”Största chansen jag får att göra skillnad”

Rickard Falkvinge, 37, öppnar dörren till partihögkvarteret – hans egen fyrarummare i ett slitet höghus i Sollentuna.

På golvet ligger kondomer, bordet inne på kontoret är belamrat med papper. I vardagsrummet står en obäddad extrasäng, gästrummet räcker inte till för partimedlemmarna som med jämna mellanrum flyttar in och ut ur lägenheten.

Det är platsen varifrån partiledaren Rickard Falkvinge just nu är på väg att leda sina cyberpirater mot EU-parlamentet.

Så startade det

1 januari 2006. Rickard Falkvinge kopplade upp sig på en diskussionssida för fildelare på internet och skrev ett anonymt inlägg: ”Ballt, Piratpartiet har fått upp sin sajt nu efter nyår: www.piratpartiet.se”.

– Jag såg hur den första besökaren kom in på sajten. Sedan en till. Kul, tänkte jag och gick och la mig, säger Rickard.

Han hade ingen aning om vad han precis satt igång. Att han startat ett parti som skulle få fler medlemmar än Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet. Ett parti som på rekordtid skulle gå om Muf som det största politiska ungdomsförbundet. Att han snart skulle bli talesperson för en generation av cyberrebeller.

Inte ute och festade

Men framgångssagan Piratpartiet började egentligen betydligt tidigare än så. Rickard – eller Dick Greger Augustsson som han hette då – var sju år när han fick sin första dator, en Vic-20. Han var lycklig.

Pojken, som kunde läsa och skriva sedan han var tre, hade fått en ny utmaning – att lära sig programmera.

– Jag var fascinerad över att jag kunde få den där maskinen att göra det jag ville, säger han.

Han började byta filer med vännerna, via kassetter och disketter innan modemet kom. Under åren som följde tog datorerna över större delen av hans tid.

– Mina föräldrar var bekymrade över att jag inte var ute och festade som andra tonåringar, säger han.

Som 16-åring startade Dick sitt första företag, han hjälpte småföretag att datorisera administrationen. Drömmen var att bli rik. Efter något år med teknisk fysik på Chalmers hoppade han av skolan för att försöka sig på en karriär som entreprenör. Men han var usel på pengar, kunde helt enkelt inte ta betalt. Drömmen lades ned.

Skämtade om hans förnamn

I stället flyttade han till Stockholm där han hoppade runt på olika företag. Det var under de åren Dick Augustsson skulle bli Rickard Falkvinge. Han var trött på att de amerikanska kollegorna skämtade om hans förnamn.

Året därefter, 2005, växte upphovsrättsdebatten i Sverige. Den gjorde Rickard frustrerad.

Han tyckte inte att politikerna tog frågan på allvar, att de inte riktigt förstod. Han bestämde sig för att ta itu med saken själv – han skulle starta ett Piratparti.

Under en lunch på McDonalds skrev han ner ett valmanifest på en servett. Under julhelgen började han bygga upp en hemsida med orden: ”Avskaffa upphovsrätten. På riktigt. Piratpartiet.”

På nyårsdagen, den 1 januari 2006, var sajten klart. Rickard skrev sitt inlägg på fildelarsajten. Bollen var i rullning.

Nästa dag åkte han till jobbet som utvecklingschef på ett IT-företag – ovetande om att han inom några dagar skulle vara en världskänd partiledare.

Omskriven i hela världen

På två dygn fick hemsidan tre miljoner besökare. Snart var Rickard omtalad i flera internationella medier. Hans bild prydde tidningar i Pakistan, BBC ringde hans telefon. Knappt en månad senare hade han samlat ihop de 1 500 namnteckningar som behövdes för att bli registrerad till valet i september.

– Jag insåg att det här är den största chansen jag får att göra skillnad. Så jag gick till banken, tog ett lån och sa upp mig, säger Rickard.

Lägenheten i Sollentuna förvandlades till partilokal. Människor Rickard aldrig träffat tidigare bosatte sig i hans hem medan de hjälpte honom bygga upp stommen till Piratpartiet.

Internet blev partiets plattform. Via hemsidan blev folk medlemmar, där fördes de politiska diskussionerna och där röstade man om olika frågor.

När tillslaget mot The Pirate Bay kom exploderade allt. På en vecka tredubblades antalet medlemmar från 2 200 till 6 600. Trots det skulle partiet göra en brakförlust i valet 2006: bara 0,6 procent av rösterna gick till piraterna.

– Det var jobbigt. Jag hade verkligen trott på det här, säger Rickard.

Trots besvikelsen fortsatte Falkvinge. Ipred-lagen, FRA-debatten och den fällande domen mot The Pirate Bay skulle få medlemmarna att strömma till igen. Men

utan en plats i riksdagen och med medlemmar som inte behöver betala någon avgift tömdes partiledarens konto.

Han bad om 20 000 kronor

I december gick Rickard ut på sin blogg och berättade att hans pengar tagit slut. Han bad medlemmarna att regelbundet sätta in en slant på hans konto, sammanlagt sa han sig behöva 20 000 i månaden. Det fungerade. Sedan dess har han levt på

donationer från medlemmarna.

– Folk ger småbelopp. Mellan 20 och 100 kronor. Men det är så många som ger att det räcker, säger han.

I maj kom nästa spektakulära inlägg. På sin Facebooksida berättade partiledaren att han raggade tjejer inför valturnén: ”Letar runt efter trevliga tjejer att sova hos när jag åker runt till olika städer i Sverige. Mys gör underverk för stridsviljan och entusiasmen ...”

Falkvinge hamnade i blåsväder.

– Jag skrev ju bara vad jag höll på med. Jag hade letat upp gamla flammor för att bo hos och ha sex med under resan. Jag har en sexualitet. Det är väl inget konstigt med det, säger han.

Det är just det okonventionella som gjort partiet känt. Att inte bara partiledaren utan hela partiet på många sätt går tvärt emot det traditionella.

För att bli medlem räcker det med några klick på internet. Ingen behöver betala avgifter. Partiet lever helt och hållet på donationer. Och när det är dags för val är det upp till medlemmarna ute i landet att själva ta itu med det praktiska och få ut valsedlarna till lokalerna.

De vill kohandla med alla

Partiets politiska strategi är kohandel. I riksdagen är deras dröm att bli vågmästare. Då kan de stödja vilket parti som helst, höger eller vänster spelar ingen roll, bara de får igenom kärnfrågor som medborgarrätt och integritetsskydd.

Även i EU-parlamentet är det bara deras ”egna” frågor de kommer att engagera sig i. Skulle frågor om till exempel prostitution eller droger komma upp röstar de som kollegorna i gruppen vill – hur deras åsikter än ser ut.

Det annorlunda sättet att driva politik har gett piraterna en stämpel av att vara ett oseriöst pajasparti. En stämpel som nu är på väg att tvättas bort.

Piratpartiet har inte bara gått om flera av de stora partierna i medlemsantal. Enligt de senaste opinionsundersökningarna är det så gott som garanterat minst en plats i EU-parlamentet.

Statsvetaren Ulf Bjereld är inte förvånad.

– Piratpartiet har underskattats som ett litet tokparti som rider på en ungdomsvåg. Men det här handlar om ett parti som drivs av seriösa personer, säger Bjereld.

”Andra partier missade detta”

– Frågor som Ipred och FRA är inga tillfällighetsfrågor, det är nya frågor som kommer som en följd av den informationsteknologiska revolutionen. De frågorna passar inte in på den vänster-högerskala som strukturerar det svenska politiska livet.

– Det gör att andra partier har missat detta. Nu måste de traditionella partierna ta igen förlorad terräng och det kommer de inte hinna till Europavalet.