Han pekas ut som terrorist i danska skandalannonsen

Nyblivne danska medborgaren hängs ut: Kan vara en säkerhetsfara

1 av 6
Uppmärksammad annons. I den här annonsen – som publicerats i flera danska tidningar – gick Dansk folkeparti ut med uppgiften att en person på väg att bli dansk medborgare var en fara för landets säkerhet och stämplade personen som en "potentiell terrorist". ”Det läckte ut att säkerhetspolisen PET haft ögonen på en av dessa 685 personer. Inte misstänkt för brott, utan övervakat”, skriver Peter Kadhammar.
NYHETER

KÖPENHAMN. Förra året blev 50 179 personer nya medborgare i Sverige, och 3 267 blev nya medborgare i Danmark.

Ändå är det i Danmark och inte i Sverige som det ständigt pågår en debatt om "de främmande" – så uttrycker man sig i Danmark – om invandring och mångkultur.

Det skulle inte märkas om varenda en av de nya medborgarna flyttade in i Köpenhamn. Det skulle knappt märkas om de migrerade till Århus. Hur kommer det sig då att danskarna är besatta av "de främmande"? Hur kommer det sig att den politiska debatten sedan över tio år cirklar kring invandrare som hot och problem?

Jag blir medveten om vilken liten rännil av människor som når Danmark när jag äter lunch på restaurang Sommersko ett stenkast från Strøget. Mitt emot mig sitter Rune Engelbreth Larsen, journalist, debattör och dissident i ett politiskt klimat där alla, från höger till vänster, är ense om att invandrare, det är något vi måste älta i tid och otid. Ständigt dessa invandrare!

Motorn i utvecklingen är det främlingsfientliga Dansk folkeparti, vars taktik Sverigedemokraterna försöker kopiera.

Danmark har en vacker tradition som säger att Folketinget, parlamentet, ska godkänna nya medborgare. Det sker en gång per år. Veckan innan har Folketinget välkomnat 2013 års medborgare, 685 personer.

685.

Jag tänker att Danmarks nya medborgare knappt skulle märkas ens om de flyttade till Säffle, men det är inte det häpnadsväckande låga antalet som Larsen vill berätta om. Han verkar faktiskt inte reflektera över kvantiteten.

Det läckte ut att säkerhetspolisen PET haft ögonen på en av dessa 685 personer. Inte misstänkt för brott, utan övervakat.

Dansk folkeparti gick då ut med helsidesannonser i de stora dagstidningarna:

"En på listan är en fara för Danmarks säkerhet

NU BLIR HAN DANSK"

Sedan följde alla namnen och allmänheten inbjöds att spekulera i vem av dessa individer som är en fara för Dannebrogen, Dronningen och den lille Havefrue. Nicolas Diaz Nielsen? Roxana Nouri? Abdelaziz Challakh?

Rune Larsen nämner annonsen som ett typiskt exempel på hur Dansk folkeparti arbetar. Plötsligt måste offentligheten förhålla sig till ett problem som egentligen inte finns. En "potentiell terrorist", så står det i annonsen, får bli medborgare i Danmark.

Potentiell terrorist? Vad betyder det? Ingen är ju misstänkt för brott?

Rune Larsen är en intensiv och extremt påläst karl. Han går så upp i ämnet att jag då och då får påminna honom att smaka på maten.

Han beskriver ett litet, obetydligt land i norra Europa som aldrig spelat någon roll i historien. Det har resulterat i mindrevärdeskomplex (tänk på aggressiviteten mot svenskar) parat med överdrivna förhoppningar om den egna betydelsen. Danmark skickade en ubåt för att hjälpa USA att besätta Irak.

Även i stormakter som England och Frankrike har en omfattande invandring skapat spänningar. Tänk då hur invånarna i ett litet land i bakvattnet reagerar när de på ett par tre decennier får vänja sig vid att se mörkhyade medmänniskor på gatorna. Och muslimer!

– N a t u r l i g t v i s skapar det problem, oro och missförstånd, säger Larsen.

Efter lunchen funderar jag över om det ändå inte finns något specifikt danskt i främlingsfientligheten. Bara några dagar tidigare har en stor livsmedelskedja gått med på att kassörskor kan få bära huvudduk. Att ett sådant plagg skulle orsaka debatt i ett modernt samhälle låter ju bara löjligt, Grönköpingsaktigt.

Eller jag kanske ska säga att det finns en specifik dansk grinighet. Jag har kontaktat Dansk Folkeparti i Folketinget och bett att få göra ett besök. Ingen, inte heller pressekreteraren, har tid att träffa mig trots att jag kan komma närhelst det passar.

Å ena sidan sa Larsen att grunden för främlingsfientligheten lades i början av 90-talet. Då tog Danmark emot 20 000 flyktingar från Balkan. Å andra sidan berättade Larsen att det pågick en debatt om immigranter redan på 60-talet.

Främlingsfientligheten började innan främlingarna kom.

Redan 1988 kunde prästen Søren Krarup, senare Dansk Folkepartis kanske främste ideolog, bre ut sig i tabloiden Ekstrabladet och klaga över att man minsann inte får tala fritt. Ungefär som Sverigedemokrater gnäller i dag. "Kristendom och islam är oförenliga", skrev Krarup som upphöjdes till kolumnist i tidningen.

Han varnade för Danmarks ödeläggelse.

När jag granskar statistiken över nya danska medborgare i slutet av 80-talet finner jag att de var lika fåtaliga som förra året. Hur kunde de ens väcka debatt?

1995 varnade samme Krarup i Ekstrabladet för att "politikerna" fyllde landet med "främmande via en vanvettig främmandepolitik". I många fall blev danskarna "främmande i sina egna städer". Det togs mer "hänsyn till de främmandes än till danskarnas tro och kultur".

Han varnade för Danmarks undergång. Han jämförde med anpassningspolitiken under den tyska ockupationen och efterlyste en ny motståndsrörelse.

De människor Krarup varnade för, de som kunde orsaka Danmarks undergång, det var de som hade flytt för sina liv från de etniska rensningarna och massmorden i Kroatien och Bosnien.

Citaten från Krarup, som senare blev ledamot i Folketinget för Dansk Folkeparti, är små enkla exempel, förebud om vad som skulle komma. Grovheterna, rasismen och främlingsfientligheten blev värre och värre, och de spred sig i debatten så att det såg ut som om etablissemanget tävlade om vem som kunde vara mest "frispråkig".

Inrikesministern ville år 2000 sända "tjuvaktiga asylsökande" till en "öde ö".

I en intervju i maj i år aviserade den socialdemokratiska integrationsministern hårdare tag, strängare straff. Det är slut med "eftergivenheten".

Den danska offentligheten är besatt av integration och invandrare. Trots att antalet invandrare varit få, utom under några enstaka år.

Samtidigt visar undersökningar gjorda av sociologiska institutionen vid Köpenhamns universitet att danska folket de senaste 30 åren blivit mer välkomnande mot invandrare. I så måtto tycks Rune Larsens tes stämma: Vi blir irriterade på nykomlingar men det går över när vi vänjer oss vid varandra.

Hur kunde då Danmark förvandlas från ett litet land förknippat med tolerans och gemyt till ett präglat av grinighet och främlingsfientlighet?

Ett skäl är språket, enligt Rune Larsen. Danskan saknar exempelvis engelskans "please" och är ett rakare språk. "Jag ska ha en biljett", säger man, inte: Jag ska be att få köpa en biljett.

Detta språk var lätt att förråa för demagoger som Søren Krarup, Pia Kjaersgaard och deras meningsfränder. Etablissemanget lärde sig det nya språket i jakten på marginalväljarna som röstade på Dansk Folkeparti, i jakten på några extra sålda tidningar, i behovet av Pia Kjaersgaards stöd i Folketinget.

Så fort det gick när de som försökte hålla emot var allt för få. Och så ironiskt det blev, att det lilla Danmark till sist skulle erövra en betydelse – som varnande exempel.

DANMARK

Befolkning: 5,6 miljoner

Huvudstad: Köpenhamn, 1,2 miljoner

Religioner: Luteraner 95 %, övriga kristna 3 %, muslimer 2 %

Invandring: 2,3 personer/1000 invånare

Utgifter för hälso- och sjukvård: 11,4 % av BNP

Utgifter för utbildning: 8,7 % av BNP

Tillväxt: -0,6 % (2012)

Del av befolkningen som lever i fattigdom: 13,4 %

Arbetslöshet: 7,5 %

Ungdomsarbetslöshet: 14,2 %