skräck. Bostäder har skjutits sönder och bränts ner. Det finns ingen elektricitet och knappt något rinnande vatten.

– Ingen vet hur många som har dödats. Vem kan göra så mot sitt eget folk?

Familjen vet inte vart de ska ta vägen. De fick med sig lite pengar och sina filtar.

– Så fort vi kan ska vi återvända hem.

Hela tiden när vi pratar kör vita pickups förbi i hög fart mot Ajdabiya. Bilarna är utrustade med luftvärnskanoner och kulsprutor på flaken. Bakom vapnen står män som bredbenta statyer på väg att utföra djärva räder mot fiendens ställningar. Snabbt fram i ”kill zone”, som de säger, öppna eld, och sedan lika snabbt tillbaka.

Jag vet inget om krigets strategier, men det där måste vara extremt ineffektivt. Kanske är det något slags mandomsprov. Ingen kan ifrågasätta deras mod, men Muhammed med rulltårtan skakar på huvudet.

– Crazy, säger han, men på hans bil finns en likadan kanon.

Har du dödat?

– Ja, det tror jag.
 

■ ■ ■

I en tidigare artikel skrev jag att varje dag här bär på sin egen känsla av overklighet. När barnen lekte på de söndertrasade stridsvagnarna utanför Benghazi trodde jag att surrealismen nått sitt klimax.

Men just när min nya vän berättar att han förmodligen har skjutit ihjäl folk kommer det plötsligt en man gående mitt ute i öknen. Över ena axeln hänger ett granatgevär, och över den andra hänger en ... akustisk gitarr.

Jag och fotograf Jerker Ivarsson bara gapar.

– Peace, säger mannen innan han vandrar vidare mot kriget.

Ja, låt oss hoppas det. Snart.

FAKTA

”Civila kan ha träffats”

Striderna rasade i går i flera libyska städer.

Två rejäla smällar hördes vid Tajura, öster om Tripoli. Senare uppgav västmakterna att de träffat sitt mål, en viktig militärbas.

I Misratah, där hårda strider rasat hela veckan, attackerade Gaddafistyrkor sjukhuset. Läkare i staden vädjade om akut hjälp.

Minst åtta explosioner hördes i huvudstaden Tripoli i går kväll, inte långt från Gaddafis palats. Tjock rök spred sig i natthimlen. Flera dödsoffer kan ha krävts.

Vid midnatt erkände FN-koalitionen att både civila och militära mål kan ha träffats i distriktet Yafran, enligt nyhetsbyrån Reuters.

Från USA:s utrikesminister Hillary Clinton var beskedet till Gaddafi i går tydligt: Han kan avsluta allt – genom att avgå ”så snart som möjligt”.Nivette Dawod

I stad efter stad rasar striderna mellan Gaddafis styrkor och oppositionens rebeller. I Ajdabiya i öst står kampen på sin spets, sedan Gaddafis legosoldater retirerat från Benghazi. Maktbalansen mäts i den som vinner staden, och Gaddafis mål är klart: segra eller förgör Ajdabiya. Aftonbladets Erik Wiman och Jerker Ivarsson befann sig i går vid stadens frontlinje – och såg kriget med egna ögon.