Dagens namn: Henrietta, Henrika
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

GODA NYHETER PRESENTERAS AV POSTKODLOTTERIET

Annika blev mamma efter ridolyckan – mot alla odds

Hon hade precis vågat ta steget mot att förverkliga sin dröm om att bli professionell dressyrryttare, men föll av och bröt nacken. 24 år gammal blev Annika Taesler förlamad från halsen och ner. I dag ­förverkligar hon nya drömmar.

Från att ha varit en alldeles vanlig 24-åring, om än ovanligt aktiv och framåt, till att på bara ett par ­minuter förvandlas till en person som dygnets alla timmar, året runt, är beroende av andra. Som period­vis behöver hjälp med att andas. Som alltid behöver hjälp med till synes självklara saker som att klä på sig. Där det är långt ifrån en självklarhet att få hjälp med att noppa ögonbrynen.

Så kan Annika Taesler, 37 år, ­beskrivas.

Eller: Från att ha varit en alldeles vanlig 24-åring där det mesta tett sig självklart och enkelt, till att bli en person, vars liv inget alls längre går att ta för givet. Som­ ändå tränar upp alla förmågor som går att träna upp, som ut­vecklar sitt nätverk, satsar på en helt ny karriär, gifter sig. Blir mamma. Och skriver en av årets mest tanke­väckande böcker.

Minns inget efter att hon kastades av

Solen skiner när Annika Taesler och hennes personliga assistent Johanna rullar in på parkeringen. Men Annika fryser. Det har blivit så sedan olyckan.

– Vissa dagar kan jag frysa ­något fruktansvärt och kroppstemperaturen sjunker. Det är något av det jobbigaste, säger Annika, och ­berättar om hur hon då behöver lindas in i filtar, täcken, tröjor, med värmeflaskor intill kroppen.

– Men jag vill inte klaga. Jag har inte ont. Det är många som har ont, och det måste vara fruktansvärt!

För så har det blivit. Från en ­minut till en annan förändrades ­livet. En vacker, lite snöig dag, en ridtur i skogen på en ovanligt sprallig häst. Annika kastades av, och minns inte något mer, förrän hon två veckor senare vaknade i en sjukhussäng. Förlamad.

En lång väg tillbaka

Hon säger att det är lätt att fokusera på allt som inte fungerar. Så klart. En person med en hög tetraplegi, det vill säga där man förlamats från halsen och ner, är i princip totalförlamad. Så även Annika. Den närmaste tiden efter olyckan låg hon i respirator, och det var först efter ihärdig träning som hon kunde börja andas själv igen. ­Rösten hängde inte riktigt med. Personalen ville sätta henne i en stor eldriven rullstol, Annika själv kämpade hårt för att få en liten, smidig och sportig rullstol. Men för att få den var hon tvungen att träna upp överkroppen så att hon kunde sitta upprätt. Hålla huvudet­.

– Efter en tid upptäckte jag mer och mer saker som jag faktiskt kunde göra. Om än på ett helt nytt sätt, säger Annika, och tar en sipp av latten genom det sugrör som hennes assistent fiskat upp ur ­väskan.

Det var först oklart om Annika skulle kunna föda barn på grund av ryggmärgsskadan, men det gick och i dag är sonen Erik tre år. ”Min förlossningsläkare säger att jag är en av få i Sverige med så hög skada som fött barn”, säger hon.   Det var först oklart om Annika skulle kunna föda barn på grund av ryggmärgsskadan, men det gick och i dag är sonen Erik tre år. ”Min förlossningsläkare säger att jag är en av få i Sverige med så hög skada som fött barn”, säger hon. Foto: Veronica Kindblad Insåg att hon inte skulle kunna gå

Annika hade ganska nyligen träffat sin kille Martin. De hade skaffat sin första lägenhet. Annika hade vågat ta steget att fullt ut ­satsa på sin karriär som dressyrryttarinna. Hon hade avbrutit sina akademiska studier och när hon inte red festade hon med tjej­gänget. Precis så som de flesta 24-åringar gör. I nästa ögonblick låg hon på Karo­linska sjukhuset i Solna. I hennes kropp satt slangar. Många slangar.

– Jag insåg faktiskt direkt att jag aldrig skulle kunna gå igen. Det var aldrig något jag ens hoppades på, säger Annika.

Själv föll hon ner i en djup ­depression. Försökte stöta bort ­alla i omgivningen. Familjen, pojkvännen, kompisarna, personalen och arbetskamraterna.

– Jag var väldigt länge upptagen med att försöka förskona omgivningen ifrån mig. Jag ville att de skulle slippa ha med mig att göra, men de stod kvar, säger Annika och skrattar med glittrande ögon.

Den drastiska humor som ­skiner igenom i hennes bok Ända in i märgen (Book Mark) märks tydligt. Men den är blandad med en stor dos allvar.

– Mina vänner och min familj svarade med utnötningens princip. Jag blev helt enkelt inte av med dem …

Så fick hon livet att återvända

För Annika var det helt avgörande. De fanns där och var allvarliga. Men de fanns också där och var på samma sätt som tidigare. De lyssnade, pratade, drog med henne ut från sjukhusrummet. Försökte ­bete sig som vanligt, trots att ­precis allt hade förändrats.

Förhållandet till pojkvännen Martin, som hon träffat bara ett par år före olyckan, fördjupades.

– Olyckan gjorde att vi blev vuxnare snabbare än alla andra i vår omgivning. Länge vågade jag inte lita på att det skulle hålla, så jag försökte övertala honom att dra.

Vännerna, familjen, men också det starka engagemanget från sjukgymnasten Mats fick Annika att sakta återvända till livet igen.

Är aldrig någonsin ensam

Via en förfärlig period på ett ­rehabiliteringshem, som i princip tog död på den lilla skärva av självkänsla Annika trots allt hade kvar, lyckades Annika flytta hem till Martin och den numera handikappsanpassade lägenheten. Till sin hjälp hade hon, och har fort­farande, personliga assistenter dygnet runt. Nattskiftet tar visserligen Martin, så att de ska få någon form av privatliv. Annika behöver hjälp med att vända sig, för att inte få liggsår.

– Det är något jag saknar. Jag är aldrig ensam. Aldrig, säger hon allvarligt.

Sjukgymnastiken, vännerna, de personliga assistenterna och ­terapi hjälpte Annika och Martin att ­hitta en vardag, som i mesta möjliga mån liknar en vanlig vardag.

Vissa saker är svårare än andra. Som att bli sedd snett på, att betraktas som en bidragstagare.

– Jag kände väldigt länge att jag levde på nåder, eftersom jag är ­totalt beroende av andra. Länge var min självbild påverkad och jag såg mig som en person som inte är lika mycket värd som andra, säger hon.

Nu har hon skrivit en bok

I boken berättar hon hjärt­skärande om olika episoder ur vardagen. Om hur hon och bästa vännerna, glada inför Annikas stundande bröllop ska köpa klänningar till tärnorna, men hur ­Annika inte får rulla in med rullstolen i bröllopsbutiken. Eller hur Annika, helt utlämnad till färdtjänstens nåder, tillsammans med sin assistent bestämmer sig för att ta bussen för att kunna leva livet mer självständigt. Men hur busschauffören i högtalaren, inför en fullsatt buss, hånar Annika. Eller hur butikspersonal talar över ­huvudet på Annika. Situation på situation radas upp, som visar hur det faktiskt är omvärlden som gör det faktum att Annika inte kan ­röra sig till ett problem, trots att Annika gör allt för att försöka leva ett vanligt liv, där det också ingår att försörja sig och ta sig hem­ifrån.

– Numera har jag insett att det finns väldigt mycket i mitt liv som funkar bra.

Blev föräldrar

Annika tog upp sina akademiska studier, men valde den här gången­ att läsa journalistik, något hon ­visade sig ha fallenhet för. Någon gång provade hon att rida igen, men eftersom det inte gick något vidare hittade hon en lösning på det också. Hon blev ridlärare, och kunde på så sätt finnas nära sina älskade hästar, men på ett nytt sätt.

Och drömmen om att tillsammans med Martin skaffa familj växte sig allt starkare. Under de år som gått sedan olyckan hade både Martin och Annika insett att det mesta går att genomföra, bara på ett annat sätt. Frågan var bara om det skulle gå att bli mamma, trots att Annika har en så hög ryggmärgsskada som hon faktiskt har. Det gick.

Allt annat är mindre viktigt

I dag är Erik tre år. En vanlig, sprallig, älskad och unik unge. En liten kille som är efter­längtad som få och som lever ett liv i en familj som hela tiden hittar nya sätt att runda hinder på.

– Min förlossningsläkare säger att jag är en av få i Sverige med så hög skada som fött barn, konstaterar Annika.

Sedan Erik föddes har Annikas liv tagit en ny vändning. Hon ­fnissar lite när hon ska beskriva sig själv. För visst har boken väckt stor uppmärksamhet och hon reser land och rike runt för att hålla föredrag. Och visst vill hon skriva ännu mer i framtiden. Men ändå:

– Jag är mamma i första hand. Det låter lite frireligiöst, men så är det. Jag är mamma framför allt annat. När man får barn förpassar man sig till en biroll.

Anna-Maria Stawreberg
Senaste nytt