”Vi är skyldiga att minnas”

Erik Wiman om sorgen efter Engla

1 av 3 | Foto: SCANPIX
Kyrkoherden Niklas Lång höll i begravningsceremonin.
NYHETER

STJÄRNSUND

Nej, våren 2008 blev inte som andra i Stjärnsund.

Den blev kall, mörk och sorglig. Englas död kom att överskugga all skönhet det lilla brukssamhället annars har att erbjuda så här års.

Det är därför hundratals människor kommer gående längs allén ned mot kyrkan den här morgonen.

Det är därför tystnaden lägger sig som ett lock när klockorna i 1800- talskyrkan har klämtat färdigt.

Det är därför tårarna inte vill sluta rinna när storasystern Sol sjunger ”My heart will go on” i kyrkan.

Familjen har valt att göra begravningen offentlig. Inramad av nyutslagna björkar har en storbildsskärm monterats upp utanför kyrkan och tv direktsänder hela gudstjänsten. Samtidigt är timmen i kyrkan kanske den mest privata stund de fått sedan Engla försvann.

– Det här ska bli det fina minnet, mitt i all vrede och sorg, säger kyrkoherden Niklas Lång.

Utanför kyrkan har pressen samlats. Fotografernas teleobjektiv har tagit sikte hela morgonen. Vi reportrar noterar och antecknar.

Det är vårt jobb att berätta.

Men de ekar lätt tomt. Ord som ska beskriva känslor. Hur högt de än sägs, briserar de utan ljud och lämnar tomma kratrar efter sig.

Det är där i tomrummen som sorgen blir verklig.

Här i Stjärnsund skiner solen rakt ner på sorgen och språket blir fattigt. Hur skulle mina eller någon annans ord kunna göra alla de här människornas känslor rättvisa?

Det blir kyrkoherden Niklas Lång som sätter fingret på varför vi måste berätta. Varför det är vår skyldighet att rapportera från den här begravningen.

Under de fem veckor som gått sedan Engla mördades har ett helt land lärt sig att känna igen hennes leende, men varje gång hennes fotografi visades handlade det om sorgen. Om försvinnandet. Om mordet. Till och med om mördaren.

Väldigt sällan var det Engla själv som var huvudpersonen.

Den vita kistan längst fram i kyrkan är täckt av blommor. Intill den gamla altartavlan har en modern tv monterats upp och under minnesstunden visas en film där Engla själv sjunger och dansar under en skolkonsert.

Det är en liten tjej som spritter av liv och av glädje.

Hennes dröm var att bli en artist.

Hon älskade att sjunga och vi är skyldiga att minnas den livsglada tjejen för hennes sista framträdande.

Vi är skyldiga att berätta om vem Engla var och inte bara om den stund då hennes liv släcktes.

Fler artiklar: