PRESENTERAS AV

Zulihana, 17: "Tack för att du räddade min familj"

När familjen hotades av utvisning blev Zulihana, då 14 år, apatisk. Men tack vare eldsjälen Anita D'Orazio fick familjen stanna. I dag är Zulihana 17 år och har återhämtat sig
Foto: Foto: SUVAD MRKONJIC, BJÖRN LINDAHL
När familjen hotades av utvisning blev Zulihana, då 14 år, apatisk. Men tack vare eldsjälen Anita D'Orazio fick familjen stanna. I dag är Zulihana 17 år och har återhämtat sig
GODA NYHETER

14-åriga Zulihana kämpade för att hennes familj skulle få stanna i Sverige.

Men efter nio negativa beslut blev hon apatisk och var tvungen att sondmatas.

Nu har hon fyllt 17 år, fått livet tillbaka, och vill tacka sin räddare.

2012 kom Zulihana tillsammans med sin familj till Sverige från Makedonien. Hon var då 14 år gammal, och äldst i syskonskaran. Det var sommarlov och Zulihana satt framför tv:n och försökte att lära sig svenska. I augusti började hon i IV-klass i skolan, och det dröjde inte lång tid innan hon pratade flytande svenska.

Familjen ville inget hellre än att stanna i Sverige, men efter nio negativa beslut såg allt väldigt dystert ut. Mamman blev sjuk och pappan kämpade för att ta hand om de fem barnen. Och trots att han inte berättade hur mörkt det såg ut så förstod Zulihana.

– Då försökte jag att hitta hjälp själv. Jag gick till olika advokatbyråer och frågade vad de kunde hjälpa mig med. När jag insåg hur svårt det var blev jag deprimerad och stressad. Jag började förstå att vi skulle bli tvungna att åka tillbaka till Makedonien, säger Zulihana.

Ringde Anita och berättade allt

– Jag blev stressad och började äta sämre. Jag hade inga vänner och jag var hemma. Jag brydde mig inte om någonting, jag var bara så rädd för allt som skulle hända.

En dag när hon googlade efter organisationer som kunde hjälpa så hittade hon Anita D'Orazio, som i 40 år kämpat för flyktingars rättigheter.

– Jag ville inte säga någonting till min familj än för jag ville vara säker först. Men jag fick en stark känsla av att allt skulle bli bra, säger Zulihana.

Dagen efter ringde hon till Anita och berättade hela historien.

– Anita sa att hon skulle hjälpa oss, att jag skulle ta det lugnt och inte stressa upp mig. Men jag kunde inte låta bli. Jag såg på min pappa att han inte var som vanligt. Han kämpade med att ta hand om mamma som var sjuk och alla oss barn. Han brukar skratta, men nu gjorde han inte det längre, och det sårade mig verkligen, säger Zulihana.

Zulihana började må allt sämre.
– Alla de här känslorna som jag hade, det blev värre och värre hela tiden. Jag kunde inte lugna ner mig, säger hon.

– Pappa tog mig till vårdcentralen flera gånger för han såg att något dåligt var på väg att hända. Men där sa de bara åt mig att jag måste tvinga mig själv att äta. Sista gången ville jag inte gå dit för jag visste att de skulle säga samma sak – och det gjorde de. Jag blev arg, deprimerad och stressad när jag tänkte på att vi skulle åka tillbaka. Jag hade svimmat några gånger hemma innan, men den dagen efter vårdcentralen svimmade jag igen och sedan var jag okontaktbar.

Zulihana är så tacksam för sitt liv i Sverige. ”Här kan jag leva ett liv som jag alltid önskat mig”, säger hon.
Foto: Foto: SUVAD MRKONJIC
Zulihana är så tacksam för sitt liv i Sverige. ”Här kan jag leva ett liv som jag alltid önskat mig”, säger hon.

Var apatisk i 9 månader

I nästan nio månader låg Zulihana apatisk och fick sondmatas. Anita var och hälsade på familjen och gjorde allt som stod i hennes makt för att de skulle få stanna i Sverige. Under året som gick hade hon i stort sett daglig kontakt med familjen genom Zulihanas ett år yngre syster Nedjibe, som också pratade bra svenska.

Och efter lite drygt ett halvår fick familjen äntligen uppehållstillstånd.

Anita D'Orazio har kömpat för flyktingars rättigheter i 40 år.
Foto: Foto: MAGNUS SANDBERG
Anita D'Orazio har kömpat för flyktingars rättigheter i 40 år.

Nu har tre år gått. Zulihana går första året på gymnasiet och drömmer om att plugga juridik och bli advokat.

Hur mår du i dag?

– Jag mår mycket bättre. Jag försöker att kämpa och nå mina drömmar, säger Zulihana.

Nu har pappan fått jobb och mamman studerar.

– Sedan pappa fick jobb är han mycket gladare. Och mamma praktiserade på ett äldreboende och gillade det så nu har hon börjat studera till undersköterska.

Vad vill du hälsa till Anita?
– Hon har förändrat mitt liv totalt. Vi är så tacksamma så vi vet inte hur vi ska uttrycka det. Hon kom in i våra liv som en ängel. Hon gav oss en framtid och gjorde oss glada och lyckliga, det är så underbart!

Varför tror du att hon lyckades med det som ingen annan lyckades med?

– Hon bryr sig verkligen om människor, och hon försöker att hjälpa på alla sätt hon kan. Det är vad som gör henne bäst.

Vad tycker du om att bo i Sverige?
– Jag tycker jättemycket om det här landet. Jag känner att jag kan jaga mina drömmar här utan några hinder, och leva ett liv som jag alltid önskat mig.

FAKTA

Anita D'Orazio till politikerna: ”Nya lagen är en skam”


– Det här är ett av de allvarligaste fallen jag har haft. Zulihana ringde mig och skrek i luren ”Jag orkar inte mer! Du kan rädda mig och min familj”, berättar Anita D’Orazio.

Hon försökte att lugna flickan.

– Jag försökte förklara för henne att du måste inte orka, men jag hörde att hon var på väg in i dimman. Hon hade inte fått någon hjälp psykiatrin, de hade bara misstrott henne. Jag blev så arg över hur man behandlar en så pass ung tjej.

Efter att Zulihana hade legat apatiskt i flera månader lyckades Anita äntligen att övertyga myndigheterna om att familjen skulle få stanna.
Och i dag, tre år senare, är hon väldigt glad över att se hur Zulihana har återhämtat sig.

– Hon är en sådan underbar tjej, och hon har kommit igen så fint.

I 40 år har Anita kämpat för flyktingar, och i december 2016 fick hon ta emot pris för Årets Livsgärning på Svenska hjältar-galan.

– Det som driver mig är dels ilska, men också övertygelse om att det måste kunna ändras. Det var en skam det som hände med nya lagen, det här får inte fortsätta. Jag önskar att politikerna träffade dessa människor som drabbas, och som har bett om att få sina liv tillbaka.

– Jag vädjar till politikerna – det går inte att skicka tillbaka apatiska och handikappade barn. Endast permanent uppehållstillstånd kan hjälpa dessa barn, säger Anita.