Nyheter

Katastrofen visar hur sårbara vi är

Tommy Jonsson och Laila Menon förlorade sin dotter Mio i tsunamin 2004.
Tommy Jonsson och Laila Menon förlorade sin dotter Mio i tsunamin 2004.Foto: Lorant gotenmalm

Katastrofen i Japan väcker minnena till liv.

Minnen av en annan tsunami, den som på annandagens morgon 2004 rusade in över Thailands och Indonesiens kuster och tog så många människors liv.

Jag minns arbetet på redaktionen den dagen.

Jag minns de som i sin förtvivlan ringde till oss på Aftonbladet, de som grät, de som var skadade, de som varken hade pengar eller kläder på kroppen, de som hade förlorat sina vänner, sina föräldrar, sina barn – de som hade förlorat allt.

När jag kom hem den natten berättade jag att ”det nog hade dött flera svenskar” där nere.

Totalt dog över 225 000 människor. 543 av dem var svenskar.

Det var då vi lärde oss vad en tsunami är och vilken förödelse den kan åstadkomma.

– Min första tanke var att det är ett mirakel att jag överlevde, säger Maria Ekdahl.

Hon förlorade sin man och sina två söner i Khao Lak i Thailand.

I fredags morse ringde hennes make, Bob Stigsson, som också han förlorade hela sin familj, från hemmet i Malmö och sa att hon skulle sätta på CNN på hotellrummet i Oskarshamn, där hon befann sig.

– Jag såg ju aldrig vågen då, jag var ute och dök, säger Maria.

– Det är först nu jag förstår. Och det känns lite som en upprättelse – att alla får se hur det var.

Då fanns inga varningssystem. Eller rättare sagt, varningarna fanns, men förmedlades aldrig.

– Vi kunde ha haft två timmar på oss att evakuera, säger Maria.

I dag har hon förlåtit. Ilskan mot myndigheterna har gått över.

Den enda som agerade då var Fritidsresors informationschef Lottie Knutson. Hon stod upp i kaoset och för det fick hon inte bara en medalj, utan även folkets kärlek.

Den här gången var hon själv på semester när nyheten om tsunamin kom.

– Det är mycket som rivs upp, för många svenskar, säger hon.

– Jag känner ett starkt obehag.

Familjen Menon/Jonsson i Oskarshamn har också följt rapporteringen från Japan de senaste dygnen.

Lajla och Tommy förlorade dottern Mio i Khao Lak. Hon var 14 år.

– Det är precis som då. Jag vill se allt, det är som om jag drogs in i bilderna, sögs in i tv:n, säger Laila.

Både hon och Tommy är övertygade om att varningssystemen har räddat liv den här gången – på bilderna har de inte sett så många människor svepas med.

– Den chansen fick aldrig vi, säger Lajla.

Men precis som då stiger dödssiffran dag för dag.

Vi vet ännu inte var detta slutar.

Och katastrofen i Japan väcker inte bara minnen – den väcker också oro för framtiden.

För, som Lottie Knutson säger:

– Vi kan ha hur många varningssystem som helst, vi kan vara hur förberedda vi vill, men det här är bara en förhandsvarning.

– Vi måste inse hur sårbara vi är.