PRESENTERAS AV

Christina, 66, gick från affärskvinna till nunna

1 av 2 | Foto: Stefan Mattsson
Nunna – och lycklig ”När jag berättade att jag valt att bli nunna var det många som sa ’Du som alltid är så glad, vad är det som fattas’? Men jag var glad och utåtriktad, och detta är vad jag valde, säger Christina Hennig.
GODA NYHETER

Hon var en framgångsrik karriärist med utlandstjänst.

Tills lugnet en dag kallade.

Nu arbetar syster Christina Hennig i Guds tjänst.

– Jag lever som alla andra men har förmånen att slippa gå på krogen för att hämta ­andan.

Katolska domkyrkan ligger inklämd vid Medborgarplatsen, på Stockholms kanske minst rofyllda plats, men är full vid varje mässa.

–  Om man sitter längst bak i kyrkan känner man vibrationerna från trafiken, säger Christina Hennig som uppfattat att alltfler längtar efter något annat än sin vardag. 

– När man lever i ett sekulariserat samhälle med ett så uppdrivet tempo med ”görandet” i centrum, då är varandet inte nog.

På ett kafé nära kyrkan sveper hon med handen över lokalen och konstaterar att många i Sverige har svårt att ens ta ordet Gud i sin mun, fast de lever ett fullt kristet liv.

–  Ändå är det ju inte när man pratar om Gud som han är mest närvarande.

Mellan två wienerbrödstuggor drar ­ordenssystern parallellen med om ens älskade heter Peter.

– Inte nämner man då honom i varje samtal i vardagen. Men man vet att han finns där när man kommer hem.

Har varit nunna i 17 år

De senaste 17 åren har hon tillhört den katolska orden Sisters of Notre Dame. Hon arbetade som själavårdare på fängelse i Tyskland, med hemlösa, flyktingar och som själavårdare inom psyk- och akutvård på sjukhus i USA.

Vägen dit gick via 70-talets vänstervåg, FNL-rörelsen och studier i ekonomisk ­historia i Lund – varvade med veckoslut på Rögle kloster i Skåne innan hon 1976 flyttade till Hamburg.

– En avgörande händelse var att min mor dog medan jag studerade statskunskap i Tyskland. Det gick bara inte.

Christina avbröt studierna men lyckades få bra anställningar med stort ansvar, bland annat på Stora Kopparberg i Hamburg där hon koordinerade utlandsförsäljningen. Det var långa, tuffa arbetsdagar med många resor jorden runt, både i arbetet och privat.

–  Samtidigt kände jag ett djupt behov av tröst och gick till den kyrka som var öppen. Det var den katolska, de lutherska kyrkorna var alltid stängda.

Motade bort tankarna

Redan i Hamburg undrade hon om det var ett kall, men stötte bort tanken. I stället började hon en kurs i att skulptera, hjälpte vänner som var ensamstående med barn och gjorde nya resor.

Livet rullade på – till en viss punkt. 

– Jag satt där i kyrkan, men hörde ju egentligen inte till. Så en dag sa jag till kyrkoherden att jag ville börja konvertera.

Efter trosamtal fick hon kontakt med House Bethlehem, Moder Theresasystrarnas soppkök för uteliggare.

– Jag var volontär på veckosluten, diskade yoghurtbägare och skurade golv och upptäckte hur jag alltmer längtade till dessa veckoslut, efter att leva i nuet. Jag drogs till enkelheten, stillheten och kärleken som fanns där, säger Christina.

– Gud, vad lycklig jag blev! Allt det där som hade jagat mig, karriären, att vara framgångsrik, splittrad, överallt, allt det hade fått ett namn. Detta var min kallelse.

Men det blev en lång startsträcka. Den ­formella utbildningen tog flera år och hennes pappa hemma i Sverige hade varit kritisk till prästerskapet och uppfattat det som hyckleri, något hon själv också hade stött på.

–  När jag var ung i Varberg fanns där ­inhyrda arbetare som byggde Ringhals kärnkraftverk. Jag tyckte synd om dem på julen och föreslog för kyrkoherden att vi skulle ordna en alternativ jul i församlingshemmet. Men han sa nej ”för vi visste ju inte­ ens om de var kristna”.

Berättade aldrig för sin pappa

Christina berättade aldrig för sin pappa om händelsen, och hon konverterade först efter hans död. 

Då var hon 47 år, och mötte motstånd från alla håll.

– Min chef sa ”Varför då?”, mina vänner ”Vi trodde ju att du var lycklig!” och en svåger till mig blev arg och tyckte att jag kastade bort mitt liv, innan han faktiskt bekantade sig med mitt val.

Redan som barn älskade Christina att gå i kyrkan och hade livlig fantasi, som de vuxna kallade det.

– Jag tyckte att kyrkan var Jesus slott. Min syster som skulle konfirmeras bad mig sitta i kyrkbänken i hennes ställe så hon kunde sova uppe på läktaren.

Att efter konvertionen klippa av sitt ­gamla liv blev en process.

– Jag hade en tid av förberedelse när jag fortfarande jobbade, ­sedan hade jag kvar min lägenhet. Jag nästan växte in i det.

Det första året som novis var ett så kallat kanoniskt år, reglerat i kanonisk lag och kännetecknat av stränghet bakom klostermurar, med koncentration som mål.

– I slutändan är det ett sätt att pröva sin kallelse med klosterlöftena lydnad, fattigdom och partnerlöshet. Fri att vara Jesus lärjunge. Det var tufft.

Katoliker, oavsett roll, konfronteras förr eller senare med frågan om prästers sexualbrott mot barn.

– Jag försöker leva här och nu och vara vaken och uppmärksam mot olika fenomen, och reflektera över dem. Det jag kan för­söker jag påverka, det andra måste jag lämna till bönen. Katolska kyrkan i USA har en kontinuerlig online-utbildning, som alla i kyrkans tjänst måste vara med på.

Övergrepp från präster

På frågan hur hon kan acceptera att dömda präster fått arbeta vidare svarar hon att det går att samtidigt tycka att brotten är förkastliga och att vara katolik.

– Min tillhörighet i katolska kyrkan har sitt ursprung i min relation till Gud. Att det finns människor som har en annan relation till Gud och är i den katolska kyrkan och missbrukar makt är hemskt och förkastligt, det får bara inte förekomma, varken i kyrkan eller någon annanstans. Men katolska kyrkan är för mig så mycket mer än det som uttrycks i maktmissbruk och till exempel ägarförhållanden. 

Själv äger Christina bara det hon behöver.

–  Våra yttre kännetecken är korset och ringen och en enkel klädsel anpassad till människorna omkring oss. Inga modegrejor.

Systrarnas budgetpengar går till hygienartiklar, tvål och tandkräm. Det lilla som blir över disponeras fritt.

– Jag brukar gå på bio, men inte varje månad, och vill jag köpa något nytt går jag till second hand. Och så går vi och fikar! Mitt liv har aldrig varit så rikt, även om jag inte har någonting. Det är en rikedom som sitter här i mitten, säger hon och pekar mot sitt hjärta.

– Min tro är mitt lod, som kölen på en ­segelbåt. Den gör att jag inte kapsejsar.

År 2015 fick syster Christina lov att flytta från USA till Sverige och sitt älskade Varberg. Hon längtade hem, och till havet. Men nu, efter drygt ett års socialt arbete på dels ett asylboende i Halmstad, dels vid domkyrkan i Stockholm, kallar Notre dame-­systrarna i Kentucky igen.

I början av sommaren åker hon än en gång ”hem”.

–  Min orden är trots allt viktigare än mitt hemland. Och med tanke på det politiska läget i USA tror jag att vi systrar kommer att behövas mer än någonsin. Det viktigaste av allt är att ägna sig mest åt dem som behöver det mest.

För fler liknande historier – följ Goda nyheter på Facebook

Vadstena kloster i Östergötland – Sveriges kanske mest kända. Här bildades en gång Birgittaorden.
Foto: Tony Hemmingsson
Vadstena kloster i Östergötland – Sveriges kanske mest kända. Här bildades en gång Birgittaorden.
FAKTA

200 systrar i svenska kloster

  • I Sveriges 30-tal kloster (både katolska och protestantiska) verkar i dag omkring 200 nunnor. Flertalet arbetar med sociala frågor på till ­exempel sjukhem eller skolor och tillhör ordnar. Andra nunnor är mer kontemplativa och har bön som sin huvuduppgift.

  • Allt färre kvinnor söker sig i dag till nunnetillvaron, även i katolska länder sker många avhopp.  Störst intresse för kloster­liv har det historiskt ­varit i svåra tider.

  •  Klostren kom till Sverige med Cisterciensorden på 1100–talet.

FAKTA

Så går det till att bli nunna

 Kandidaturen – man hälsar på i en ­orden.

 Postulatet – en djupare anknytning, studier i historia och spiritualitet.

 Novitiatet – en tvåårig prövotid ­varav det första året är ett så kallat kanoniskt år med ett strängt, reglerat liv då man bara får lämna klostret under 16 dagar. Man lever sig in i gemenskapen och studerar bland annat teologi.