Familjerna har ingenstans att ta vägen

Mustafa är en av dem som försöker ta sig ut: Det är farligare här än någonsin tidigare

1 av 5 | Foto: JERKER IVARSSON
Suruc i Turkiet vid Syriens gräns. Människor flyr undan IS till en kulle nära Turkiets gräns.
NYHETER

SURUÇ, TURKIET. En stängd gräns av taggtråd. 

Där bakom anfaller världens mest fruktade terrororganisation. 

Mitt emellan ser vi hundratals familjer utan någonstans att ta vägen när granater skär genom luften. 

Ryktet på lördagsmorgonen säger att nattens bombräder, dirigerade av USA, äntligen har stoppat IS framåtrörelse mot gränsstaden Kobane i norra Syrien. 

Det sägs att terroristernas starkaste position söder om staden har fallit och att deras stridsvagnar ska vara utslagna. 

Uppgifterna sprids från mun till mun och får snabbt fäste som en sanning. 

Mer behövs inte för att många av de tiotusentals människor som flytt över till den turkiska sidan ska börja återvända. 

Klockan är tio på förmiddagen. 

Familjer gör fredstecknet när de vandrar förbi de turkiska gränsvakterna och tillbaka in i Syrien. 

Ingen vill vara flykting längre än nödvändigt. 

Rökpelare i bostadsområdet

Klockan är två på eftermiddagen. 

Ett visslande ljud skär genom luften innan explosionen ringer i öronen. Sen kommer tryckvågen och sist ekot mellan kullarna. 

Ännu en rökpelare stiger upp från bostadsområdet inne i Kobane.

De som skjuter är IS som går till anfall på nytt. För bara några timmar sedan trodde de flesta att terroristerna hade retirerat. I stället är de närmare Kobane än någonsin. 

– Granater slår ner mitt i centrum, säger Mustafa på telefon från andra sidan gränsen. 

Vi träffade honom genom en kontakt i förrgår och han erbjöd sig att smuggla oss in i Kobane, men vi valde att avstå på grund av säkerhetsläget. 

Nu försöker Mustafa själv att ta sig ut.

– En granat träffade ett hus alldeles intill där jag befann mig, det är farligare här än någonsin tidigare.

”Ingen ammunition kvar”

Han berättar att de kurdiska motståndsmännen som försvarat staden i snart två veckor nu förbereder sig för rena gatustrider om inte IS stoppas. 

– Men de har knappt någon ammunition kvar och i stort sett inte någon tung beväpning. 

Vi står alldeles intill gränsen på den turkiska sidan och följer beskjutningen österifrån mot Kobane. Ute på de vidsträckta fälten betar får. Då och då sveper små tromber av sand och damm över högplatån.

Om vi vänder oss ser vi lekande barn i en bit in på den turkiska sidan. Framför oss ser vi kriget – och en kö av desperata människor som gör allt för att undkomma det. Raden av hukande kroppar sträcker sig flera hundra meter och försvinner bakom en kulle.

Återvänder till fots

Vi försöker närma oss för att prata med flyktingarna, men motas undan av soldater. Detsamma sker med bybor som skyndat till för att bistå med mat och vatten. Bara en man släpps fram och får lämna en säck med mat och några vattenflaskor vid stängslet av rullad taggtråd. Men soldaterna delar inte ut något till flyktingarna på andra sidan, i stället ser vi hur de själva sätter sig ner i skydd av ett stridsfordon och äter maten.

Kön på andra sidan blir allt längre, men när solen börjar gå ner ser vi hur några familjer återvänder till fots, trots att explosioner avlöser varandra där inne. 

Bara gamla och sjuka släpps igenom till den relativa tryggheten på andra sidan.

En gammal man bär en liten flicka i sina armar. Hon håller händerna för sina öron när smattret från skottsalvor kommer ännu närmare.