Jan Helin: Därför publicerar vi inte männens namn
Aftonbladets chefredaktör svarar på frågor om granskningen
Aftonbladets chefredaktör Jan Helin svarar på två frågor om granskningen av dödligt våld mot 153 kvinnor under 2000-talet.
1. Därför har vi inte räknat hur många gärningsmän som föddes i Sverige.
Den överväldigande majoriteten av gärningsmännen bakom de 153 kvinnornas död är etniska svenskar.
Men män som misshandlar och dödar kvinnor är inte ett etniskt problem. Det är ett strukturellt våld, eller om man så vill, en manlig störning som återfinns i så gott som samtliga kulturer.
Vår serie granskar omfattningen, orsakerna och lagens syn på kvinnomord. Vi driver också medvetet linjen att detta inte får förringas som ”familjetragedier”. Det är mord och dråp.
Att kartlägga etniciteten på gärningsmännen skulle starta en debatt som medvetet skulle undvika kärnan i problemet. Den som gör så vill något annat än att granska orsakerna till mäns dödliga våld mot kvinnor. Det vill inte vi.
2. Därför väljer vi att inte publicera männens namn och bild.
Den frågan är svår. Jag menar att identiteten på gärningsmännen är av allmänintresse. Dels är brottet det allra allvarligaste, dels är män som misshandlar kvinnor inte sällan notoriska återfallsförbrytare.
I det här fallet har jag valt att avstå för att en del av männen avtjänat sina straff, många av dem har barn och pappan är den enda föräldern kvar i livet. Publicitetsskadan mot barnen väger tyngre än allmänintresset. Mot det kan man invända att barnen är identifierbara via mamman, men det gäller i första hand de som kände henne då hon var i livet. De personerna vet sannolikt redan om vad som hänt.
Det finns ett annat, mindre rationellt argument också. Effekten av att hänga ut 153 män som mördat kvinnor med namn och bild skapar ett obehagligt samhällsklimat, en lynchmentalitet. Jag vill inte bidra till det.
Så här har vi gjort vår unika undersökning
Vi har samlat in samtliga polisanmälningar från rikets 21 länspolisdistrikt, som gäller dödligt våld mot kvinna.
Utifrån det materialet har vi identifierat brotten som skulle granskas och begärt fram domar och polisutredningar.
Vi har talat med anhöriga till samtliga kvinnor som dödades under 2000- talet. De har bidragit med information och medgivit publicering av bilder. I ett tiotal fall har vi inte fått direkt kontakt med anhöriga på grund av sekretess, skyddade identiteter eller att nära familjemedlemmar har lämnat Sverige.
Vår undersökning gäller kriminellt dödligt våld mot kvinnor i nära relationer.
Med nära relation avser vi en kärleksrelation. Vanligen en make, sambo, pojkvän, eller före detta.
Vi har valt att även inkludera fall som ännu inte prövats i högre instans, och tre fall för 2009, där det finns ett erkännande och en häktad gärningsman.
Antalet offer har vi kunnat verifiera mot flera källor. Det medeltal vi fann – knappt 17 dödade kvinnor om året – överensstämmer med forskaren Mikael Ryings rapport från 2007.
