”Vem som helst fick våldta oss – när som helst”

1 av 10 | Foto: LINDA FORSELL
"Jag har döpt min dotter till Ansima och det betyder "Gud älskar mig", säger Emerance, 20 år. Hennes dotter är resultatet av en våldtäkt.
NYHETER

bukaVu. Att bli våldtagen är en skam, men de här kvinnorna vill berätta. De har redan förlorat allt.

Mapendo N´Zonga, 33, minns den där natten för sex år sedan.

– Min man skrek när de tre soldaterna våldtog mig inför hans ögon. Då sköt de honom.



Våldtäktshistorierna från östra Kongo trängs i mitt anteckningsblock:


– Efter kidnappningen har min man kastat ut mig och skaffat en ny fru, berättar Faida, 40, och tårar rinner ner för hennes kinder.


– De kom på natten och de var många, säger Emerance, 20, som har ett våldtäktsbarn.


– Jag släpptes när de våldtagit mig, säger Sheka, 25. När jag kom hem ville min man inte veta av mig.


– Jag var bara 13 år, säger Laba, 24 år. När jag lyckades rymma var jag gravid.


”Ett krig mot kvinnorna”

Kriget i Kongo har drabbat civilbefolkningen hårt. Det värsta är de attacker som beväpnade grupper utfört, och fortfarande utför, mot människor och byar. Från började handlade det om stölder och kidnappningar, främst av kvinnor och flickor som utnyttjades som hushållsarbetare och sexslavar i lägren. Men överfallen blev allt brutalare och våldet kulminerade 2002-2003 när mängder av rapporter strömmade in om massvåldtäkter med allt mer bisarra inslag. Sönderskurna vaginor, uppsprättade gravida magar, brända underliv.

– Det är ett krig mot kvinnorna, säger doktor Denis Mukwege på Panzisjukhuset i Bukavu. När kvinnorna drabbas förstörs hela samhället. Den man som sett sin fru våldtas reser sig inte. Många män försvinner, de lämnar byn för att slippa möta människor som vet. Om kvinnan överlever, eller kommer tillbaka från en kidnappning, vägrar han ofta ta emot henne. Familjerna skingras, kvinnorna tvingas till staden där de inte kan försörja sig, barnen blir gatubarn. På det sättet vinner man kriget. Med våldtäkten som vapen.


Fånge hos gerillan

Tillbaka till den kidnappade Mapendo.

– Efter mordet kidnappades jag tillsammans med min svägerska. Jag fick ta med mig mitt nyfödda barn. I tre månader var jag fånge i gerillans läger. Vi var ett 30-tal kvinnor och många barn. Vi behandlades sämre än slavar. Vem som helst kunde våldta oss när som helst. Vi fick arbeta hårt och möttes bara av förolämpningar. När lägret attackerades av en annan milisgrupp släpptes jag men då hade både min pojke och min svägerska dött av umbäranden.


Hon gick inte tillbaka till byn. Hennes man var ju död och hon skämdes. Dessutom var hon rädd att bli utstött. Via kontakter kom hon till Panzisjukhuset i Bukavu där hon behandlades för olika sexuellt överförda sjukdomar.

Flätar korgar

– Men jag var inte gravid och jag blev inte hiv-smittad, säger hon lättad.


När hon skrevs ut från sjukhuset fick hon börja på Dorcas, ett eftervårdsboende till Panzisjukhuset. Där lärde hon sig bland annat att fläta korgar. Idag är hon utbildare för dem som vill lära sig korgflätning, en av flera yrkesutbildningar på Dorcas.

Många av de våldtagna kvinnor som kommer hit har ingen annanstans att ta vägen. Deras familjer har vägrat ta emot dem eftersom de anses ”smutsiga” och med sin ”otur” kan smitta resten av familjen. Allra svårast är det för dem som fått barn som ett resultat av våldtäkterna: ”En orms barn är själv en orm.”


”En mörk period”

Mapendo har hämtat sin äldre dotter från hembyn och gift om sig. Med den nye mannen har hon fått ett barn till. Hon är lycklig, säger hon.  Men mannen känner inte till hela hennes historia.


– Han vet att min förste man dödades i en attack, säger hon. Det andra tänker jag inte berätta. Det är en mörk period i mitt liv.


FAKTA

VAD HÄNDER EFTER KRIGET?

■ ■ ■ Ett land i krig drabbas på alla sätt. Mängder av företag i hela Kongo har tvingats slå igen och offentlig service har i princip slutat fungera. Många miljoner människor har förlorat sina anställningar. Skolor och hälsocentraler har stängts. I stora delar av landet finns ingen sjukvård alls. Korruptionen är monumental.

■ ■ ■ Produktiviteten i jordbruket har sjunkit katastrofalt eftersom kvinnorna inte vågar sig ut på fälten.
I ett samhälle där mannen av tradition är försörjaren (även om det är kvinnan som utför det mesta av arbetet) har kriget inneburit ett hårt slag mot den manliga identiteten, med frustration och våld som resultat: ”Min egen fru ska i alla fall lyda…”


■ ■ ■ Det värsta är kanske den moralupplösning som de beväpnade attackerna fört med sig. Kongo var tidigare ett mycket traditionellt land, med bestämda regler om vad som var rätt och fel. Beteenden som incest och sexuellt våld mot barn och gamla, sådant som bestraffats hårt i bysamhället, kunde nu plötsligt beskådas på öppen gata. Pojksoldater kom till hembyn och våldtog sina systrar. Män tvingades titta på när deras fruar våldtogs och fäder kunde inget göra när deras döttrar skändades. Varje dag kunde man i radio höra talas om att nya tabugränser passerats.


■ ■ ■ För att få mat till sina barn har många kvinnor tvingats till prostitution. De människor som flytt har hamnat i eländiga flyktingläger med mycket kriminalitet, våldtäkt och prostitution.


■ ■ ■ Nu kan man se att det civila våldet ökar.


– Vi måste börja från början, säger Justin Kabenga, psykologiprofessor och nationell samordnare för hjälporganisationen CAMPS. Kanske kan krisen vändas till en möjlighet. De gamla reglerna var diskriminerande mot kvinnor. Dem ska vi inte ha tillbaka. Vi behöver bygga ett nytt samhälle som bygger på jämställdhet och rättvisa.

Kriget i Kongo

Kriget i Kongo 1998-2003 brukar också kallas Afrikas första världskrig.

I konflikten deltog nio afrikanska stater och omkring tjugo beväpnade grupper.

Man tror att närmare fyra miljoner människor dog, främst p g a svält och sjukdomar. Miljoner människor drevs på flykt.

Formellt är kriget avslutat men fortfarande driver olika militära grupper omkring, attackerar byar och begår övergrepp mot bland annat kvinnor.

Karin Alfredsson