Att åldersbestämma barn är ett jobb för charlataner

Foto: Fredrik Sandberg/TT
KOLUMNISTER

Mohammad Rajabi, som erkänt mordet i Arboga, hade för svenska myndigheter uppgett sin födelsedag och sitt födelseår. ”Jag var 20 år när mordet begicks ...”

Men Rajabi var värre än en mördare: han var en flykting från Iran. Han skulle misstros. Åklagaren hävdade: ”Han är 25.” Diskrepansen hade betydelse. Om Rajabi är 21 år eller mer kan han dömas till livstids fängelse. Accepteras den lägre åldern kan han enligt lagen inte dömas till livstid.

Rajabi skickades till den typ av ”vetenskaplig undersökning” som Sverige är mästare i: åldersbestämning.

Rättsmedicinalverket fick ärendet. ”Verket är”, säger det på sin hemsida, ”en expertmyndighet inom rättsväsendet. Vi ger tillförlitliga svar som hjälper polis, åklagare och domstolar i olika brottsutredningar.” Under generaldirektör Monica Rodrigo, en jurist med karriär inom statsförvaltningen, arbetar 470 ”kunniga och engagerade medarbetare på rättspsykiatri, rättsmedicin, rättsgenetik och rättskemi. Verket presenterar sig som ”en viktig aktör i rättskedjan och bidrar till ett rättssäkert samhälle”.

Halleluja!

Om Rajabi kunde verket slå fast att han är över 18 år. Men det kan inte säga om han är över eller under 21 år. Det kan inte – efter att ha undersökt ett antal ben, andra skelettdelar och visdomständer – säga att han är 25. Det kan bara konstatera, att flera av benen är färdigväxta.

Så svårt är det att göra en åldersbestämning.

Hur kommer det sig då att åldersbestämning är så enkel, när fallet är pojkar med asylansökningar. Då kan verket prompt ange födelsemånad och -år. Dessa åldersbestämningar är oftast några månader äldre än de pojkarna angett. Därigenom kan Sverige i kallt blod neka dem asyl och skicka dem tillbaka till de krigszoner varifrån de flytt.

Jag har varit inne på ämnet förr och därför av delar av min läsekrets fått veta att jag är alkis, bög och PK-bolsjevik. (Jag tog illa vid mig av ”PK”).

Jag har sagt att åldersbestämning är en verksamhet för charlataner.

För säkerhets skull kontaktade jag Migrationsverket och fick i ett mejl bekräftelse:

Det är viktigt att komma ihåg att en åldersbedömning handlar just om en bedömning. När en ungdom söker asyl i Sverige så är det den asylsökande som har bevisbördan att göra sin ålder sannolik. En sak som alla inblandade i åldersfrågan är överens om är att det inte finns en metod för att fastställa en kronologisk ålder. Därför handlar det om att göra en samlad bedömning av alla uppgifter som lämnas om en asylsökande ungdoms ålder.

Med vänlig hälsning,

Sophia Öhvall Lindberg, Presskommunikatör.

Slutsats: åldersbestämning är som att spå i kaffesump. Mitt råd: upphör med kvacksalveriet.

Jag kommer på ytterligare två punkter där vi ska ändra oss:

För det första s k r y t e t. Sverige lever i tron, att vi tar emot flest flyktingar i världen. Det är ett självbedrägeri. I en sympatisk artikel i förra veckan skrev Nima Sanandaji och Johan Winsborn, den ene invandrad tekn. Dr, den andre ansvarig i Utbildningsföretagen, att ”2015 slog Sverige rekord i flyktingmottagande. Inget modernt land har tagit emot så många flyktingar per invånare under ett enskilt år sedan statistiken började samlas in”.

Nonsens. Den svenska öppenheten fick med hjälp av statsråden Ygeman och Johansson ett snabbt slut. Av rädsla eller i ekonomisk ambition rör sig miljontals människor på jorden. Flyktingarna från Syrien finns i huvudsak i det labila Libanon och i det Turkiet vi med ryggmärgsreaktion talar illa om. I ett och samma läger i Kenya finns 550 000 somaliska flyktingar. Och bara ett exempel på öppna hjärtan och dörrar: till Polen har 1 miljon ukrainare utvandrat för att tjäna mera pengar än de tjänar hemma.

För det andra e l a k h e t e n. Bara ett exempel av många. En läsare, Carl Thomas Roos, skriver till mig: ”Hejsan, Du som har så mycket att säga men detta är inget du törs tala om! Dom nyanlända barnen är dubbelt så stora och skäggiga som sina jämnåriga svenska som baaaarn men senare i livet ett huvud kortare konstigt?!”

Jag har inget svar mera än frågan: Varför inte i stället tala om människovärde och en rättstats principer? Varför skulle en människas skyddsbehov plötsligt upphöra för att hon fyller 18 år?


Jag läser just nu

… ”Störst av allt”, en roman som vanpryds att kallas kriminalroman (av deckare går det 13 på dussinet). Det är den bästa bok jag läst på svenska sedan Klas Östergrens ”Twist”. Författare till ”Störst av allt” är Malin Persson Giolito (GWs lärda dotter) och hon avlivar Storstockholms problemförort nr 1, Djursholm, och dess invånares f-i-i-i-i-na manér. Det finns spänning och medkänsla i en lysande intrig med distinkta interiörer från kvinnohäkte och rättegångssal, i dialogerna kryddat med övertygande ungdomsspråk och kvicka metaforer. Vad de vanliga så kallade deckardrottningarna ska ta sig till efter detta kan vi inte ens ana.

Huckleberry Finn

… ska bli film. Den vållar redan på projektstadiet debatt - som verkar vara ett inlägg i svensk dagsdebatt: både producent och manusskribent är ense om, att ska filmen tas på allvar måste den använda det i det flesta kulturer förbjudna n-ordet. Mark Twain skrev romanen - den var inte tänkt som pojkbok - om livet längs Mississippi och dess miljö 1840. Jim i boken är en slav. Mark Twain skrev den som satir och samhällskritik. Att av PK rensa bort de rasistiska tillmälena mot slaven vore verklighetsförfalskning.

Martha Gellhorn

… var en av de krigskorrespondenter jag hyllade i mina förra kolumn. Hon var ett slag gift med Ernest Hemingway men lämnade honom. En läsare skriver, att ”jag är övertygad om att de skilde sig för att Papa inte grejade att Martha var en bättre krigskorrespondent än han. Papa lär ha dansat taskigt. Jag bifogar foto på bröllopsvalsen.”