Ett ilsket fåtal vill legalisera nätstölderna

Frågan om den nya fildelningslagen som riksdagen inom kort skall ta ställning till är i grunden mycket enkel.

Antingen skall konstnärliga upphovsmän inom film, teater, musik, skönlitteratur och facklitteratur få behålla sin upphovsrätt.

Eller också skall det vara fritt fram att stjäla deras arbete så fort det finns i digital form.

Detta är huvudfrågan, vad än förespråkarna för fri stöld på nätet säger. Det är en moralfråga och ingen teknisk fråga.

Nyligen tog ett fyrtiotal upphovsmän inom olika konstgrenar mod till sig och skrev ett inlägg i Dagens Nyheter där de vädjade om förståelse för konstnärens rätt att leva på sitt eget arbete. Även om den ståndpunkten kan tyckas självklar krävs faktiskt ett visst mod för att framföra den. Varje form av kritik mot nätstölder eller sådana som driver affär i nätstölder, som Pirate Bay, resulterar i en ström av obehagliga mejl. Nätbombning är nätpiraternas starkaste vapen, samt­liga riksdagsmän får just nu sina mejlbrev­lådor blockerade. Det kan dessvärre ge ett felaktigt intryck av att förespråkarna för nätstölder representerar en mycket kraftfull opinion. Men så är det inte, det kan röra sig om något tiotusental indi­vider.

Men det är onekligen något tiotusental som är flinka vid datorn. Deras hatiskhet kan bara jämföras med varghatarnas, även om varghatarna gudskelov inte har samma utbredda tekniska skrivkunnighet.

Vad dessa ivriga anhängare av nätstölder anser i sak är ändå inte helt enkelt att reda ut, bland annat därför att deras hatmejl brukar handla mer om person än sak. Som jag ändå trott mig förstå deras ståndpunkt går den uppifrån och ned från principen att upphovsrätt är fel, enligt en före­trädare för det så kallade Piratpartiet till och med ett hot mot demokratin,

vidare över argumentet att upphovsrätt är någon form av utsugning som den på­hittade fienden ”nöjesindustrin” borde berövas av demokratiska skäl, ner till ståndpunkten att det är för tekniskt krångligt att förhindra eller bekämpa nätstölder.

Ett nytt argument som tillkommit alldeles nyligen är att det vore en inskränkning i den personliga integriteten att tillåta en legal kamp mot nätstölder – och så blandar man in debatten om huruvida FRA skulle få total elektronisk avlyssningsrätt. Vilket inte har ett smack att göra med frågan om upphovsrätt.

Den enda fackliga organisation där jag är medlem är Sverige författarförbund och förbundet är givetvis en kompromisslös motståndare till fria nätstölder och förbundet representerar ingen ”nöjes­industri” utan några tusen för­fattare som har svårt nog att försörja sig redan som det är.

Eftersom böcker börjat digitaliseras i rätt stor omfattning redan i dag kan man tänka sig en snar framtid där den elektroniska boken kunde bli vanligare än den tryckta boken. Men en sådan utvecklig går inte att kombinera med fri stöldrätt av litteratur.

Den som inte förstår detta vill helt enkelt inte förstå. Eller är, som aktivisterna runt Pirate Bay, ute för att tjäna pengar på att gratis tillhandahålla andras arbete. Det är nämligen stor skillnad på den enskilde nedladdaren och de organiserade ligorna av elektroniska tjuvar som snabbt tillskansar sig nya verk och lägger ut dem på nätet. Den gruppen är kanske inte större än något tusental personer, en del av ligamedlemmarna jobbar ideellt, ungefär som klottrare eller husockupanter, en del jobbar för sin affärsidé, som männen bakom Pirate Bay.

En ny lag skulle, om inte annat av rent operativa skäl, rikta sina vapen i första hand mot ligorna av uppladdare. Det säger sig självt. De skräckexempel som före­språkarna av fri nätstöld anger, om hur ”nöjesindustrin” skulle ruinera små skolbarn, är delvis underhållande men helt orealistiska.

Just därför att det inte är nedladdarna, skolbarn eller något äldre, som är fienden, utan ligorna av uppladdare, de som sätter en ära i att få ut ett nytt verk på nätet fortare än det hinner ut i handeln.

Men hur mycket man än vrider och vänder på alla dessa tekniska argument återstår till slut bara problemets kärna. Varför skall det vara fritt fram att stjäla Eva Dahlgrens sånger, Åsa Larssons böcker, Colin Nutleys filmer eller Rikard Wolffs artisteri? För att apostrofera några av de undertecknare som vågade sticka fram hakan i Dagens Nyheter. De mejlbombade riksdagsmän som känner sig tveksamma bör betänka just den frågan.