Dagens namn: Fatima, Leila
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

”Jag tog en långpromenad – 1982”

Aftonbladets Peter Kadhammar har besökt USA:s fetaste plats – och träffat kvinnor som är så feta att de knappt kan gå några meter.

USA upplever en explosionsartad fetmaepidemi. Den förstör folkhälsan och är ett hot mot ekonomin.

Tillsammans med Lotte Fernvall reste jag till USA:s fetaste delstat, Mississippi, för att berätta om den nya stora samhällsfrågan.

Durant-Lexington, Mississippi.

Sandra Tillman, 54, och Kimberly Morgan, 19, har en sak gemensam, förutom vikten. De är aldrig ute och rör sig. Att gå hundra meter är ett undantag, att gå 500, det gör man bara inte.

Sandra har fruktansvärda smärtor i höger fotsula sedan ett par år. Därför blir hon mest sittande hemma, på rullatorn, men hon säger att hon fortfarande kan gå och för att bevisa det reser hon sig sakta, sakta och blir stående med ett plågat ansikte. Foten smärtar. Kroppen är tung. Medicinerna gör henne trött.

Hon väger strax under 200 kilo. Hon är osäker på den exakta vikten, ty vid de senaste läkarbesöken har hon inte klarat att stå på vågen.

Mississippi är delstaten med fetast människor i USA. Holmes county, där Sandra och Kimberly bor, är det fetaste countyt. Här skapas den nya människan, en människa som har tillgång till all mat, oftast friterad, sötsaker, läsk, glass och, ja, även grönsaker nere på snabbköpet Sunflower, och som aldrig rör sig.

Den längsta sammanhängande sträcka Sandra har gått är knappt fem kilometer. Hon minns det tydligt. Det var 1982, samma år hon gifte sig med Jimmy.

De besökte hans mamma och någon skulle hämta dem men kom inte. Så de gick. Hon minns att det var en fin dag, inte för varm, inte för kall. Först gick de på en grusväg och sedan övergick den i asfalt och när de nådde torget i Lexington hade de avverkat nästan fem kilometer.

– Det gjorde inte ont i fötterna. Jag andades bra, säger Sandra.

Det var dagen för hennes expedition. Visst, hon gick även senare. På den tiden hade Sandra och Jimmy en lägenhet inne i Lexington och det hände, men inte ofta, att hon gick till torget, en sträcka på kanske en och en halv kilometer.

Hon har aldrig tagit en promenad för nöjes skull.

Samma sak med Kimberly. Hon är 160 centimeter lång och väger strax under 200 kilo.

2009 var hon med i en parad i skolan och gick nästan fem kilometer.

– Jag blev uttorkad, och har aldrig gjort om det, säger hon.

Hon bor i ena änden av en gata i Durant, som har cirka 2 000 invånare. Hennes mormor bor i andra änden. Avståndet mellan husen är en dryg kilometer. Ibland vandrar Kimberly den sträckan, ett steg i taget. Hon har gjort det tre gånger i år. Det är det längsta hon någonsin promenerar.

Naturligtvis går hon annars också, säger hon. Det är ju inte så att hon sitter stilla hela tiden. Hon går ju hemma, inomhus. Hon gick mellan klassrummen i skolan. (Gymnastik fanns inte på schemat.) Nu studerar hon på college i grannstaden Goodman och där rör hon sig på campus.

– Ibland, säger hon, måste jag stanna och hämta andan.

Utanför campus åker hon bil.

Kimberly säger att hon alltid kämpat med vikten. Förr åt hon alldeles för mycket. Nu vet hon att hon ska hålla igen, och träna. Hon har en tränings-DVD som hon varje dag tittar på. Programmet är 30 minuter, hon brukar hänga med i 15. Sedan blir hon för trött.

– Men en gång gjorde jag hela halvtimmen.

Sandra Tillman har också alltid kämpat med vikten. Även hon åt för mycket. Frukost: två stekta ägg, bacon, rostat bröd. Mellanmål: chips eller någon frukt. Lunch: smörgås, chips, läsk. Mellanmål. Middag: friterad kyckling, ostgratinerade makaroner, majsbröd, grönsaker, paj till efterrätt. Och som avslutning, innan det var dags att sova: bananpudding eller rester från middagen.

– Jag kände mig alltid hungrig.

2007 gjorde hon en gastrisk bandoperation, läkarna snörde åt magsäcken. Hon vägde över 200 kilo och gick ner till 150. Sandra tog det som ett belägg för att man kan gå ner i vikt utan att motionera, något som läkarna annars alltid tjatar om.

Så varför har hon inte lytt dem?

– Jag vet inte ...

Sandra och Kimberly lever i ett samhälle som till för ett par tre generationer sedan präglades av hårt kroppsarbete. Människorna arbetade med sina muskler på fälten och i fabrikerna. De slet hårt och åt mycket.

Sedan försvann de tunga arbetena och ersattes av fysiskt lättare, eller inga alls. (Officiellt ligger arbetslösheten på 18 procent i Holmes county, i realiteten är den runt 50 eftersom folk inte anmäler sig som arbetssökande. Det finns ju inget att söka.)

Välståndet tycktes växa ändå. De flesta har bil. Det måste man ha. Kollektivtrafik existerar inte i Holmes county. En karl borta i Durant körde taxi men han har pensionerat sig.

Det finns gott om mat och nästan allt är friterat.

Ingen kan säga när människorna slutade röra på sig. Det bara upphörde. Och med fetman kom sjukdomarna.

Sandra sitter på rullatorn bredvid sängen i sitt mobila hem. På sängen ligger ett fotoalbum, några tidningar med sudoko, ett par flaskor juice (sockerfri), fjärrkontrollen till TV:n och burken med mediciner. Tre sorters tabletter mot högt blodtryck, smärtstillande för foten, tabletter för magen, muskelavslappnande...

Hon sitter och knaprar i sig ett litet apotek.

Doktor Satira Perry kom hit från Mississippis huvudstad Jackson för två år sedan. Hon är 35 år och valde Lexington, 2 000 invånare, därför att hon skulle få möjlighet att praktisera allmänmedicin brett, inte bara skicka patienterna vidare till specialister.

– Jag var inte förberedd på alla sjukdomar och allvaret i åkommorna: diabetes, högt blodtryck, artros, njur- och hjärtproblem... Majoriteten av mina vuxna patienter har diabetes och högt blodtryck. En kollega från Tchad arbetade här en tid. Han sa att hälsoproblemen i Holmes county är större än i Afrika.

En effekt av att människor äter onyttigt och aldrig rör sig blir förstoppning. Etuella Washington är tränare och kostrådgivare. Hon har en ambulerande klinik och får uppdrag från sjukvården, kommuner och privatpersoner.

Ibland ordnar hon gratis gympapass men det kommer inte så många, ett par personer kanske.

– De flesta av mina klienter går på toaletten för att bajsa var fjortonde dag. Inte oftare. En del går en gång i månaden. Och då tar de laxermedel för att komma igång. De rör sig inte, äter dåligt och har tränat sina kroppar att hålla igen. De tappar i genomsnitt fem kilo på tio dagar när jag tränar dem. För att de går på toa!

Med sitt snaggade blonderade hår och sin smala muskulösa kropp ser Etuella ut som en superkvinna. En jämförelse med Sandra och Kimberly blir grotesk.

Men de har drömmar och ambitioner precis som Etuella och doktor Satira Perry.

Kimberly hoppas kunna utbilda sig till barnmorska. Sandra är politiskt aktiv i Demokraterna. Hon hjälper till med telefonkampanjer och är en stöttepelare i Lexington. Till henne kommer människor som behöver hjälp med deklarationen och kontakt med myndigheterna.

Det värsta med att vara fet, säger Sandra, är att allt blir så besvärligt.

– Förr kunde jag städa och diska och laga mat. När min dotter Stacy blev sjuk 1985 kunde jag köra henne till sjukhuset. Och jag kunde åka till tvättomaten och lägga in kläderna själv, och ta ut dem. Jag kunde ta ett bad i badkaret. Nu får jag sitta på en stol och duscha av mig. Jag är så tung att jag knappt orkar bära mig själv.

Om hon ska ut går hon försiktigt med rullatorn till dörren. Hon öppnar och håller sig i verandans räcke. Hon går försiktigt ner för de två stegen till bilen. I morse körde hon till Durant för att storhandla. Men hon lämnade inte bilen. Hon satt kvar och löste sudoko medan systerdottern gjorde inköpen.

Minst en gång i veckan far hon till kasinot och spelar på de enarmade banditerna. Kasinot har rullstolar för gästerna.

SENASTE NYTT

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet